tisdag 8 november 2016

November

November är här. Jag har alltid ogillat november. Ogillat kylan och mörkret. Och tröttheten. Jag drabbas av hösttrötthet varje år och segar mig igenom halva oktober och november. Jag försöker hålla upp energinivån genom att äta tillräckligt och bra (att börja dagen med bland annat en hel avocado har gjort under för att orka hela förmiddagen), lägga mig tidigt om kvällarna, träna regelbundet, mysa mycket, tända ljus och läsa mycket böcker med barnen. Borde ännu bli bättre på att att vara ute och vardagsmotionera mera men vilket jag vet att höjer orken och välmåendet ytterligare. Har även bokat in lite så uppiggande events som cosmetiques pepp-dag i helgen, en natt på glasbruket med vänner, ett frissabesök. Och sen plötsligt är det sista November och 3-års kalas! Därefter följer ju december som är fyllda av födelsedagar och högtider.

Jag är ytterst glad över att jag har möjligheten att jobba halvtid den hör hösten. Det känns som att jag orkar rätt okej med både jobb och familj men ändå inte så mycket mera än så. Ja vår träning och en aning socialt liv också. Har medvetet valt att inte ha så mycket aktiviteter och program i höst. Ekonomiskt ingen höjdare men man klarar sig verkligen på mindre än man tror. Det är absolut värt tiden och orken jag får i utbyte.

måndag 31 oktober 2016

Arg idag

Svenska Yle hade nyligen en artikel som handlade om en kvinna som klarat sig fantastiskt bra i ett halvmaraton nyligen. Såhär långt inga konstigheter tvärtom, jag tycker också att hennes prestation är fantastisk! 
Med det sagt så kommer jag till vad som, enligt mig, var mindre bra med artikeln. Nämligen att redan rubriken lade tyngdpunkten på hur fantastisk prestationen är med tanke på att det bara är 1,5år sedan hon fött barn (!) Samma upphöjande av att prestera på denna höga nivå återkom pånytt i texten. 
Jag blir så arg och samtidigt matt. En graviditet och en förlossning är en enorm påfrestning för kroppen och det är otroligt viktigt att ge den tid för återhämtning för att förebygga problem och skador. Det finns redan en enorm press på att kvinnor ska "komma tillbaka" så fort som möjligt efter en förlossning och rubriker som denna eldar på denna trend och press. En liten del kvinnor klarar av en tuff träning snart efter en förlossning. En stor del kvinnor tror kanske att de klarar det eftersom "alla andra" gör det och för att det kanske känns helt okej. Samtidigt har jag vid ett flertal tillfället varit med om att många kvinnor på vanliga träningstimmar inte klarar av X-hopp eller hoppa på trampolin utan att kissa ner sig lite. Lite skämtsamt konstaterat förstås och oftast följt av nån kommentar att det ju är sånt man får räkna med då man fött barn. Nej! Säger jag. Inte okej att det ska vara normalt och att det är sånt man helt enkelt får lära sig leva med. Vanligt, ja. Okej, nej! Med rätt träning och återhämtning kan man förebygga mycket av bland annat dylika problem. Men artiklar och rubriceringar som ovan känner jag att motarbetar det jobb som görs med att försöka nå ut med trygg och bra information gällande hur man bäst tränar för tryggast möjliga återhämtning. 
Jag önskar verkligen att jag hade låtit bli att träna i det tempo och den intensitet jag gjorde efter första barnet. Även för mig kändes det bra, och då har jag både träningsvana och läste på om post-graviditets träning, men ni har ju minsann fått följa med om en del av följderna blev och är för mig. 

Sprid snälla inte felaktig information och sluta stressa nyblivna mammor till att stress-träna (men gärna smart-träna)

tisdag 25 oktober 2016

Föräldraskapets utmaningar


"Hur blev världen till?"
"Hur skulle det vara att vara nån annan? -tankepaus- "Jag vill inte vara nån annan, jag vill bara vara mig själv "

Ja, ni ser. Föräldraskapet och utmaningarna det medför har ytterligare tagit en ny nivå. Det är svårt och jätteroligt.

söndag 23 oktober 2016

Tonårskris


För att nu gatan inte ska bli för lugn så passar jag på att krisa lite. Jag gör det ibland. Krisar över livet,  funderar vad jag riktigt sysslar med, vad jag riktigt VILL syssla med. Återgår till nån sorts tonårsversion av mig.
Det brukar gå över ganska fort så månne det inte gör det även denna gång.

