tisdag 8 augusti 2017

Lilla magen

Imorgon blir Vidar fyra veckor. Känns som en lång men samtidigt kort tid. Otroligt intensiv!

Tyvärr har den rätt lugna början blivit utbytt till ett kontant kånkande på en missnöjd liten typ. Vidar har ända från början visat att han har temperament men nu verkar han ha en hel del magknip och dessutom reflux vilket gör att han alla sina vakna stunder vill vara i famnen med huvudet högt och helst tryck på magen. Då är han kanske nöjd en stund. Nätterna går långt ut på att hålla hans huvud högt långa stunder efter att han har ätit och även försöka trösta ledsen bebis som helst vill tröstäta men som får ännu mera reflux-problem om har är vid bröstet så mycket han önskar.

Jag har lämnat bort kaffe och kommer att från och med imorgon testa att lämna bort alla mjölkprodukter och hoppas att det kanske lindrar. 

                           

I sjal verkar han trivas rätt bra iallafall så den kommer vi att ta i ännu flitigare bruk.

torsdag 3 augusti 2017

Förlossningen

Nu har det gått hela tre veckor och en dag sedan förlossningen och jag tycker det är hög tid att jag skriver ner förloppet även här. För min egen del skrev jag ner och gick igenom allt flera gånger redan på BB.

Tisdagen 11:e Juli hade jag mycket förvärkar hela dagen men eftersom jag haft massor av sammandragningar redan länge så vågade jag inte hoppas på att förlossningen var på gång. Däremot var jag lite orolig över lite fosterrörelser, ringde till rådgivningen och bad att få komma och kolla att allt var ok. Det fick jag förstås och hjärtljuden var fina och allt verkade ok. Jag pustade ut och  tog med barnen på kaffe- och lekträff tillsammans med vänner där jag nog tyckte att sammandragningarna kom väldigt ofta. Men igen,vågade inte tro och hoppas att en förlossning skulle vara pågång.
På kvällen kom svärmor och gav mig lite taktil massage för att kanske hjälpa kroppen på traven lite. 

