Om jobb och död

När folk frågar om mitt jobb brukar jag svara att det är ett rätt bra första jobb. Inte alldeles för svårt eller tungt. Passligt med utmaningar såhär i början. Idag kom jag på att det inte riktigt är sant. Det är på sätt och vis tungt, väldigt tungt. Under min tid i jakobstad har en handfull människor dött på min avdelning. Många flera tynar sakta bort, en stor del har förändrats så att anhöriga knappt känner igen dem, jag undrar om de ens känner igen sig själva.
Jag jobbar inom geriatriken så det är ju såhär det är. Döden hör livet till, jag vet, men jag tycker att det är svårt att inte ta till mig för mycket. Det är väl det man borde klara av som proffs, inte ta med sig jobbet hem men det är jag dålig på. Det blir tungt i längden att tänka på patienterna och deras anhöriga. Att tänka på tragiska öden och liv som rinner ut...
En bra erfarenhet, ja. Har i och för sig hunnit erfara en hel del tuffa grejer under studietiden med självmords-patienter, hjärntumörer, förlaming efter olyckor...alltid har jag tagit hem patienterna. Men jag börjar undra om jag egentligen skulle må bättre av att jobba med nånting där jag inte konstant blir påmind om hur skört livet är och att döden kan vänta bakom hörnet.
Å andra sidan är det väldigt givande och man påminns verkligen om att uppskatta små saker i livet, uppskatta familj och vänner, uppskatta hälsa och funktionsförmåga.

rucola och uslighet

..jag glömde en fjärde upptäckt. Folk verkar inte äta rucolasallad i Jakobstad. Eller isåfall undrar jag var de köper den för jag har inte hittat rucola i någon av de fem butiker jag sökt i hittills. Intressant.

Jag har haft en uslig vecka. usligusliguslig. Bara en massa krångel, biverkningar efter vaccinering, mörkt ute hela tiden, ont i nacken, hemlängtan, Franklängtan, hormonell instabilitet, mental (och fysisk)nedbrytning till följd av icke existerande träning, tramp i hundskit. Men nu är det nästan slut på veckan och jag ska se till att det blir slut på usligheten. Hur mycke uslighet som helst i längden är inte tillåtet. Dessutom kommer ju Frank hit imorgon så då kan jag inte annat än bli glad och uppåt igen.

Upptäckt i jakobstad.

Under de snart tre veckor jag har bott i jakobstad har jag upptäckt en del intressanta fenomen som jag inte har upplevt någon annanstans. För det första så verkar folk inte ha nån aning om vad skyddsvägar är till för. Tvärtom så tror jag att de flesta lever i tron att man ska gasa på ordentligt precis före en skyddsväg! jag är seriös. jag jag aldrig varit med om nåt värre i någon annan stad! och då tyckte jag att Helsingforsarna var oinformerade gällande tanken bakom skyddsväg..men jag hade fel Helsingforsarna är banne mig experter i jämförelse. Då är det dåligt ställt. Först tyckte jag det var konstigt att ALLA går omkring i refelxvästar från kl 16 och framåt. Nu förstår jag varför. Jag borde antagligen införskaffa varsin åt både mig och hunden (precis som Y och L :)). Dessutom måste jag komma ihåg att be Frank ta med mig cykelhjälm som förhoppningsvis räddar mitt liv den dag jag blir överkörd. Den dagen kan mycket väl komma inom kort eftersom jag varje dag har lust att visa långfingret åt bilister mint en gång om dagen. Hittills har jag hållit mig från att göra det....

För det andra har jag aldrig någonsin upplevt att folk öppet uttrycker sina fördomar. Jag påstår inte att jag inte sitter inne med en och annan fördom själv, men jag försöker att gå till botten med dem och motarbeta dem. Invandrare och "tattare" (inte mitt ordval, jag bara citerar) är tydligen grupper som man helt enkelt inte vill beblanda sig med. Vietnameser kan accepteras eftersom de jobbar så hårt. Jag har flera gånger tänkt sätta kaffet i galen strupe...

