måndag 7 december 2009

Om jobb och död

När folk frågar om mitt jobb brukar jag svara att det är ett rätt bra första jobb. Inte alldeles för svårt eller tungt. Passligt med utmaningar såhär i början. Idag kom jag på att det inte riktigt är sant. Det är på sätt och vis tungt, väldigt tungt. Under min tid i jakobstad har en handfull människor dött på min avdelning. Många flera tynar sakta bort, en stor del har förändrats så att anhöriga knappt känner igen dem, jag undrar om de ens känner igen sig själva.
Jag jobbar inom geriatriken så det är ju såhär det är. Döden hör livet till, jag vet, men jag tycker att det är svårt att inte ta till mig för mycket. Det är väl det man borde klara av som proffs, inte ta med sig jobbet hem men det är jag dålig på. Det blir tungt i längden att tänka på patienterna och deras anhöriga. Att tänka på tragiska öden och liv som rinner ut...
En bra erfarenhet, ja. Har i och för sig hunnit erfara en hel del tuffa grejer under studietiden med självmords-patienter, hjärntumörer, förlaming efter olyckor...alltid har jag tagit hem patienterna. Men jag börjar undra om jag egentligen skulle må bättre av att jobba med nånting där jag inte konstant blir påmind om hur skört livet är och att döden kan vänta bakom hörnet.
Å andra sidan är det väldigt givande och man påminns verkligen om att uppskatta små saker i livet, uppskatta familj och vänner, uppskatta hälsa och funktionsförmåga.