Kl 20 då barnen var i säng tyckte jag att värkarna kom ännu tätare och började klocka mest för nyfikenhetens skull. Insåg att de var väldigt regelbundna, mellan 5 och 6 minuter och höll i sig kring minuten. Jag vågade fortfarande inte hoppas på att det var annat än förvärkar men hade inte ro att gå och sova. Jag såg på Netflix och klockade värkar som småningom blev starkare men inte tätare. Jag tränings- profylax andades lite nen egentligen kändes värkarna knappt smärtsamma ännu.
Vid midnatt var läget stabilt detsamma men tog jag 1gram paracetamol för att testa om det skulle ha nån inverkan. Det hade det inte vilket för första gången fick mig att tänka att det kanske var på riktigt nu.
Kl 02 var läget fortfarande rätt likadant, värkar med c 5min mellanrum. Lite kraftigare men inte jobbigare än att jag låg i soffan och maratonkollade på Homeland. Jag ringde ändå BB för att rådgöra, hade på känn att det plötligt kunde börja gå undan och jag ville INTE föda på vägen. Barnmorskan jag talade med tyckte att jag skulle avvakta en timme och komma in om värkarna tilltog. De gjorde de.
Kl 04 kunde jag äntligen att värkarnas intensitet tog en ny växel och fick börja använda profylaxandningen "på riktigt" även om det fortfarande kändes relativt smärtfritt att ta sig igenom värkarna. Lite mera koncentration krävdes bara. Nu vågade jag inte vara hemma längre. Jag hade absolut klarat av att fortsätta vara hemma men vågade inte med tanke på att vi har 30min bilväg till BB. Vi ringde svärmor och kl 04.30 startade vi mot BB. Under bilfärden fortsatte värkarna komma med ca 5min mellanrum och jag andades igenom dem utan problem. Var lite nervös över att jag kanske knappt skulle vara öppen...
Kl 05.00 var vi framme och jag var öppen 3cm. Barnmorskan funderade om vi ville åka hem en sväng (!!!) eller stanna i närheten och ta en promenad. Åka hem var definitivt inget alternativ för mig, jag kände att värkarna började tillta betydligt. Vi fick dock varken åka hem eller ta någon promenad för kurvan visade att bebisens hjärtljud sjönk för mycket under värkarna och återhämtade sig dåligt så vi blev direkt flyttade till en förlossningssal där vi fortsatte att följa med bebisens mående. Jag som helst ville vara uppe och röra på mig var lite besviken över att sitta fast i sladdar. Bad var förstås också uteslutet. Så fort jag fick förflyttade jag mig från sängen till gungstolen bredvid. Sammandragningarna blev väldigt fort jobbigare och jag fick börja koncentrera mig ordentligt på att andas och slappna av. 
Ca 6.45(?) testade jag ta lustgas till hjälp, trots att jag ogillat det de tidigare två gångerna. Denna gång hjälpte det ta toppen av värkarna en stund men då intensiteten tilltog ytterligare blev andningen störd och jag ville inte ha det längre. Kastade iväg masken en halvtimme senare. 
Vid 7 var det skiftesbyte, jag var öppen 5cm och blev besviken för det var jobbigt nu. Jag försökte pompa på boll och luta mot sängen för att kunna slappna av någorlunda. 
7.20 Jag koncentrerade mig på andningen som en galning men vi började fundera på smärtlindring och kom överens om att testa PCB. Men hann aldrig få det för 10min senare, kl 7.30, gick vattnet och jag fick krystvärkar. Här fick jag nästan lite panik för jag trodde ju aldrig att jag kunde vara fullt öppen, hur skulle jag klara av att hålla tillbaka krystningsimpulserna!? Men till min stora förvåning hade 5cm öppnats under 30min och jag VAR fullt öppen! Men nu var det bråttom. Vattnet var grönt och bebisen mådde dåligt. Barnmorskan berättade att navelsträngen var hårt lindat kring halsen ett par varv och nu måste den fort ut. I ena ögonvrån såg jag läkare komma in och jag var väldigt medveten om att får jag inte ut bebisen fort nu så kommer de vara tvungna att hjälpa ut honom med diverse metoder. Så jag fokuserade som aldrig förr, blockerade smärtan så gott jag kunde och fokuserade all energi på att få ut bebisen så fort som någonsin möjligt. Barnmorskan, som precis hoppat in på morgonskift, var fantastiskt tydlig med att ge klara och tydliga instruktioner som hjälpte mitt fokus. Åtta minuter, kl 7.47 var han ute.
Intensiteten på värkarna den sista halvtimmen innan krystningsskedet var galen. Det kändes nästan som en ändå lång halvtimmes värk. Men så öppnades ju också 5cm under den halvtimmen. I mina papper står det att förlossningens längd är 12h, från regelbundna sammandragningar kl 20 föregående kväll, men den arbetsamma delen var nog bara de tre sista timmarna.

Eftersom Vidar hade det jobbigt med andningen gick de genast iväg med honom, Frank gick med. Han fördes fort vidare till barnavdelningens intensivavdelning för att få övertryck för att underlätta andningen samt antibiotika mot eventuell infektion i lungorna efter att han aspirerat det gröna fostervatten. 

De par timmarna efter att Vidar föddes var nog de jobbigaste. Att inte få upp honom på bröstet. Att få in brickan med mat utan att ha en bebis i rummet. Det tog ett par timmar innan jag var ihopsydd (trodde för övrigt att det skulle vara en oåterkalleligt massaker efter att jag gett allt för att få ut honom så fort som möjligt, gissa min glädje då barnmorskan meddelade att hon bara behövde sy tre stygn.) och tvättad och fick gå ner och titta på honom. Titta men ännu inte hålla. Det var hjärtskärande att se honom ligga i kuvösen med en massa slangar och sladdar men samtidigt skönt att veta att hans läge inte var kritiskt. Sist och slutligen repade han sig överraskande fort. Slapp övertrycket på kvällen samma dag och resten av övervakningen ett dygn senare. Antibiotikan avslutades i förtid eftersom crp:t aldrig steg. Hem fick vi åka redan tre dagar efter att han föddes. 

Bortsett från att det blev bråttom och oroligt i slutet så tycker jag att förlossningen gick bra. Jag är nöjd över att jag klarade av att fokusera och slappna av mha andningen. Frank var ett fantastiskt stöd och hjälpte mig fokusera då det var jobbigt. Jag sade det efter Edwins förlossning och jag säger det igen- att träna profylax (också partner som ska vara med) innan förlossningen är SÅ bra. Borde vara obligatoriskt före man ska föda.

