Hej, hej vi lever nog här. Livet är bara liksom rätt...intensivt. Tiden, orken, tankarna räcker i regel aldrig till för att komma så långt som till bloggen.
Idag, efter en lång dagsvila, åkte Edwin till sin farmor för att övernatta borta för första gången. Vi ville öva en gång före båda baren ska sova där sista helgen i januari då vi vuxna ska på bröllop.
Den resterande eftermiddagen och kvällen har vi spenderat genom att äta ute (att äta ute med Agnes är nästan som att äta ute utan barn. Hon sitter och äter och njuter långsamt. En timme tog det för henne att långsamt njuta av sin portion.) Sen läst jag och Agnes böcker i en timme och sen var det bara att kvällsrutiner, vilka gick hur fort som helst med ett barn, säga gonatt och sen har vi inte hört ett knyst av henne (som vanligt, men lillebror brukar ju knysta....) Vi vågade oss till och med på tumis bastu.
Känns mycket konstigt att Edwin är borta men efter att ha hört rapporten om hur nöjd han varit under kvällen och att han somnat på fem minuter kan även jag slappna av lite och förhoppningsvis ta vara på möjligheten att för ovanlighetens skull sova en hel natt. Och det har varit skönt att kunnat ge Agnes så mycket uppmärksamhet och tid. Imorgon förmiddag är han, vår fantastiska virvelvind tillbaka igen. Agnes saknade honom redan två minuter efter att han åkt. Fina syskonen.
Arbetsmängden med ett barn känns verkligen som inget barn. Rena rama semestern.
