Vidar ett år!

Vidar blev 1år förra veckan. Ett år! Så fort det gått, det första året. Jättefort! Tiden går bara fortare och fortare för varje barn.
Samtidigt som jag är ganska sentimental och sörjer att vår sista bebis inte är en bebis mer så är det på många plan också skönt att han blir äldre. Det är ljuvligt att följa med hur han verkligen utvecklas till en egen individ men egna åsikter och intressen. En egen person. Förstås. Så självklart men ändå fascinerande.



Vidars strategiska mått som ettåring är 10,3kg och 76cm. Han går med stöd. Älskar att traska omkring med gåvag både inne och ute och han är stolt över att ha lärt sig att svänga själv. Han står pyttestunder utan stöd och jag tycker att han ännu är såpass i stabil i upprätt läge att jag gissar att det ännu kommer att ta ett bra tag innan han går utan stöd. Han klättrar uppåt på pallar och i trappor men tekniken att klättra ner igen utan att dyka har han ännu inte snajat.

Han är rätt ointresserad av mat och särskilt av att äta själv. Han vill helst bli matad och grimaserar ofta till vad som erbjuds. Han växer ju dock bra så vi försöker att inte stressa och hoppas på att matglädjen växer fram så småningom. Jag ammar honom ganska mycket och oftare har det blivit de senaste veckorna på grund av värmen och det har varit så praktiskt att amma närsomhelst han verkat lite törstig. Ungefär 2-6gånger dagtid men tyvärr ungefär lika många gånger även nattetid. Efter sommaren känner jag att det är dags att dra ner på amningen, speciellt få bort nattätandet.

Sover gör han, sedan nån vecka sedan, en gång om dagen. Oftast en lite för kort dagssömn på 40minuter men den har oftare blivit längre till 1,5 och till och  med 2h (en gång) så dagssömnen håller på att småningom stabiliseras till en lång lur. Jätteskönt att slippa natta många gånger och försöka planera tiderna kring flera dagslurer.
Somnar till natten gör han mellan 20 och 21. Ibland somnar han vid bröstet, ibland bredvid en förälder efter en hel del bök och krypande. Han har hittills sovit bredvid mig hela nätterna men den senaste veckan har vi inlett en ny rutin som innebär att han börjar natten i egen säng och får komma bredvid i nåt skede under natten. Det har lyckats sisådär. Om jag lyckats få honom att somna i egen säng har det gått rätt  bra och han har ätit första gången senare än om han ligger bredvid mig men att få insomningen i egen säng att lyckas är en knepigare historia. Men vi jobbar på det. Han äter alltså mellan 3 och 7 gånger varje natt och det börjar minsann kännas i min ork. Han vaknar glad mellan 7 och 8.
Och glad är han oftast även om han samtidigt har mycket temperament och en stark vilja. Han är social, hälsar högljutt på folk i affärer, på gator eller var han än befinner dig. Har älskar att greja med sina syskon och de avgudar fortfarande lillebror även om det inte alltid är helt enkelt nu då en av hans favoritsysselsättningar är att rasera. Vidar underhåller sig själv ganska långa stunder genom att upptäcka omgivningen, dra ut, dra ner, greja med skor, bläddra i böcker, ja sånt som ettåringar sysslar med. Han tycker om att köra omkring med fordon, speciellt en stor traktor, och härma motorljud. Att titta på bilder och läsa om djur är också intressant.

Vidar babblar mycket och säger ibland stavelser som klart går att koppla ihop med föremål som boll, tack, lampa, gräsklippare (mera ljudet då kanske, hehe), katt, plaska, boll, blomma, nejnej (kombinerat med skaka på huvudet), gris. Att härma olika ljud är också populärt och roligt.

Vidar är en kille med humor och är en riktig charmör. Han är rätt självständig och redan säker i sig själv men kommer med jämna mellanrum, främst på eget initiativ, och tankar gos och närhet. En fantastik härlig liten typ är han, Vidar.

