måndag 12 september 2011

Välkomna hem till oss

Sover man i vårt gästrum kan man räkna med att vakna till den här utsikten.

Det dåliga samvetet

Då man är gravid ska man flyga omkring på rosa moln av lycka. Man ska känna sig som urkvinnan, ett med sig själv. Rent av en bättre version av sig själv.

Så känner jag ofta att man borde känna. Att jag borde känna. Men som bekant så har jag ju inte direkt gjort det så här långt. Att säga att jag inte trivts med graviditeten, att det till stora delar varit tungt, att berätta att jag mått illa varje dag de senaste 17 veckorna, att jag tycker det är tufft med de fysiska förändringarna som innebär att jag har ont och begränsar mig- det är saker jag ofta känner att inte borde sägas högt. Det är liksom inte okej att känna de negativa sakerna för det positiva ska ju överväga det negativa. Och det gör det ju också. Jag är överlycklig över lilla hjärtat som växer inom mig. Hon är redan älskad, önskad och efterlängtad.

Jag behöver dock få känna att det är helt okej att inte tycka att det är hejsan hela tiden utan att för den delen vara en sämre människa, en sämre mamma.
För det mesta känner jag, och säger jag, precis som jag mår. Men ibland kommer det där dåliga samvetet smygande ändå..

Edit: Att veta att det finns andra som känner/kände lite likadant gör att jag känner mig lite mindre som en dålig människa. Så här skrev Tanja bland annat under sin graviditet.
Att "njuta", ja. Jag njuter av att känna lilla knyttet sparka och röra på sig. Jag njuter av att fundera på framtiden, på att få träffa henne och allt vad det innebär. Den biten njuter jag av.