Jag kunde absolut tänka mig att föda barn igen. Absolut inte vara gravid. 

torsdag 27 juli 2017

Två veckor med Vidar


Igår blev Vidar två veckor. Två fina veckor har vi haft i vår bubbla. Jag känner mig alldeles nykär och vill påstå att även alla andra familjemedlemmar är upp över öronen förälskade i vår nya familjemedlem. Edwin vill pussas, kramas och gosa med Vidar mest hela tiden och Agnes säger att hon älskar honom oändligt och är lycklig över honom. Så är de med honom hela tiden. Det är ljuvligt att se.

Vidar sover förstås mycket som nyfödingar gör men han är oftast vaken mellan en och två timmar i tre etapper under dagen. Dygnsrytmen verkar han redan ha på klart men nätterna blir rätt hackiga eftersom han bajsar efter varje gång han har ätit och istället för att skönt få sova vidare efter mat måste blöjan bytas vilket han vaknar av och har svårt att somna om. Hela mat och bajsrumban tar i värsta fall upp till 2h per gång. Men det lär ju ge med sig så småningom.
Lite magknip verkar han ha men bara kortare stunder och för det mesta relativt lindrigt.

Livet med tre barn är, som väntat, intensivt men vi njuter och mår bra även om lite trötta. 



              
                                       

torsdag 20 juli 2017

Välkommen Vidar!

För en dryg vecka sedan, på den 12 Juli, föddes vår fina Vidar. Lillkillen hade det lite tufft i början men mår nu bra och vi är väldigt upptagna med att njuta av bebisbubblan. 




                                 
                                          
                                 
                                 

måndag 10 juli 2017

Tredje barnet. Den långa versionen.


Många har frågat mig hur det kommer sig att jag ändrade mig gällande ett tredje barn. Jag har vid många tillfällen sagt att det inte blir flera än två. Snart har vi ändå tre. Och jag trodde mig vara väldigt säker. Jag till och med opererade mitt bråck, vilket man inte bör om man planerar flera barn. Kanske tur att operationen misslyckades.

Lite som bakrundsfakta så har jag aldrig varit en person som har längtat efter barn hela livet. I nåt skede tänkte jag snarare tvärtom att jag aldrig vill gifta mig eller ha barn. En delorsak till att jag tänkte så är nog att jag är ett skilsmässobarn som upplevt en väldigt destruktiv skilsmässa och vet hur det kan påverka alla familjemedlemmar väldigt mycket, väldigt länge. Jag tänkte att jag aldrig ville riskera göra liknande misstag och lättast undviker man väl det om man inte bildar familj alls.

Sen träffade jag Frank. Han som egentligen inte alls var typen jag normalt blev intresserad av. Jag blev ju intresserad av stereotypa lite bad, sportig typ som helst var lite svårfångade. De snälla ratade jag normalt i snabb takt. Men så hade jag ingen tanke om att bli ett par då vi träffades utan vi umgicks mycket som vänner tills jag plötsligt, till min egen förvåning, insåg att det höll på att växa fram nåt mera än vänskap. Nåväl, tidigt var vi överens om att det inte blir nåt giftemål eftersom ingen av oss tänkte oss ha behov av det. Men med tiden ändrade vi oss, båda två och efter ganska många år började det växa fram en längtan efter flera medlemmar till familjen. Ändå. Nån regelrätt bebissjuka har jag dock aldrig upplevt.

Efter 8år tillsammans föddes Agnes och knappt två år senare Edwin. De fyra första åren som förälder, bortsett kanske från tiden då Agnes var ca 1år tills Edwin föddes som var en rätt lugn tid, var väldigt påfrestande. Ett tar var jag konstant toltalt slut, jobbade heltid samtidigt som jag vakade flera timmar med Edwin varje natt och vi gjorde vårt bästa för att orka med hans långa, intensiva, skrikutbrott flera gånger om dagen. Jag hade ofta hjärtklappning, hade problem med minnet och perioden var klart den mest slitsamma även för vårt förhållande. Det var nog då jag trodde mig bestämma att det inte blir flera. Jag tänkte att jag helt fysiskt inte skulle klara påfrestningen med förståndet och förhållandet i behåll. 

