Hjärtljud

Då jag väntade Agnes såg jag på serien Hjärtljud där man får följa med många olika förlossningar, och även tiden före och efter förlossningen. Jag tyckte att det var intressant att se hur olika människor är, hur man förbereder sig och hur otroligt mycket olika förlossningar kan skilja sig från varandra. Jag tyckte inte alls att det var obehagligt att titta på före, även om vissa var väldigt tuffa, utan kände snarare mig lugnare och tänkte att "visst kommer även jag att klara det". Jag hann väl ungefär se drygt hälften av programmen före det var dags för den egna förlossningen och efter det kändes det liksom inte riktigt aktuellt att fortsätta se. Men igår såg jag vidare på de avsnitt som är tillgängliga på nätet. Och vilken skillnad det var att se på det nu! Känslosamt på ett helt annat vis än då jag såg på det före.

Och sen kom jag till avsnitt 14. I det avsnittet får man följa med tragedin då familjen förlorar sin 3,5månader gamla dotter i plötslig spädbarnsdöd. Så fasansfullt och hjärtskärande. Hur går man vidare efter en sådan sak? Jag grät floder då jag såg avsnittet och egentligen, så här i efterhand, så önskar jag nästan att jag inte sett det. Inte ännu i alla fall. Och jag skulle inte rekommendera att andra som väntar barn eller har riktigt små barn ser just det avsnittet heller. Fast det gör man förstås som man tycker. Resten av avsnitten tycker jag dock att man gott kan se om man är intresserad. De sista avsnitten finns tillgängliga HÄR .

Hopp om bättre nätter!

Agens åt bara en gång inatt istället för tre! Hon somnade vid 20 tiden, åt vid midnatt och sov sedan till kl 7. Hur typiskt är det inte att hunden får ett epileptiskt anfall vid 3-tiden just inatt.

Nå, det var nu ändå en del spring till Agnes eftersom hon i några repriser gnällde på grund av flunssan och nästäppan som började igår. Vi hoppas på snabbt tillfrisknande och gärna många repriser av nattens icke-ätande.

Hunden mår för övrigt bra, men är trött idag förstås. Epilepsi har den haft sedan den var ca 1,5år (den är nu drygt 6år) så det är inget nytt men förstås mycket otrevligt för alla.

Sovmorgon

 I helgen har vi infört sovmorgon-systemet. Det är inte mera komplicerat än att jag får sovmorgon ena morgonen och Frank den andra. Sovmorgon innebär för oss att man får sova till kring 8.30 istället för kring kl 6. Det är en enorm skillnad. Efter första försökshelgen tror vi att detta kommer att bli ett system att hålla fast vid. Vi är mycket piggare, trots många dåliga nätter bakom oss (Agnes har vaknat flera nätter med ont i magen pga det jäkla viruset som inte vill ge med sig samt en natt då hon kissat ner sig och bar efter klädbyte pigg som en mört ett bra tag) har vi orkat fixa och greja en hel del här hemma, träffat folk och båda har dessutom tränat.
En sovmorgon i veckan gör en enorm skillnad i jämförelse med ingen sovmorgon alls.

Första läkarbesöket

Igår blev jag såpass orolig över Agnes mage att jag bokade tid till barnläkare. Två timmar senare fick vi tid. Han konstaterade att hon fått ett virus men att det bara är att fortsätta som tidigare; se till att hon får vätska och mat i sig, pröva ge floridral (vilket jag gjort men det är lättare sagt än gjort att få i henne det), rela droppar (vilket jag också redan börjat ge henne), och sköta huden på samma sätt som vi gjort. Vi ska med andra ord fortsätta som tidigare och hoppas att skräpet börjar gå över snart. Skönt var det att han kunde konstatera att det inte handlar om nåt allvarligare och att hon inte är uttorkad.
Patienten i fråga är på gott humör och hon tyckte att det var spännande att besöka läkaren. Att bli tittad i öronen var dock inte skoj.
Men som sagt verkar hon inte störas avsevärt av eländet utan är en liten energisk solstråle. Hon har börjat pussas och kramas mycket och idag lärde hon sig att vinka.

After work

Igår på eftermiddagen träffade jag en god vän över ett glas. Det kändes minst sagt konstigt att inte ha en bebis att hålla koll på och dessutom gå omkring i centrum utan vagn. Som tur kom jag ihåg att stiga på bussen genom framdörren-jag var nästan på väg i riktning mot mitten av bussen då den stannade vid hållplatsen.

Ovant men definitivt skönt att som omväxling att kunna föra en konversation och vara helt koncentrerad på personen jag talade med.

Gung-premiär

Idag testade Agnes gungan på gården för första gången. Jag behöver knappast berätta vad hon tyckte, bilden säger allt.

Bobba

Eftersom Agnes har nån sorts magbobba i några dagar nu har jag börjat fundera över det här med sterilisering av alla nappar, nappfalskor och andra mat-atiraljer. Efter att hon började äta fast föda så har jag inte längre steriliserat allt efter varje användningsgång. Dock med jämna mellanrum förstås. Jag läste nämligen att man inte behöver sterilisera allt efter VARJE gång mera. Men nu läste jag att man visst borde det. Fram till ett år. Man blir ju tokig. Nu tänker jag förstås att jag lyckats ge henne en farlig magbakterie. Fast så farlig verkar den inte eftersom hon dricker och äter bra samt är precis som vanligt...det är bara den där magen då som inte är som vanligt.
Förhoppningsvis ger det med sig snart så kanske mitt dåliga mamma-samvete också lättar.