Ett snabbt hej

Hej, hej från bubblan. Idag har vi sjungit för pappan i huset och firat med första gemensamma familjepromenaden samt första badet för grabben. Han älskade att bada! Och Agnes tyckte det var skoj att ha en badkompis i karet bredvid. 

Ganska trötta är vi eftersom minstingen tycker det ska ätas med två timmars mellanrum dygnet runt. Lite trötta men mycket lyckliga.

Förlossningen

Dags för den obligatoriska förlossningsberättelsen. Bäst att skriva ner före jag har förträngt allt för mycket. 

Före det beräknade datumet, 29.11, hade jag haft förvärkar i ett par dygn. Kraftigast om nätterna men också en del på dagarna. Jag kände dock att det helt klart bara var förvärkar, det kändes i princip precis likadant som det gjorde dagarna före Agnes förlossning startade. Jag visste alltså att det skulle bli mycket värre ännu....På torsdag kväll blev jag sjuk och hela fredagen (29 :e)låg jag i säng med riktigt ont i kroppen och feber. Jag orkade bara upp ur sängen för toalettbesök men absolut inget annat. Orkade inte ens hämta dricka själv. Jag hoppades att förlossningen inte skulle sätta igång för jag visste allvarligt inte hur jag skulle klara det. Nå, den satt igång ändå och på nåt konstigt sätt så blockerade kroppen febern och alla flunsa symptom på en gång då de "riktiga" värkarna satte igång. 
Passligt nog var Agnes hos sin farmor över natten eftersom Frank var på jobb- julfest och jag, som sagt, kände mig riktigt risig.
Mellan kl 19 och 19.30 märkte jag att värkarna kom oftare och helt klart ändrade i karaktär. Kände nästan genast att det är på allvar nu. Från att börjat klocka värkarna kl 19.30 och de var då 10min mellan var de knappt 4 min redan två timmar senare. Även om jag tyckte att jag klarade värkarna ganska bra genom att andas fokuserat så åkte vi in till bb för en koll ändå eftersom de kom rätt tätt. Kl 22 kom vi till bb där det konstaterades att jag var 3cm öppen. Precis som jag var då vi kom in till bb vid Agnes förlossning. Då blev jag ganska modfälld och tänkte att det, även denna gång, kommer att ta minst ett halvt dygn till. Men värkarna blev snabbt mycket intensivare och mycket täta. Jag tog ett bad nästan genast och efter badet var jag plötsligt öppen 6 cm. Då var kl ca 00. Vi blev flyttade till förlossningssal och jag prövade lustgas vilket kanske hjälpte en liten aning men jag kände samtidigt att lustgasen gjorde att jag tappade fokus på andningen och därmed också hade svårare att slappna av. Jag började känna att jag behöver mera effektiv smärtlindring. Nå, jag hann aldrig be om nåt mera för kl 00.30 var jag fullt öppen och kl 00.59 var han ute!! Hela förlossningen tog alltså ca 5h, räknat från att jag kände att jag började få "riktiga" värkar. (som jämförelse tog det ganska exakt et dygn första gången)

Jag upplevde förlossningen totalt annorlunda än med Agnes. Jag kunde fokusera och andas mycket bättre och Frank var verkligen ett stort stöd.  Vi hade absolut stor hjälp och nytta av profylaxkursen vi gått på och dessutom hade vi övat en hel del hemma efter kursen. Jag hade också jobbat mycket med mental förberedelse, målbilder och färdiga tankemönster som vilket jag  hade stor nytta av. Jag kände att vi var mycket bättre förberedda den här gången än första och vi jobbade verkligen som ett team. Visst var det stundvis riktigt riktigt jobbigt. Förstås. Men i det stora hela var det en väldigt positiv upplevelse. Sen påverkar det ju mycket att allt förlöpte utan komplikationer eller konstigheter. Och förstås att det gick så fort att jag orkade vara superfokuserad precis hela tiden (förutom då precis mot slutet då lustgasen blandade bort min andning en del). 

Det här var absolut en drömförlossning och det känns verkligen roligt att ha två så väldigt olika upplevelser. Och att få avsluta med en super positiv.

En alldeles ny liten människa

En vecka

En vecka har vi varit hemma. Hela nya lilla familjen. En dryg vecka är Lillkillen alltså. Så här långt har vi det lugnt. Eller, visst är det hela tiden fullt upp med två barn men Lillen är lugn och vi är lugna. Känns överlag mycket harmoniskt och rätt lätt ändå då vi är två vuxna hemma.

Agnes är en fantastisk storasyster. Hjälpsam och omtänksam.

De allra första dagarna kändes det som att Lillen bara sov och åt. Nu har han börjat vara vaken lite mera men fortsättningsvis äter och sover han mest. Några dagar har han varit vaken ca ett par timmar på morgonen då vi alla stiger upp. Äter massor och somnat igen mellan 9 och 10 och sovit kring 4h. På eftermiddagen har han igen varit vaken lite längre i två omgångar och sovit ett par lite kortare stunder. Nätterna har gått helt okej men flera nätter har det varit mat maraton ett par timmar mellan 2 och 4 eller 4 och 6 men senaste två nätterna har han tankat sent på kvällen/tidig natt vilket har gjort nätterna lugnare och han har ätit kortare stunder ett par gånger per natt. Så här långt alltså rätt lugna nätter ändå tycker jag. Smått irriterande dock är nattliga blöjbyten som gör att han vaknar i onödan och då drar det förstås ut på tiden före sömnen hittas igen. Men antalet bajsblöjor per dygn torde ju minska så småningom.

