Idag hade jag en ganska vanlig dag på jobbet. Ganska. Bortsett från att en sköterska tyckte att hon skulle berätta vilken oansvarig mamma jag redan är.
Som vilken annan arbetsdag som helst förflyttade jag ensam en vuxen människa upp ur sängen och från sängkanten till rullstol. Människan i fråga hjälpte ytterst lite till så förflyttningen gjordes mha av god förflyttningsteknik. Tungt? tja, just denna förflyttning gick mycket smidigt men visst kräver det en del styrka trots att allt gick enligt planen.
Nåväl, sköterskan kom in i rummet strax efter förflyttningen och blev nästan hysterisk. Hon undrade hur jag kan hålla på med sådana lyft!? vet jag inte att det är farligt för mig och att det mycket troligt kommer sluta med missfall om jag inte slutar med sånt. Hon babblade på om att det är hemskt sedan då jag börjar blöda och förlorar barnet and so on and so on. Allt framför flera patienter. Jag blev alldeles paff och chockad. Visst ska man vara försiktig med att lyfta tungt, men så länge jag jobbar så hör det till vardagen för mig och det är bland annat det jag är utbildad att göra.
Det var hemskt att bli påhoppad på det viset. Fick mig verkligen att känna mig som en usel mamma som inte tänker på sitt barns bästa. Jag lämnade verkligen med en känsla av osäkerhet.
Tack bara för det uppbyggande peptalket.