Men så svängde det där efter drygt fyra år. De lugna, smidiga, stunderna blev flera och i nåt skede började Frank tala om en trea.... Min första reaktion var att han blivit knäpp. Aldrig. Men ju mer han talade om sin längtan desto oftare märkte jag att jag också började inkludera ett tredje barn i tankar om framtiden. Under hela processen blev också  vardagen betydligt lättare och jag började inse, även i praktiken, att vi inte kommer vara småbarnsföräldrar för evigt. I nåt skede med två blöjbarn, två som delvis matas, behöver hjälp med påklädande, avklädande, wc-besök, hållas uppsikt över mer eller mindre konstant samtidigt som allt annat ska fungera i hemmet kände jag att småbarnstiden kommer vara för evigt. Klart jag visste att det inte är så men det kunde k ä n n a s så. Det var svårt att fatta att det kommer bli lättare och för att orka så var tidsperspektivet ofta väldigt kortsiktigt. Att tänka mig ett tredje barn i det skedet hade varit totalt otänkbart. Men ju lättare det blev desto längre blev perspektivet och jag insåg att tanken på ett tredje barn inte bara var tänkbar utan även välkommen. För hur tungt det än ibland varit med de två vi har så är de båda fantastiska typer och jag väntar med nyfikenhet på vad det är för person som kommer till oss näst.

Då jag börjat kunnat se lite länge framåt än småbarnsåren började jag också tänka mera på aspekten att barnen får en till väldigt värdefull relation. Att ha syskon är värdefullt, ger så mycket glädje, en trygghet och lärorikt på många sätt. Samtidigt tänker jag inte att man be h ö v e r syskon. Jag tror man klarar sig fint även som ensambarn och tycker inte att "barnet behöver syskon" i sig är ett så viktigt eller vägande argument. Ser det mera som att ett syskon till är ett bonus och rikedom. Förhoppningsvis kan de alla utveckla relationer de har glädje av livet ut. 

Inför trean oroar jag mig rätt lite. Den här gången känner jag mig rätt trygg i min föräldraroll och litar på min förmåga att lösa och klara av utmaningar vartefter de kommer. Det ända jag stundvis oroar mig för är om vi är tvungna att vaka väldigt mycket i långa tider igen, hur jag och vi ska orka då eftersom det är de långa periodern av lite sömn som jag upplever har tärt mest tidigare, Men för det mesta funderar jag inte så mycket på det utan tänker att vi nog fixar även det om vi är tvungna. 

                         
Numera stiger dessa små älsklingar upp själva nästan varje morgon och sitter en stund tillsammans och "läser" bamse. Ibland slåss de som galningar, ofta leker de fantastiskt bra.  Varje dag har de roligt tillsammans. Det ska bli så väldigt spännande att se vem trean är och hur det kommer att påverka syskon- och familjedynamiken. 
    

lördag 1 juli 2017

Preggolistan v 38

Jag skulle ju återkomma efter rådgivningen. Inga konstigheter. Kör samma lista som i vecka 29.

