Hur vi gått till väga

Jag vet att det är flera av er som undrar hur vi har gått till väga för att nå målet att sova gott om nätterna. Man ska ju inte ropa hej för tidigt och vi är inställda på att det kommer sämre nätter ännu, speciellt med tanke på att vi kommer att flänga runt de kommande par veckorna. Men. Det är så väldigt tydligt att de förändringar vi har gjort har varit effektiva och vi känner att vi har hittat redskap som fungerar för oss.

Den främsta inspirationen fick jag av att läsa Elizabeth Pantleys bok, Sova utan gråt, och Anna Wahlgrens bok "Sova hela natten". Visst har jag läst massor med andra tips och råd på nätet under snart ett års tid, men det är dessa två böcker som kanske främst står som grund för hur vi tänkte då vi planerade vår strategi.
Jag var, som de flesta säkert läst, sugen på att köra en regelrätt "kur" enligt Wahlgren men vi kom fram till att det inte är vettigt precis före våra resor. Istället fixade vi ihop en egen mix. Mål 1 var att Agnes skulle somna själv på kvällen. I botten hade vi också en mycket tydlig dagsrutin med fasta mat och sovtider.

Vi bestämde oss för en nattningsramsa (som båda skribenterna förespråkar). Vår lyder; Godnatt Agnes, sov så gott". En av mina systrar kallade ramsan för trygghetsramsa vilket jag tyckte var en bra benämning eftersom det är just precis trygg som jag vill att Agnes ska känna sig då hon ska somna.Hon ska veta att vi finns i närheten om hon behöver oss. Att vi kommer om hon gråter och är ledsen av någon anledning. Men hon ska känna sig så trygg i att somna på egen hand att hon av den anledningen inte ska behöva gråta efter oss.
Efter kvällsrutinerna (gröt, kvällstvätt och pyjamasbyte, tand- och hårborstning. Nattsaga och mjölk i fåtöljen i egna rummet) läggs Agnes i sin säng, på sidan eftersom hon nästan alltid sover på sida, och vi säger ramsan första gången. Om hon protesterar håller vi handen på baken/höften/ryggen antingen stilla med tung hand (ska kännas tryggt) eller buffa/gunga lite på baken (vi buffar inte enligt Wahlgrens teknik utan på ett sätt som vi gjort ända sedan hon var liten, mera gungar). Då hon lugnat ner sig och är avslappnad upprepar vi ramsan samtidigt som vi går ut. Hon ska veta att vi går så att hon inte behöver bli överraskad (och ledsen ) då hon upptäcker att hon är ensam.
Börjar hon gråta då vi går ut väntar vi en liten stund och lyssnar in gråten. Lugnar hon inte ner sig på egen hand upprepar ramsan vid dörren. Väntar och ser om hon lugnar sig. Om inte går vi in, lägger henne till rätta, och upprepar proceduren.
Under natten då hon vaknat har vi gjort likadant som jag beskrivit ovan.
Vi försöker gå ut så fort som möjligt då hon lugnat sig  och undviker att stå och buffa/hålla handen på henne längre än nödvändigt.

Vi har även fokuserat en hel del på HUR vi säger ramsan och vilken attityd vi utstrålar. Då jag läste "Sova hela natten" insåg jag att varit osäker då jag nattat Agnes. Jag har liksom på förhand tänkt att det inte kommer att fungera, hon kommer att vara ledsen, hon kommer att vakna, jag kan inte, jag vet inte hur jag ska bära mig åt, etc. För så har det ju varit- det HAR ju inte fungerat! Inte konstigt att man blir osäker. Nå, Agnes har alldeles säkert känt av min osäkerhet och hur trygg känner man sig månne då? Nä just det, det blir en ond spiral. Vi har alltså psykat oss till att tänka att det fungerar. Inget snack om saken. Det ska sovas. Punkt. Inget som behöver diskuteras. Det ska vara en självklarhet att sova om natten och genom att genomföra vår plan, som vi på förhand lagt upp tillsammans, så kommer det att fungera. DET har vi haft i målsättning att utstråla. Mental utmaning, I tell you. (För egentligen visste vi ju inte alls om det skulle funka eller inte...)

Att somna själv på kvällen började mirakulöst fungera nästan direkt. Ett par gånger går vi oftast in igen före hon tycker att det är ok att somna själv men hela proceduren tar oftast inte mera än 5 minuter. De första nätterna sprang vi nog in till henne en hel del men vi märkte fort att gångerna minskade i snabb takt och vi började också höra att hon var vaken några gånger under nätterna, talade för sig själv eller bökade på och gnällde lite smått, men somnade fort om på egen hand (tidigare grät hon ALLTID då hon vaknade på natten). Ett par nätter före hon nu, natten efter sin födelsedag, sov en hel natt utan att behöva hjälp att somna om igen behövde vi endast gå en en gång under natten. Så trenden var gradvis positiv under veckan som vi prövat detta.

Så här har vi alltså i korthet gått till väga. Det har tydligen fungerat bra för oss just nu. Förhoppningsvis fortsätter det att fungera även fram över också. Vi njuter i varje fall av att äntligen få sova lite mera. Hoppas det varar!

Wohoo!

Födelsedagsflickan avslutade födelsedagen med att sova från 19.40 till 6.30 - utan ett knyst. Vi har alltså sovit en hel natt för första gången!!

Dessutom firade hon även natten innan genom att nästan sova en hel natt. Jag var då inne hos henne en gång, kl 4.30, vände henne till sidan och så gonattramsan varefter hon genast somnade om.

Sovandet har gått från klarhet till klarhet sedan vi påbörjade sov-projektet för en vecka sedan. Nästa mål är självfallet att detta ska bli normaltillstånd. Regel istället för undantag.

Jag är så glad, så glad, så sinnessjukt glad över att vi hittat ett system som fungerar!