Förutom det så har jag varit grymt förkyld i två veckor nu. En hel vecka var jag hemma från jobbet och låg och vred mig av och an med värk i kropp och knopp. Förra veckan tvingade jag mig med nöd och näppe igenom arbetsveckan och slutade sen med total flunssakollaps. Kanske det är därför jag krisar, för att de senaste par veckorna varit ett ända kämpande igenom dagarna. Så fort jag blir frisk och får träna igen återfår jag förhoppningsvis min mentala blans igen.

måndag 17 oktober 2016

Lugna gatan

Sedan början av september jobbar jag deltid,  barnen går på dagis tre dagar i veckan. Vi har intensiva veckor bakom oss men jag tycker att vi har kommit igång rätt bra med vårt nya liv. Barnen har hunnit ha sin första svacka, och kommit över sin första svacka. Jag börjar kunna njuta mera av korta dagar efter att hittills suttit och förberett, läst och jobbat även kvällstid. Jag får det bästa av två världar och hoppas kunna fortsätta såhär ett tag till.
Vi har det faktiskt ovanligt balanserat för tillfället. Båda barnen är inne i aningen lugnare faser gällande test av gränser och trots. De leker i regel fantastisk bra tillsammans och vi sover som folk! För det mesta kommer ett eller båda barnen i vår säng i nåt skede av natten, men vi sover!
Vi njuter av att ha det ovanligt balanserat så länge det varar. Ja, dethär är troligen den lugnaste fasen vi haft sedan vi blev tvåbarnsföräldrar.


lördag 15 oktober 2016

En liten parentes

Jag gick in på min egen blogg idag och tänkte,  nämen hjälp! Vad lade jag upp för bild riktigt. Gällande föregående inlägg.
Jag tänker att flera kanske tänkte nåt i samma stil. Tyckte det var vågat och konstigt att sätta upp en enorm bild bara på min mage. 
Saken är den att jag numera ser och tänker på mina problem med diastasen och magen med mina professionella ögon. Jag ser problem, funktion/avsaknad av funktion, målsättning, framsteg, analyserar, funderar med rehabiliteringen som grund. För det mesta kopplar jag numera bort personliga känslor om vad jag tänker och tycker om hur magen tex ser ut. Det spelar liksom ingen roll. På gott och ont. 
De första magbildern jag satt upp på bloggen var mycket svårare. Jag kände mig så ful. Magen ful och speciellt naveln deformerad och för mig själv frånstötande. Nu känner jag egentligen ingenting vilket på sätt och vis är en delseger på vägen att kanske kunna känna nåt mera positivt nån dag igen. Problemet just nu är kanske att jag i nåt skede av processen var fokuserad på att vända mina negativa tankar till positivt vartefter rehabiliteringen skulle framskrida och på nåt vis tänka att kroppen och mentala biten jobbat tillsammans i rätt riktning. Men eftersom den fysiska rehabiliteringen nästintill avstannade trots enorm insats av mig blev jag bara frustrerad och arg på att kroppen inte gör som jag vill. Sen släppte jag det. Nu känner jag som sagt ingenting men vet heller inte riktigt vad som är nästa steg. Släppa hela projektet känns lockande men inget vettigt alternativ eftersom bråcket ger mig besvär och diastasen gör hela min core instabil och jag vill förebygga värre problem. 

En liten parentes bara jag fick för mig att tillägga. För att klargöra (?) lite om hur jag tänkte. 

fredag 30 september 2016

Hos kirurgen

Det har hänt en hel del här den senaste dryga månaden. Barnen har börjat dagis, jag har börjat jobba. Finns en hel del jag kunde skriva om det men i dethär inlägget ska jag fortsätta på bråck och diastastemat. Först var detta en sömnblogg, nu en passiv diastas-blogg. Kan informera er som följt sömnbloggen att vi nu, sedan några månader tillbaka oftast sover hela nätter. Halleluja!

Tillbaka till magen. De flesta av er vet att jag opererades för navelbråck i december förra året. Det följdes av en otroligt tung dryg månad för hela familjen eftersom jag inte fick lyfta och barnen blev totalt upp och ner.
Så fort jag tog bort förbandet, några dagar efter operationen, anade jag att allt inte stod rätt till. Naveln var svullen som en halv golfboll. Tänkte, och hoppades att det vag svullnad som skulle ge med sig. Kände också att jag fortfarande kunde trycka tillbaka lite vävnad in i magen så efter fem veckor klampade jag in på kirurgiska polikliniken och bad dem kolla upp naveln eftersom jag anade oråd. Jag fick snabb service, kirurgen kom och kollade inom 15min trots att jag inte hade bokat tid men efter att hon tittar på den två sekunder konstaterade hon att det troligen är vävnadsvätska och att jag ska ha tålamod. Nå, efter 9 månader av tålamod och naveln fortfarande inte ändrat märkbart. Eller jo, ändrat till det sämre med mera värk, speciellt om jag lyfter tungt eller om magen är svullen. Stegade igen in till kir pol och bad om en läkartid och ett par veckor senare, idag, träffade jag kirurgen igen.
Hon tittade på naveln och konstaterade omedelbart att stygnen inte hållit. Jag har fortsättningsvis ett förbaskat bråck och jag har haft det hela tiden. Precis som jag trott sedan stunden jag avlägsnade förbandet.

Det är mycket troligt att det är detta som gör att jag inte gör framsteg i min diastas-rehab trots månader av stenhård, fokuserad träning.
Just nu känner jag mig bara matt och har ingen aning om vad nästa steg blir. Jag är verkligen innerligt trött på detta navelskåderi men jag vill bli av med värken från bråcket och jag vill träna ihop min delning mera. Men jag skulle verkligen inte orka men en ny operation.

Dagens mage. Naveln här i minsta laget. Brukar bli mera svullen om kvällarna elle om jag gjort mcyket fysiskt tunga saker. Minst svullen på morgonen då jag vaknar.