måndag 16 januari 2017

Men du sa ju aldrig mera...

Många har blivit överraskade av nyheten att vi väntar en trea. Jag har ju sagt att jag var färdig. Aldrig skulle jag gå igenom en graviditet igen. Och aldrig kunde jag ens tänka mig eventuella år av icke sovande igen. Jag skulle helt enkelt inte orka med tanke på hur sliten jag varit. Jag till och med opererade mitt bråck- så säker var jag. Dessutom har jag ju gett bort och sålt bort alla mina gravidkläder, mycket bebiskläder och prylar. 
Som tur är det materiella ju lätt att fixa men irriterande i nuläget. Gällande bråckoperationen misslyckades ju den genast, kanske det var meningen så... 
 Under vårvintern öppnade Frank dörren på glänt. Finns det ändå inte rum för en till....? Jag trodde först han skämtade. Sen trodde jag han var galen. Ett bra tag vägrade jag tänka på alternativet på allvar, men de små tankarna smög sig ändå in i mitt huvud oftare och oftare.  I samma veva som jag började fundera på saken började vi sova bra och livet med våra två barn kändes hela tiden allt lättare. De blir märkbart mera självständiga, leker och underhåller sig själva och varandra fantastiskt bra (visst är det gräl och konflikter också, men i det stora hela kommer de väldigt bra överens) Dessutom är de roliga att umgås med, kärleksfulla och har massor med intressanta funderingar. Plötsligt insåg jag hur kort tiden är då de är riktigt små och jag insåg hur fantastiskt roligt och givande det är och kommer att bli när de blir ännu äldre. Det ÄR en kort tid man är inne i bebistiden men konstant vaktande, total beroende, sömnlöshet etc. Det kan vara sjukt tungt då man är inne i det men det är ju verkligen värt det.
 Plötsligt insåg jag att jag är redo att börja om en gång till. Jag vill och jag vill tro att jag orkar. 

Så vi tog steget jag aldrig trodde jag skulle vilja, orka, våga ta. Jag är är säker på vad jag vill men visst känns det skrämmande också. Jag är ännu mera orolig över hur själva graviditeten ska gå. Kommer det gå vägen överhuvudtaget. Och om det gör det, hur kommer jag eventuellt orka vaka många långa år igen. Så visst finns det oro över många saker men jag försöker att fokusera på att ta en sak i taget. Det har mitt illamående och min trötthet hjälpt mig med iallafall. Jag har inte orkat grubbla eller fundera framåt så mycket utan min fokus har varit att orka igenom dagen, ibland timmen eller stunden.


söndag 15 januari 2017

En gång till.


Det är inte bara på bloggen det har varit paus. Jag har pausat med det mesta de senaste månaderna. En liten typ har tagit all min ork och gjort att jag varit illamående konstant, dygnet runt. De tre senaste dagarna har jag börjat känna hur jag återvänder igen. Det firade jag och magen med första träningen på månader. Jag hoppas innerligt att det har svängt på riktigt nu och kan börja leva lite mera normalt igen.
Med skräckblandad lycka väntar vi otåligt på sommaren och en liten trea.

                      

tisdag 8 november 2016

November

November är här. Jag har alltid ogillat november. Ogillat kylan och mörkret. Och tröttheten. Jag drabbas av hösttrötthet varje år och segar mig igenom halva oktober och november. Jag försöker hålla upp energinivån genom att äta tillräckligt och bra (att börja dagen med bland annat en hel avocado har gjort under för att orka hela förmiddagen), lägga mig tidigt om kvällarna, träna regelbundet, mysa mycket, tända ljus och läsa mycket böcker med barnen. Borde ännu bli bättre på att att vara ute och vardagsmotionera mera men vilket jag vet att höjer orken och välmåendet ytterligare. Har även bokat in lite så uppiggande events som cosmetiques pepp-dag i helgen, en natt på glasbruket med vänner, ett frissabesök. Och sen plötsligt är det sista November och 3-års kalas! Därefter följer ju december som är fyllda av födelsedagar och högtider.