Det är intressant att följa med storasysters lekar. Men här har han visst somnat mitt i.

Så här långt har vi en lugn och mycket nöjd liten kille. Han säger till då han är hungrig och gnäller lite smått då han har luft i magen, men de brukar han få ut nåndera vägarna väldigt fort. Då han är vaken, och mätt, följer han nöjt med vad som händer runtomkring. En riktig liten chillare.

Även Cafu har varit super duktig med den nya familjemedlemmen.

En mycket gemytlig början har vi alltså haft på det nya livet som fyra + hund.

Hemma

Vi har ny varit hemma i ett par nätter. Vi njuter verkligen otroligt av att få vara tillsammans allihopa. Hittills äter och sover lillen mest bara. En lite längre vakenperiod har han haft om eftermiddagarna. Amningen är nåt helt annat än med Agnes. Hon åt ju med 1,5h mellanrum dygnet runt men snabbt och var oftast färdig på sisådär 10min.  Den här typen äter länge. Lätt kring en timme. Tankar ett par timmar på kvällen. Äter ändå också rätt ofta så mjölkproduktionen går på högvarv  och jag har redan problem med sjuka knutar och överfulla bröst. Förhoppningsvis justerar kroppen detta mjölköverskott snart. 

Agnes är bara totalt underbar och har hittills anpassat sig fantastiskt bra till den nya situationen. 

Själv kan jag redan uppleva ett sting av dåligt samvete då det känns som att jag vara ammar och ammar konstant. Jag får väl lära mig att amma samtidigt som jag gör annat. Att sjunga och läsa tillsammans går ju tex jättebra att göra samtidigt. 

Men Frank kommer ju vara hemma nästan hela december så nog hinner vi tar allt i lugn och ro.

Vi har det jättebra. Nästan lite för bra för att vara sant känns det ofta som.

Mera om förlossningen på kommande då jag hinner.

Lillebror

Klockan 00.59 kom han till världen, vår lilla grabb. 3720gram  stor och 50 cm kort. 

Just nu njuter jag mest bara av att ligga och snusa på den lilla underbaringen som bara sover och sover. Men så är han ju bara ett halft dygn. Han känns overklig men samtidigt alldeles självklar. 

Allt har gått bra. Tacksamheten är stor. 

Inte som planerat

Igår kväll kände jag det komma. Halsonten. Det gick otroligt snabbt från att ha lite, lite små känningar i halsen till att hela kroppen kändes riktigt matt och uslig. Så idag har jag, bortsett från ett varv till mödrapoli mha värkmedicin, legat i ett mörkt rum, under många filtar och sovit eller halvsovit och mått riktigt pyton. Har känns mig riktigt febrig men termometern har bara visat 37,5 som högst. Känslan har ändå att den skulle ha varit minst 1 grad högre. Konstigt.
Skönt att orka, igen tack vare värkmedicin,  halvsitta lite igen och ha på lite ljus. Men känner att jag snart måste släcka ner. Börjar redan göra lite ont i ögonen.
Detta var inte precis vad jag hoppades på på beräknat datum. Nu är jag igen tvungen att önska att bebisen väntar lite till så att jag åtminstone orkar lite mera än med nöd och näppe ta mig till toaletten.

Kommunikationen

Efter två dagar med feber är Agnes nu helst klart på bättringsvägen. Hon sov mellan kl 20 och  8 inatt- utan att vi hörde ett knyst. Måste till och med gå och kolla att hon säkert andades mellan varven eftersom hon sov så lugnt. Idag har hon inte haft feber verkar inte ha ont i kroppen utan har i princip varit sig själv, lekt och grejat. Vi vågade oss till och med ut i snön en liten stund för att få oss en nypa luft.

Men vid lunchen ville hon inte äta. Hon började gråta och vrida på sig. Jag försökte först lirka men hon började bara gråta ännu mera hysteriskt. Jag frågade om hon har ont nånstans och hon svarade "pipi i munnen" och pekade på tungan. Då jag bad henne öppna munnen och visa tungan såg jag att hon har förkylningsblåsor på insidan av läppen. Det förklarade saken! Vem vill nu äta varm mat om man har riktigt sjuka blåsor i munnen(?) Vi bytte besticken, tog en mjuk bebissked, och så blev det kall yoghurt till lunch istället.
Jag tycker att det är så skönt att Agnes nu kan uttrycka sig så bra verbalt. Det är så många saker som går mycket smidigare då vi förstår varandra bättre. Hon kan så ofta berätta vad hon vill/inte vill vilket ju gör att vi slipper en hel del gråt och gnäll på grund av missförstånd eller att vi inte vet vad hon vill eller menar.  Tänk så skönt att kunna berätta vad som är fel, att nån förstår och hittar på andra alternativ för att lösa problemet.
Sen är det ju dessutom galet roligt att lyssna på hennes tankar och funderingar- speciellt allt hon säger då hon leker på egen hand och man smyglyssnar på hennes lekar och funderingar.