Jag fick frågan hur det går att vara hemma med två barn.
Ja, egentligen så känns det inte som att jag är ensam så väldigt mycket med dem eftersom Frank jobbar tre skiftes jobb och är hemma en del dagtid. Eller, visst är jag ju ensam med dem en hel del förstås men jag kan faktiskt inte säga hur det går ännu eftersom det känns som att vi inte har nåt system på vardagen här ännu.
Eftersom jag är en person som tycker on rutiner, system och struktur på saker och ting är en del av mig inte så förtjust i att vår vardag är rätt flytande just nu. Jag fungerar bäst och mest effektivt med klarare rutiner. Samtidigt har jag den senaste tiden börjat uppskatta att Frank faktiskt är hemma väldigt mycket dagtid eftersom det har blivit rätt många långa nattskift för honom. Och nätterna klarar jag ju bra själv eftersom Agnes sover hela nätter och Edwin somnar om efter att han ätit. Det som är lite knepigt är egentligen timmen mellan kl 19 och 20 då Agnes äter kvällsgröt, behöver hjälp med tvätt och klädbyte, tandtvätt och saga. Att fixa det samtidigt som Edwin eventuellt vill äta eller är gnällig (det brukar vara både hungrigt och trött även för hans del den tiden) är en utmaning. Men många av kvällarna Frank jobbat har svärmor kommit och hjälpt till vilket gör en enorm skillnad speciellt just under den kritiska timmen.
Dagarna är ju helt klart mera hektiska med två barn istället för ett. Ja, nu i efterhand så kan jag tänka hur otroligt lätt det var att bara få fokusera på ett barns behov. Men det fattade jag ju inte riktigt då utan tyckte minsann att det var fullt upp bara med ett barn. Och det var det ju också på sätt och vis. Som en bekant, fyrabarnsmamma, sa till mig före Edwin föddes och jag funderade på hur man månne ska hinna ge flera barn den tid de behöver: Ett barn tar all din tid, två barn tar all din tid, tre barn tar all din tid, fyra barn tar all din tid...
Och visst kan jag känna mig otillräcklig ibland men samtidigt tror jag att det är positivt för barnen att lära sig att dela på uppmärksamheten, att lära sig att vänta och att lära sig att deras behov (eller det de vill) inte alltid möts på sekunden. Det här kanske låter konstigt men jag tycker nästan att det är enklare att fokusera mindre på barnen med två barn än då vi hade ett. Enklare att ta tiden att göra allt det där andra som behöver göras. Barnen får liksom hänga med mera på ett hörn. Vara delaktiga utan att stå i centrum.
Egentligen går det faktiskt rätt bra med två barn tycker jag. Jag har liksom varit inställd på att tiden inte kommer räcka till så mycket annat än familjen ett bra tag framöver. Och det är helt okej. För det var ju det här vi ville, ta småbarnstiden på en gång. Det är sist och slutligen inte så många år som vi kommer att ha små barn som behöver oss (eller annan vuxen) dygnet runt. Om bara nåt år kommer Agnes själv att kunna springa över till grannbarnen och leka själv! (På vår lilla väg, som bara är några hundra meter lång)bor hela sex stycken barn födda samma år som Agnes , år 2012. Så det lär bli mycket spring och lek i gårdarna på v-vägen.
Fullt upp, ja. Men det är så här vi vill ha det.