Jag är ytterst glad över att jag har möjligheten att jobba halvtid den hör hösten. Det känns som att jag orkar rätt okej med både jobb och familj men ändå inte så mycket mera än så. Ja vår träning och en aning socialt liv också. Har medvetet valt att inte ha så mycket aktiviteter och program i höst. Ekonomiskt ingen höjdare men man klarar sig verkligen på mindre än man tror. Det är absolut värt tiden och orken jag får i utbyte.

måndag 31 oktober 2016

Arg idag

Svenska Yle hade nyligen en artikel som handlade om en kvinna som klarat sig fantastiskt bra i ett halvmaraton nyligen. Såhär långt inga konstigheter tvärtom, jag tycker också att hennes prestation är fantastisk! 
Med det sagt så kommer jag till vad som, enligt mig, var mindre bra med artikeln. Nämligen att redan rubriken lade tyngdpunkten på hur fantastisk prestationen är med tanke på att det bara är 1,5år sedan hon fött barn (!) Samma upphöjande av att prestera på denna höga nivå återkom pånytt i texten. 
Jag blir så arg och samtidigt matt. En graviditet och en förlossning är en enorm påfrestning för kroppen och det är otroligt viktigt att ge den tid för återhämtning för att förebygga problem och skador. Det finns redan en enorm press på att kvinnor ska "komma tillbaka" så fort som möjligt efter en förlossning och rubriker som denna eldar på denna trend och press. En liten del kvinnor klarar av en tuff träning snart efter en förlossning. En stor del kvinnor tror kanske att de klarar det eftersom "alla andra" gör det och för att det kanske känns helt okej. Samtidigt har jag vid ett flertal tillfället varit med om att många kvinnor på vanliga träningstimmar inte klarar av X-hopp eller hoppa på trampolin utan att kissa ner sig lite. Lite skämtsamt konstaterat förstås och oftast följt av nån kommentar att det ju är sånt man får räkna med då man fött barn. Nej! Säger jag. Inte okej att det ska vara normalt och att det är sånt man helt enkelt får lära sig leva med. Vanligt, ja. Okej, nej! Med rätt träning och återhämtning kan man förebygga mycket av bland annat dylika problem. Men artiklar och rubriceringar som ovan känner jag att motarbetar det jobb som görs med att försöka nå ut med trygg och bra information gällande hur man bäst tränar för tryggast möjliga återhämtning. 
Jag önskar verkligen att jag hade låtit bli att träna i det tempo och den intensitet jag gjorde efter första barnet. Även för mig kändes det bra, och då har jag både träningsvana och läste på om post-graviditets träning, men ni har ju minsann fått följa med om en del av följderna blev och är för mig. 

Sprid snälla inte felaktig information och sluta stressa nyblivna mammor till att stress-träna (men gärna smart-träna)

tisdag 25 oktober 2016

Föräldraskapets utmaningar


"Hur blev världen till?"
"Hur skulle det vara att vara nån annan? -tankepaus- "Jag vill inte vara nån annan, jag vill bara vara mig själv "

Ja, ni ser. Föräldraskapet och utmaningarna det medför har ytterligare tagit en ny nivå. Det är svårt och jätteroligt.

söndag 23 oktober 2016

Tonårskris


För att nu gatan inte ska bli för lugn så passar jag på att krisa lite. Jag gör det ibland. Krisar över livet,  funderar vad jag riktigt sysslar med, vad jag riktigt VILL syssla med. Återgår till nån sorts tonårsversion av mig.
Det brukar gå över ganska fort så månne det inte gör det även denna gång.

Förutom det så har jag varit grymt förkyld i två veckor nu. En hel vecka var jag hemma från jobbet och låg och vred mig av och an med värk i kropp och knopp. Förra veckan tvingade jag mig med nöd och näppe igenom arbetsveckan och slutade sen med total flunssakollaps. Kanske det är därför jag krisar, för att de senaste par veckorna varit ett ända kämpande igenom dagarna. Så fort jag blir frisk och får träna igen återfår jag förhoppningsvis min mentala blans igen.

måndag 17 oktober 2016

Lugna gatan

Sedan början av september jobbar jag deltid,  barnen går på dagis tre dagar i veckan. Vi har intensiva veckor bakom oss men jag tycker att vi har kommit igång rätt bra med vårt nya liv. Barnen har hunnit ha sin första svacka, och kommit över sin första svacka. Jag börjar kunna njuta mera av korta dagar efter att hittills suttit och förberett, läst och jobbat även kvällstid. Jag får det bästa av två världar och hoppas kunna fortsätta såhär ett tag till.
Vi har det faktiskt ovanligt balanserat för tillfället. Båda barnen är inne i aningen lugnare faser gällande test av gränser och trots. De leker i regel fantastisk bra tillsammans och vi sover som folk! För det mesta kommer ett eller båda barnen i vår säng i nåt skede av natten, men vi sover!
Vi njuter av att ha det ovanligt balanserat så länge det varar. Ja, dethär är troligen den lugnaste fasen vi haft sedan vi blev tvåbarnsföräldrar.