Den tredje observationen hittills är att man extremt uttittad om man använder skor med en klack högre än 5cm. Jag har känt att folk sett på mig med stora ögon, t o m vänt på huvudena varje gång. Ett möjligt svar fick jag i kafferummet igår då jag och en kollega diskuterade vår förkärlek för snygga skor, ofta med rätt hög klack. Det visade tydligen klart att vi ännu inte har barn och att vi "bara ska vänta"...vänta på vaddå? att de kommande barnen käkar upp skorna? Så, antingen tycker folk att det är konstigt att man är barnlös (vilket det ju betyder då man har höga klacka) eller...ja, jag har ingen alternativ förklaring. Kanske jag går som en kratta.

Kanske det märks att jag längtar hem?

Denna söndag har varit riktigt skön. Cafu har varit lugn och nöjd efter 3,5h promenerade, sniffande och busande med hundkompisar. Efter en halv dag utomhus fick Cafu ett skrovmål och lade sig ner på sin favorit-lurvmatta, jag unnade mig en god latte i trevligt sällskap. Snart har hela söndagen gått åt till trevligt chillande och nu är den fem dagar tills Frank kommer hit. Dagarna lär gå ännu fortare från och med imorgon då jag spenderar alla dygnets ljusa timmar på jobb.

Dagens minus är att jag lyckades tappa en av mina favorit ögonskuggor, Make Up Stores vanilla, i golvet så det gick i tusen bitar. Alltid irriterande då jag lyckas söndra saker-vilket jag gör rätt ofta.



Nå, det är bara att köpa nytt. Det som inte går att skaffa nytt av är en ny nacke. Fick ordentlig nackspärr igår och inatt har jag flera gånger vaknat av skarp smärta i nacken och idag kan jag inte böja huvet till höger överhuvudtaget. Efter att akuta skedet gått över ska jag ta tag i saken och undersöka nacken eftersom jag haft liknande problem tidigare.

Imorgon blir det väckning kl 05.30 så trots att klockan bara är 20.30 börjar det snart bli sovdags här. Cafu har redan lagt sig :)

saknad

Min älskade man har varit här från tisdag till fredag. I går då jag kom hem från jobbet hade han åkt men lämnat efter sig en bukett rosor och ett kort med vackra ord. Mitt hjärtas temperatur steg flera grader.
Nu känns det dock tomt och trist och jag saknar honom. Försöker tänka på att han ju kommer tillbaka på fredagen och stannar en dryg vecka.
Att inte dela vardagen med honom jag älskar har varit enormt mycket tuffare än vad jag föreställde mig att det skulle vara. Detta lär vi inte göra igen efter att denna period är slut.
Tacka vet jag härliga vänner här som förgyller min vardag.


För att fortsätta på önsketemat från förra inlägget så har jag länge funderat väldigt mycket på att investera i en terapilampa. Exemepelvis denna innosol aurora...



Men nu skiner faktiskt solen där ute och jag och hunden ska gå ut och njuta av soligt, kallt, uppigande väder.

Jag har länge sökt efter en snygg skinnjacka men har fram till nu inte hittat någon som riktigt fallit mig i smaken. Men igår då jag såg denna snygging här, http://malenami.com, blev jag kär. Det är DEN jag har sökt. Den ligger högt på både födelsedags-, julklappsönskelisan.

En vecka

Nu har jag jobbat 5 dagar. Det känns som minst två. För en vecka sedan hade jag precis presenterat mitt examensarbete och satt på tåget upp till Jakobstad. Det känns som mist tre veckor sedan. För en vecka sedan kramade jag min Frank hejdå. Det känns som en mindre evighet sedan.
Jag trivs bättre på jobbet för varje dag som går men jag saknar redan Frank mycket mera än jag förstått att jag skulle göra. Som tur verkar han sakna mig och pudeln såpass mycke att han kommer hit en sväng imorgon istället. Jag kan knappt bärga mig.