Det har gått tre månader sedan flytten från Helsingfors till Jakobstad. Tre månader låter som en kort tid. Tre månader ÄR en kort tid då det handlar om en så stor förändring. Det försöker jag komma ihåg då det känns tufft. För det har varit tungt. Stundvis så tungt att jag nästan ångrat att vi flyttat. Men bara nästan.
Vad är det som varit så tungt då? Jo, att bygga upp en helt ny vardag. Att bygga upp nya rutiner, hitta nya ställen att träffa människor, att lära känna människor och få in foten i nya umgängeskretsar. Att hitta nya lekplatser, nya promenadstigar, nya aktiviteter. Ja, nytt i princip allt. Visst är det ju också spännande och roligt med nytt men samtidigt tungt. Staden är bekant för mig men är inte min hemstad. Jag har ingen släkt eller rötter här. Tacksam dock för att jag har ett par goda vänner och en del bekanta så helt från noll behöver jag inte starta.
Flyttar man tillbaka till sin hemstad där man har kvar både familj och vänner samt "hemmiljö" tror jag att det kanske går fortare och lättare (?) att hitta sitt sammanhang.
Nu jobbar Frank också tre skift från att före flytten jobbat dagtid och jag tycker att det är mycket svårare att planera vardagen då dagarna alltid ser olika ut. Det var helt klart lättare och effektivare att planera dagarna och aktiviteter då tidsramarna om vardagarna i princip alltid såg likadana ut. Skiftesjobb innebär ju å andra sidan att han ibland har längre ledigt åt gången vilket ju är skönt. Men för mig tar det helt klart mycket tid att vänja mig vid skiftesjobbet och få det att fungera med vettiga och fungerande rutiner. (Ja, ni märker kanske vad som är det återkommande ordet- jag är verkligen en person som behöver tydliga rutiner, eller iallafall ramar, för att fungera optimalt)
Sen har ju säkerligen graviditeten gjort sitt då gällande att flytten känts rätt tuff så här långt. Jag har, som bekant, haft mycket smärta pga foglossningen vilket dragit ner på mitt humör en hel del. Att inte kunnat ta till ett av de viktigaste "må bra" knepen- att träna och motionera- har verkligen inte gjort saken bättre, tvärtom. Ibland har det känts som att jag har tappar lite för många delar i flytten på en och samma gång
Men, nu har ju en hel del aktiviteter börjat. Det finns familjecafeér, öppet dagis, parkaktivitet, babysim, färgbad etc. Det finns nåt man kan hänga med på varje vardag om man så vill. Jag trivs absolut bäst med att gå på aktiviteter och träffa människor rätt ofta om förmiddagarna och då man deltar i ovanstående aktviteter är det relativt enkelt att i alla fall komma i kontakt med nytt folk. Sen att lära känna nya människor och få nya vänner är ju en annan femma. Men en sak i taget. Man måste ju börja någonstans.
Så det blir bättre och jag känner att det nog har vänt för min del de senaste veckorna och nu börjar jag sakta, men förhoppningsvis säkert, känna mig lite lite som hemma.
Lyxigt är det ju att nu ha mycket mera utrymme. Att bo i ett hus och ha en egen gårdsplan. Det känns fortfarande ofta overkligt att vi kan bo som vi gör. Att vi har så mycket utrymme att vi fortfarande inte lyckats inreda det så att det inte ekar i vardagsrummet.
Jag älskar att ha bärbuskar på gården. Jag älskar att vi igår planterade havtornsbuskar på gården. Agens gick omkring och sa "plantera, plantera" och "Tänk!" (efter att jag sagt "Tänk om vi får havtornsbär på egen gård!). Jag älskar att hon om bara nåt år kan springa omkring på vår gård själv, springa till lekparken som finns 50 meter bort, till vänner på gatan.
Jag njuter av korta avstånd. Att man kommer sig överallt på några minuter. Men jag längtar efter att gå mera. Nu har mitt gående varit så begränsat (igen av foglossningen). Jag hoppas verkligen att jag ska lyckas bryta ovanan att köra så mycket bil och istället gå mera sen då jag kan röra mig som en normal människa igen. Avstånden och bilköerna i Helsingfors är en av de saker som jag verkligen inte saknar. Jag vill aldrig igen sätta drygt 2h om dagen på att åka till och från jobbet, vilket jag gjorde "som värst".
Jag älskar att vi har möjlighet att jobba mindre och ha mera tid för barn och familj än vad vi skulle ha haft om vi bodde kvar i Helsingfors. Av olika orsaker är det jag som stannat hemma hittills men planen är att Frank ska vara hemma mera framöver och jag jobba. Vi behöver inte arbeta som galningar för att få ekonomin att gå ihop. Det känns enormt skönt.
Saknar jag Helsingfors? Absolut! Jag saknar syskonen, vänner, pulsen, underbart vackra Tali, musikleken, kollektivtrafiken, några köpcentrum (faktiskt). Helsingfors känns fortsättningsvis som hemma men jag har nog börjat känna att det här nog blir mitt hem också. Så småningom.
Nu känns det lite som att det här blev ett riktigt negativt inlägg och flytten mest bara känns skit. Men så är det inte. Jag tror verkligen att vi fattade det rätta beslutet för oss och jag tror att jag kommer att börja trivas. Men jag sticker inte under stolen med att det ÄR en enorm förändring och eftersom jag ju verkligen trivdes bra i Helsingfors så är det en omställning som tar tid. Tyvärr kan man inte få allt här i livet men det är ju upp till en själv att ta vara på och uppskatta det man har just nu. Det blev många fina år i Helsingfors och jag känner nog att jag verkligen njutit av de bra sakerna där. Nu är det dags att ta vara på allt det positiva här.