Måla hus

Att bo i hus har många fördelar. Det jag tycker allra mest om med vårt hus är nog gården som är stor, lättskött, är skyddad och man har god uppsikt över största delen av gården. Det är bara att släppa ut de större barnen och låta dem leka utomhus på tumis. Otroligt bra!
Det sämsta hittills är då det ska målas. Jag tvättade en långsida idag och jag är redan trött på detta projekt. Själva målandet kunde eventuellt vara roligt och avkopplande men inte i detta skede av livet. En vuxen är ju fast med Vidar konstant så jobbet går framåt i snigelfart.
Nåväl. Ovannämnda fördel, plus en hel del andra fördelar, väger ändå klart tyngre än måstet att måla huset relativt sällan.

Sköna men tunga maj.

Maj kom men en fantastisk surprise sommar men också överraskande pollenallergi för Edwin. Förra veckan var han hemma från dagis eftersom han hade så jobbigt med kliande ögon, rinnande ögon och allmänt risigt mående. Dessutom har nätterna varit väldigt oroliga med många extra uppvak. Jag vaknar normalt flera gånger varje natt och har tyckt mig orka förvånanvärt bra men efter denna dryga vecka med ytterligare uppvak om nätterna känner jag verkligen av att jag inte har några energireserver alls att ta av utan blir riktigt trött och sliten.
Jag tog barnen till öppna dagklubbens vårfest idag. Jag brukar gilla att småprata med bekanta och nya bekantskaper men idag var jag bara så otroligt trött att jag knappt orkade försöka konversera överhuvudtaget. Det kändes väldigt olikt mig men samtidigt bekant känsla från tider då jag sovit som minst. Tanken är slöare, jag har svårt att hitta ord och tappar röda tråden i konversationer. Minner och tålamodet klart sämre. Vi hoppas på bättre nätter och återhämtning snart.

Min fina lilla pollenallergiker.

Vidar 10-månader

Jag har varit irriterande usel på att skriva om Vidars utveckling. Tråkigt eftersom det är så roligt att gå tillbaka och kunna kolla upp när vad hände. 

Nu blir det iallafall en lite sen 10-månaders uppdatering gällande vad som händer. Och OJ vad det händer nu på alla plan! Han blev alltså 10månader 1:e maj och väger nu 9810gram och är 73,5cm lång. 

Vidar har ju inte varit den som haft särskilt bråttom att ta sig framåt. Dra sig framåt började han vid 8månader och det gör han till största del fortfarande men sedan ett par veckor tillbaka tränar han flitigt krypställning och kryper också några steg ibland. Den senaste dryga veckan har han börjat ta sig uppåt på knäna och upp och stå med stöd. Han faller hejvilt men det bryr han sig för det mesta inte så mycket om.

Vidar övar väldigt mycket på att formulera ord. Mamma är det ord han tydligt sagt sedan han var ungefär 8månader, pappa ungefär 9 månader. Delar av ord som han tydligt kopplar ihop med rätt objekt är lampa (-pa), ballong (-ba), hjärta (-ta), katt (-ka), Cafu kallar han för Boh. Dessutom babblar han överlag väldigt mycket. 

Sover gör han i regel två gånger om dagen, ca mellan 40min och 1,5h per gång. Alltid i vagnen. De senaste dagarna då det har varit så underbart varmt har det dock varit besvärligt att få honom sova eftermiddagsluren och tagit ett par timmar att få honom sova en liten, men nödvändig, stund. 

På nätterna äter han fortfarande mellan två och fem gånger. För det mesta har jag inte riktigt koll på hur många gånger han ätit eftersom han sover som en liten igel vid mig. Känner att det börjar bli dags att göra nåt åt sovarrangemangen men orkar inte riktigt nu. Nattningarna borde vi också ta itu med eftersom de har börjat dra ut så mycket på tiden. Fram till nu har jag ammat honom i sängen och sedan har han somnar rätt fort bredvid mig men nu har han kommit in i perioden då man ska öva på en massa färdigheter innan det går att sova. Han kryper, gungar, står tills han blir övertrött och gnäller och gråter. Jag har sänkt bottnen på spjälsängen så att han ska kunna börja greja där på egen hand om kvällarna utan mitt sällskap  och förhoppningsvis sova delar av natten där.

