Pientä remonttia

Jag som tidigare nästan aldrig såg på tv sitter nu och tittar på pientä pintaremonttia varje kväll. Och alla andra renoverings och inredningsprogram som råkar komma. Jag blir så otroligt inspirerad och får massor med idéer. Men problemet, förutom begränsad budget, är att knyta ihop alla idéer till en bra helhet. Man kan ju inte bara måla en snygg färg här, köpa en fin möbel hit och en annan dit. Allt borde vara igenom tänkt och ha den där röda tråden. Och det är ju precis det som är så svårt! Vore otroligt roligt att ta hit ett proffs att få input av, bolla tankar med och få hjälp av.

Och så lite kaosbilder tagna första dagen i huset. Som tur såg det bara ut så här en dag. Vi packade upp och organiserade extremt fort och effektivt. Nu är allt i ordning men vi har, som jag tidigare skrivit, för lite möbler. Och det som jag vill får fixat så fort som möjligt är alla vardagsrums- och köksväggar vilka ni ju ser på bilderna. Och köksskåpen. Egentligen skulle jag vilja byta ut hela köket men det väntar vi nog med några år tills det är dags att byta alla maskiner. Tills dess skulle ny färg och eventuellt nya handtag fräscha upp köket. 

Sovmorgon

Före flytten till Jakobstad vaknade Agnes i regel mellan halv 6 och 6 och vaknade minst två gånger om natten då hon behövde hjälp att somna om. Efter flytten har hon sovit allt längre nätter och har dessutom sovit flera hela nätter.  Visst hör jag ibland att hon är vaken men hon klarar nu plötsligt nästan alltid av att somna om helt på egen hand.
Inatt sov hon mellan kl  20.00 och 8.30. Hela natten dessutom!!! Kl 3 var jag i och för sig uppe och kollade varför hon skrek NEEJ!  hysteriskt. Det var tydligen en vild dröm så jag la på täcket och lyssnade på hur hon snusade en liten stund. Men den gången kan man knappt räkna med.
Nu håller vi tummarna att denna trevliga trend håller i sig.

Tilläggas ska att vi, förutom flytten, kört ett system som har gått ut på att Frank har skött alla nattningar i nästan två veckor och han har varit konsekvent med att alltid köra precis samma system. Nu har även jag nattat enligt samma principer och efter att hon åter igen protesterade lite mera så verkar hon acceptera nattningarna då vi är extremt konsekventa och kör så exakt likadana nattningar som möjligt.

  

Filifjonkan på altaaanen, som hon säger, i sin favorit nyckelpige-klänningen.

Dagens två

Dagens bästa var nog att storebror var på besök.  Och med  hade han min telefon. Äntligen!  Det firas förstås med ett litet inlägg via mobilen. 
Dagens sämsta är troligen de små venerna som plötsligt blivit synliga.  Förra graviditeten var jag hysteriskt noggrann med användningen av stödstrumpor vilket  jag  hittills inte varit denna gång.  Det lär ändras från och  med  nu.  Mina stöd stay - ups väntar nu på mig bredvid sängen och imorgon ska jag ta reda  på om det  finns  stödstrumpbyxor för gravida i denna stad.  Om  inte klickar jag  hem via nätet.

Vi grejar och fixar fortsättningsvis

Har försökt bildblogga så ni skulle få se lite av vad vi (eller ja, det är tydligen mest bara Agnes som fastnat på bild som vanligt) sysslar med. Men eftersom vi ännu inte fått vårt nät utan surfar via Franks telefon så går det inte att lägga upp bilder om man inte har några timmar på sig.
I semestertider tar det längre att få nätet kopplat och även för att offerter på en del fixande vi behöver hjälp med i huset. Så just nu är flera saker som står högst uppe på prioriteringslistan på paus. Om nån vecka borde vi veta mera om priser och tidtabeller vilket i sin tur gör att vi vet mera om vilka andra saker på listan vi kan ta itu med nu och vad som vi väntar med till längre fram.
Så länge kollar vi runt efter mera möbler och inredning. Näst på tur står bord och hylla till arbetsrum/gästrum. En bäddsoffa till rummet har vi hittat second hand. Liten soffa/fåtölj, bokhylla, vitrinskåp samt ett stort matbord är vi också på jakt efter. Och lampor till kök och lekrum. Ja, och gardiner har jag inte ens börjat tänka på ännu. Så det finns att fundera över och söka efter. Jag kollar mycket på begagnat både med tanke på priset och miljön.

Ikväll får jag min telefon igen. Eller, min telefon som varit på reparation i snart en månad kunde inte repareras så jag får en ny. Då kan ni följa mig på instagram igen om ni vill se vad vi sysslar med. linnuselisabeth heter jag alltså där.

Vad vi gör.

För en vecka sedan flyttade vi in i vårt nya hem. Under den gångna veckan har vi packat upp, packat upp och packat upp. Sen blev två tredjedelar, den äldsta och den yngsta, förkylda och det blev en liten paus i vår grymma fart vi fått upp. De två sjuklingarna tillfrisknade fortsatte vi att ordna i huset, åkte på många små uppköp, funderat på kommande renoveringar, tittat på utemöbler och grill. Köpt cykelsits och hjälm åt Agne och cykel åt Frank och invigt dessa. Lärt oss om vad som växer på vårt gård (tyvärr minns jag namnen på några fåtal men tror jag minns rätt ok hur de borde skötas). Funderat på tapeter, på kakel på luftvärmepumpar och gräsklippare.
Mellan varven har vi besökt lekparken, som finns på 2min gångavstånd otaliga gånger. Matat grannens kaniner med klöver, sprungit på altanen (Agens sköter om den biten), lekt på bakgården, ätit ute i kvällssolen, storhandlat mat och konstaterat att vi måste storhandla x3 för att få vårt stora kylskåp att se fullt ut. Ätit vietnamesiskt flera gånger. Haft tumislunch på stan med Frank. Ätit glass på torget (och tappat en glass boll i famnen). Haft en hel del besök (och mera vill vi ha! :)), plötsligt fått sova längre än till kl 6 om morgnarna, badat bastu, handlat bakverk och färskt bröd från bageriet som ligger knappt 500m från vårt hus. Varit på rådgivningsbesök och ultraljud. Bland andra saker.

Landar

Igår körde vi upp till Jakobstad och idag har vi officiellt bytt boendekommun. Känns dock som att vi bara hälsar på eftersom vi inte fått flytta in i vårt hus ännu. Det får vi göra senast om en vecka, förhoppningsvis tidigare. Som tur fick våra saker flytta in så de väntar nu på oss i två rum.

Avskedet av lägenheten och Helsingfors var hjärtskärande. Men det lär väl lätta med tiden. Jag tror det känns bättre bara vi får börja fixa i vårt krypin och börja landa i den nya verkligheten på riktigt.

Inte ens halvvägs

Läser på fb om en till liten människa som kommit till världen. Jag önskar att vi redan kommit oss så långt. Känns lite oroväckande att redan känna så här. Har ju inte ens kommit halvvägs. Har säkerligen att göra med att jag redan, nu i v 17+1, är ungefär lika stor som jag var med Agnes i vecka 30 (!!!) Ja, inte bara min åsikt utan det var även Franks konstaterande då vi igår såg på lite gamla magbilder. Denna, redan extrema, klumpighet i kombination med foglossningen gör sitt.
Samtidigt är jag ju så oerhört glad och tacksam över att vi kommit så här långt och allt verkar bra. Det är ju det som är huvudsaken. Vi får bara tro och hoppas det går bra ännu drygt 20 veckor till så vi får träffa typen där inne. För vi är ju så nyfikna!