Rörelser: Mycket rörelser men ändrat karaktär. Märks att det är lite utrymme och rörelserna känns mest som bökande och skuffande och ofta trycks det ut hårda fötter och händer.
Hjärtljud: Skrev hon tydligen inte upp i rådgivningskortet. 
Sf-mått: 31,5cm. Fortfarande under medelkurvan hur mycket jag än får höra att min mage är så stooor. 
Viktökning: Nästan 18kg. Hela 2kg på senaste två veckorna (!) vilket kändes lite överraskande. Jag hoppas att jag har mera vätska i kroppen än jag upplever att jag har.
Halsbränna: Ja, relativt ofta men inte jättebesvärande.
Ryggbesvär: Ja. Ryggen börjar bli trött nu. Speciellt då jag stått och gått lite mera orkar den inte jobba optimalt. Orkar inte riktigt hålla en bra hållning mera heller.
Bäckenbesvär:  Ja. Smärtan i symfysen är horribel. Förutom då jag går så har jag hemskt vilovärk. Det värker och strålar även då jag är stilla vilket nu verkligen påverkar min nattsömn. Varje gång jag stiger upp om morgnarna behöver jag ta stöd för att ta mina första steg. Ser SÅ fram emot att slippa denna foglossning. 
Muskel och vadkramp: Ja. Hade förträngt hur ont det sendrag i vaderna gör! Men blivit bättre efter att jag äter mera magnesium. 
Blodtryck: 109/64. Puls 71
Åderbrock: Nej.
Nästäppa: Nä.
Urinvägsinfektion: nej.
Känsligt tandkött: Njä, lite.
Bättre hy och hår: Ja, både ock. Håret hålls rent mycket länge vilket är skönt. Går riktigt bra att tvätta det Max en gång i veckan. Är tydligen betydligt mera känslig för solen. Har bränt mig trots att jag använder solskyddsfaktor 50 vilket aldrig skulle hända i normala fall.
Illamående: Minskat klart. Dyker lindrigt upp nu som då.
Trötthet: Ja. Har ganska lite energiresurser men samtidigt finns det många projekt jag skulle vilja fixa. Ekvationen går ej ihop.
Upp och ner i humöret: Ja. Ganska lättirriterad.
Strimmor på magen: Nej.
Putande navel: Ja och nej. Platt utputande märklig uppenbarelse.
Svullnader: Upplever mig inte så svullen men har troligen mera vätska i kroppen än vad jag inser (hoppas jag) 
Yrsel: Ibland, inte så det stör. 
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Ja. Nu har jag börjat märka skillnad! Svettas klart mera och tyvärr funkar min nya eco deodorant inte optimalt i detta tillstånd i kombination med varma dagar. Varit tvungen att delvis återgå till "vanlig" deo igen.
Blodbrist/ järnbrist: Nej men hb sjunkit från att varit kring 124 till nu 114. Känner nog av dippen.
Sammandragningar: Ja, fortfarande många gånger om dagen och de har definitivt tilltagit i styrka senaste veckorna. 
Sömnproblem: Sover klart sämre. Väldigt svårt att ligga bekvämt och alla svängar gör väldigt ont i symfysen. Övre kroppen måste vara rejält upphöjd för att det i te ska kännas som att lungorna blir ihoptryckta,
Nytt konstigt matbehov: Fortfarande gärna sallader med mycket fetaost, oliver, soltorkade tomater etc. Kikärter och morotsstavar! Smoothie är ett morgonmålsmåste. Så inga riktigt konstiga saker egentligen. Dricker massor med hallonbladsté, mest som isté men kanske inte för att jag skulle känna sug utan för att jag hoppas det hjälper kroppens återhämtning och kanske, kanske bidrar till att få igång förlossning. 

                          
Dagsfärsk bild, vecka 37+5. Till vänster aktiverade djupa magmuskler, till höger avslappnade. Ser ni skillnaden? Jag hoppas aktiveringen och träningen jag gjort dagligen hela graviditeten igenom ska påverka återhämtningen positivt. Blir intressant att se.

onsdag 28 juni 2017

Klagodagen


För ett tag sedan skrev jag att jag orkar förvånansvärt bra mentalt. Det är slut med det nu. För det är tungt nu alltså. Foglossningen gör sig påmind 24/7, såväl då jag rör på mig som är stilla. Undrar om inte nån nerv är irriterad också med tanke på strålsmärta. Jag sover dåligt. Och sendragen om nätterna! Hur har jag lyckats förtränga hur smärtsamma de är(?) Jag har jobbigt att ta mig i och ur bilen. Och vi har en hög bil. Ryggen blir fort trött och det är omöjligt att orka hålla en bra hållning. Energiresurserna är låga. Vissa dagar vill jag helst bara sova och vila vilket är omöjligt med barnen hemma hela dagarna. Är äckligt lättretlig och lättirriterad. 
Det känns som att jag varit gravid för alltid, minns knappt hur det känns att kunna böja mig framåt, gå normalt, ligga bekvämt. 
Imorgon ska jag på rådgivning. Gissar på en viktökning på närmare 20kg nu. Jag längtar så otroligt efter att den ska börja svänga, viktkurvan. Inte så mycket för hur jag ser ut, det har jag släppt ganska långt, men för att kroppen börjar kännas så väldigt sliten och slut. 

Färdiglagat för idag. Tack för mig. Återkommer med rådgivningsrapport imorgon och bild på den höga magen. Ska för övrigt inte föda på länge ännu informerade hon jag köpte hallonbladsté av. Baserat på den höga magen alltså. "Magen ska ju sjunka att tag innan förlossningen, sidu". Tack för informationen.