Äter gör han fem gånger om dagen, morgonmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsgröt. Han är rätt kräsen med både smak och konsistens. Det man matar honom med ska helst vara helt slätt. Han plockar i sig ganska dåligt, sitter mest och grejar med maten, men små brödbitar äter han oftast gärna. Jag ammar honom oftat ett par gånger utöver de gånger han äter på natten. Är vi på språng så är det dock i regel omöjligt att amma honom eftersom han inte kan koncentrera sig alls på andra ställen än hemma. Helst i egen säng. Höger bröst har han ratat helt de senaste månaderna så jag ser knasigt osymmetrisk ut. Amma planerar jag fortsätta med så länge Vidar är intresserad och jag känner att jag vill. Med förutsättningen att han inte börjar bita mig mera. Han har två små tänder som han testat att bita med några gånger och om det fortsätter kommer amningen avsluta rätt fort. 

Vidar är just nu en glad och oftast nöjd liten typ. Han är orädd, aktiv och nyfiken, vill konstant röra på sig och upptäcka både sin rörelseförmåga och omgivningen. Han tycker speciellt mycket om djur. Vidar och Cafu är fina vänner och leker ofta tillsammans. Vidar älskar också att försöka hänga med i syskonens upptåg, vilket tills vidare är rätt utmanade men de har alla ganska bra tålamod med varandra.

 Vi är inne i en väldigt rolig period för oss alla men också ganska krävande för oss vuxna eftersom Vidar kräver att man har stenkoll på vad han gör, sätter i munnen, petar med fingrarna, stiger upp etc. Det är ytterligare snäppet svårare att få händerna att räcka till allt de borde. Effektiv övning för mig att lära mig att ignorera kaos. 

På grund av okända problem lyckas jag inte ladda upp bilder i inlägget. Kommer i efterhand.

Vårens projekt

Äntligen är våren här riktigt ordentligt. Jag älskar det! Vi är ute nästan hela tiden. Innan pyjamasen ens har åkt av om morgnarna har Agens och Edwin till och med ofta hunnit fråga "nääär kan vi gå ut??". Mycket tacksamt efter en lång vinter vilken inneburit en fight med barnen nästintill varje gång vi skulle ut.

Våren har gett mig en ordentlig  energiboost och har har en hel del hemma-projekt på gång. Jag är absolut ingen trädgårdsfantast, snarate tvärtom , men ha otroligt nog börjat njuta en del av att fixa på gården. Särskilt skönt är det då barnen är så otroligt nöjda och oftast underhåller sig själva i timtal samtidigt som jag pysslar med mitt, så länge bebisen tillåter.

Jag har inlett ett projekt som innebär att gräva upp gamla, fula ölandstokar vilka vi nu några år försökt ge första hjälp men är fula som stryk och dessutom är området runtomkring alldeles omöjligt att hålla snyggt eftersom den gamla plasten och bark numera släpper igenom hur mycket ogräs som helst. Jag hatar att rensa ogräs. Jag tycker det är totalt bortkastad tid men samtidigt tål jag inte se på det. Förenkla gården är min strategi så jag tänker  vi tar bort skräpet och fixar gräsmatta istället. Hur svårt kan det vara? Nå, kanske inte jättesvårt men som vanligt ett större projekt än jag räknade med från början. Och vilken träningsvärk man får av att dra bort skyddsplast med en decimeter av rotsystem som vuxit till sig under 10års tid! Win-win.  Nåväl, då detta projekt är färdigt efter lite mera mylla, kalkande, gödslande och sådd av gräs så borde vi inleda projektet måla huset. Alternativt först gräva upp 17 ölandstokar till och utföra samma procedur som ovan, plus lite till.  Ja, och så ska vi förstås odla lite i pallkragarna och beskära litet mera, enorma, buskar. Vem är jag? Jag som ju INTE skulle ha en stor gård eftersom jag inte vill sätta tid på trädgårdsarbete. Aldrig hade jag väl trott att det kunde vara så tillfredställande att gräva upp buskar och beskära träd och buskar. Men samtidigt kanske det inte alls är så konstigt. Man får tydliga, synliga reaultat omedelbart vilket jag gillar.

Inomhus började jag, efter 4 år ca funderande, slipa väggen i barnens sovrum men längre kom jag inte innan vädret blev ljuvligt och vi bara vill vara ute hela tiden. Svala, regniga dagar ska det målas och dessutom har jag lovat ungarna en högsäng...

