När folk frågar om mitt jobb brukar jag svara att det är ett rätt bra första jobb. Inte alldeles för svårt eller tungt. Passligt med utmaningar såhär i början. Idag kom jag på att det inte riktigt är sant. Det är på sätt och vis tungt, väldigt tungt. Under min tid i jakobstad har en handfull människor dött på min avdelning. Många flera tynar sakta bort, en stor del har förändrats så att anhöriga knappt känner igen dem, jag undrar om de ens känner igen sig själva.
Jag jobbar inom geriatriken så det är ju såhär det är. Döden hör livet till, jag vet, men jag tycker att det är svårt att inte ta till mig för mycket. Det är väl det man borde klara av som proffs, inte ta med sig jobbet hem men det är jag dålig på. Det blir tungt i längden att tänka på patienterna och deras anhöriga. Att tänka på tragiska öden och liv som rinner ut...
En bra erfarenhet, ja. Har i och för sig hunnit erfara en hel del tuffa grejer under studietiden med självmords-patienter, hjärntumörer, förlaming efter olyckor...alltid har jag tagit hem patienterna. Men jag börjar undra om jag egentligen skulle må bättre av att jobba med nånting där jag inte konstant blir påmind om hur skört livet är och att döden kan vänta bakom hörnet.
Å andra sidan är det väldigt givande och man påminns verkligen om att uppskatta små saker i livet, uppskatta familj och vänner, uppskatta hälsa och funktionsförmåga.
Tror att jobb per definition är jobbiga.
SvaraRaderaJag har min största hobby som jobb, och vad är resultatet?
Jo att när jag inte är på jobb så är en dator det sista jag vill se.
Nu har jag ingen hobby, inget intresse. Bara ett jobb.
Jag vet vännen, jag vet precis vad du talar om. Att lära sig att inte ta hem patienterna är en livslång utmaning. Å andra sidan är det ju faktiskt tragiskt om man sku bli så avskärmad att man faktiskt inte sku bry sig längre... Man måste bara lära sig att ta det på rätt sätt och se det som en naturlig del av livet. Ålderdomshemmet jag jobbade på två somrar gav mig nog en hel del insikter i livet. Det var lättare att acceptera att en gammal människa av sängliggande och skulle dö, men då det fanns knappt 40-åringar i samma skick på avdelningen, det var en ännu svårare bit att hantera. Det enda man kan göra är att ge dem en så dräglig tillvaro som möjligt.. Livet är inte alltid rättvist.
SvaraRaderaKramar härifrån!!
Har ofta tänkt på samma sak, om jag verkligen kommer att orka med detta yrke i längden...det är så givande när man får hjälpa människor, se människor bli friska...men den jobbiga sidan är att se människor dö, drabbas av svåra sjukdomar, att inte alltid kunna hjälpa fast man hur än skulle vilja. Jag tar jobbet med mig hem alltför ofta, kanske det blir lättare i längden. Kramar och grattis på födelsedagen! :)
SvaraRaderaFörstår dig Linn. Man skulle gärna ge dem mera än bara gång eller sitträning, samtidigt som man funderar på hur mycket rehabilitering man skall uppmana dem till när de troligen är deras sista tid i livet, vill man själv trappträna med en hurtig ungdom när man vet att man inte har så värst länge kvar att leva...Men samtidigt vet man att det är ju deras bästa. Livet e svårt ibland! Ha en bra söndag och försenade födelsegratulationer. Kram Anna.
SvaraRadera