Jag njuter av energin och inspirationen så länge den varar och hoppas den varar tills vi rott projekten i land så det inte slutar med en massa  halvfärdiga jobb och ingen energi.

En alldeles vanlig, fantastisk dag.

Jag vet inte om det har kommit med åldern, att jag blivit så väldigt mycket bättre på att uppskatta små saker i livet. Jag har verkligen blivit så otroligt mycket bättre på att njuta och ta till vara på vanlig vardag. Det behövs inga konstigheter för att jag ska känna mig nöjd. 

Idag har vi haft en alldeles vanlig hemmadag, jag och barnen. Eller alldeles vanlig var den kanske inte eftersom alla var ovanligt harmoniska och nöjda. Eftersom alla sov längre än normalt missade vi förmiddagens planer och hängde hemma precis hela dagen. Barnen har lekt, lekt och lekt. Vi gick, på barnens begäran ("snälla mamma kan vi gå ut! " what!?) ut en stund i regnet och de cyklade fram och tillbaka på vår lilla väg i oändlighet. Eller tills Vidar vaknade hungrig och jag var tvungen att gå in. Edwin lärde sig cykla för nån vecka sedan och nu cyklar han som om han aldrig gjort annat. Agnes lärde sig cykla förra sommaren och har fått kämpa mycket hårdare för att hitta kontroll och för att lära sig starta själv men nu äntligen behöver hon ingen hjälp och har hittat cykelglädjen. Jag ser fram emot alla små cykelutflykter vi kan göra i sommar.

Agnes och Edwin har haft en lång period då de lekt väldigt bra tillsammans. Om de får leka ostört så kan de oftast leka i timtal utan att man överhuvudtaget behöver ingripa i konflikter. Det är så otroligt tacksamt och skönt. Nu har de också börjat ta med Vidar i lekarna. Även om de alla tre förstås inte leker så långa stunder tillsammans så känns det otroligt att det redan leker på tremis. 

            

"Du är min bästa vän Edwin" ,"Jag älskar Vidar och jag blir så lycklig då han skrattar". Dagens största besvikelse var insikten att de inte kan gifta sig med varandra. 

Rök och dramatik

För en veck sedan, natten mellan fredag och lördag, väckte Frank mig nån gång mellan 03 och 04 och sa att det luktar rök. Eller väckte och väckte. Jag var halvt vaken och i färd med att amma Vidar då han kom in men tydligen var jag antingen så trött och halvsov eller så var jag redan så påverkad av kolmonoxiden att jag inte reagerat på lukten innan Frank dök upp. Skrämmande att jag inte reagerat för när jag vaknade till ordentligt märkte jag att det luktade rejält. Efter en stunds funderande insåg vi att vi ju måste ut! Tack och lov bor min syster på andra sidan vägen så vi rullade in barnen i deras täcken och sprang över med dem till grannhuset. Det var ju kallare än minus 20 grader så vi var tacksamma över att kunna springa raka vägen in och inte behöva rusa runt i grannskapet.

Orsaken till röken var att en liten jävel i kakelugnen hade återuppstått och börjat osa efter att spjället stängts. Vi har många brandvarnare men ingen hade varnat. Vad som hade hänt om Edwin inte hade haft ljud på natten och väckt Frank vill jag helst inte tänka på men jag har minsann funderat på varje alternativt scenario. Den senaste veckan har varit en riktigt dödsvecka i mitt huvud. Efter att vi dragit ut alla textiler ut huset, städat och torkat och tvättat för att få bort röklukt var det riktigt jobbigt att bädda alla små sängar igen och gå igenom alla tankar gällande hur det skulle ha kunnat gå. Om barnet till den säng jag bäddade inte skulle ha vaknat igen. Eller ingen av oss. Eller bara det. 

Hu. Nu är tacksamheten stor över att vi alla mår bra. Åter igen blev vi alldeles för medvetna om hur skört livet är.

Härefter kommer spjället aldrig att stängas helt till natten. Och ja, vi skaffade och skruvade upp en kolmonoxidvarnare innan vi sov den första natten i vårt jus igen.