tisdag 19 september 2017

Återhämtningen

Tio veckor har gått sedan förlossningen och fysiskt börjar jag känna att kroppen långsamt återhämtar sig. Jag har inga fantasier om att den till utseende någonsin kommer att bli precis som tidigare men funktions- och styrkemässigt är absolut målet att helt återhämtad.

Den tredje gången går återhämtningen absolut långsammast för mig. Magen har dragit ihop sig i snigelfart, efter de två första veckorna, och foglossningen känner jag fortfarande av en hel del. Samtidigt har jag njutit massor av att kunna gå utan enorma foglossningsbesvär, sammandragningar eller en stor mage som trycker på lungor och organ. 

Den här gången hade jag förberett mig på ett annat sätt i för återhämtningen. Jag hade införskaffat två maggördlar, en kompressions/amningstopp och höga kompressionstrosor. Speciellt maggördlarna har varit fantastiska! De har verkligen påmint mig om hållning och magaktivering. Jag har definitivt haft nytta av dem och tycker det är synd att jag fattade att använda det först tredje gången. 
För att hjälpa vävnadernas läkning och återhämtning har jag ätit en hel del kosttillskott. Framför allt flytande kollagen för att förhoppningsvis påverka bukhinnans läkning positivt. Min bakomliggande tanke är förstås att min diastas inte ska bli så större än nödvändigt. För att kollagenet ska tillgodoses så bra som möjligt har jag även tagit tillskott av c- vitamin och zink. (Magnesium, B och D vitaminerna på bilden har egentligen inte specifikt med återhämtningen att göra). Självfallet är det näringsämnena och vitaminerna från vanlig mat som är det viktigaste men jag har velat ge kroppen en extra vitamin boost nu i början av återhämtningen. Gällande mat så har jag verkligen försökt att äta bra och varierat med vikt på mycket protein. 



Och så har jag tränat. Jag påbörjade knipövningarna övningar för att hitta rätt magmuskelaktivering redan på BB och har tränat lite varje dag. Ganska lätt känner jag att det har varit att hitta rätt muskler igen vilket åtminstone delvis nog har att göra med att jag tränade bäckenbotten och kontakten till djupa magmusklerna väldigt mycket hela graviditeten. 
Promenader började jag med nån dag efter förlossningen. Väldigt långsamma och korta till en början och har ökat tempo och längd gradvis. Foglossningen besvärade en hel del första månaden men nu känner jag mest av det om jag gått för långt en dag och även då jag ligger på sida. Jag räknar med att ha känningar av foglossningen minst så länge jag ammar. Med Edwin kände jag av det ännu ett år efter förlossningen om jag belastat bäckenet för mycket eller "fel". 
Åtta veckor efter förlossningen började jag gå på post natal pilates-timme. Lätt muskelträning för stora muskelgrupper har jag gjort hemma ett par gånger den senaste dryga veckan. Eventuellt går jag på första mama-shape up timmen ikväll (där tränas främst stora muskelgrupper i form av cirkelträning). 

Den största utmaningen, förutom att hitta tiden, är tålamod. Jag skulle så gärna vilja återgå till tyngre och tuffare träning mycket fortare. Magaktiveringsövningarna börjar kännas så oerhört tråkiga men jag vet ju samtidigt mycket väl att det är den långa, tråkiga vägen det lönar sig att gå. Tålamod behövs även inget avseendet att kroppen inte känns som min egen. Att det ibland känns svårt att hänga med i de enorma svängarna och förändringarna först under graviditeten och sen plötsligt befinna sig i en post-gravid kropp. Det har varit den jobbigaste gången att landa i kroppen igen efter en förlossning men jag försöker ta det med ro och låta processen ta sin tid. Känner att jag landar mer och mer i kroppen. Jag försöker att fokusera mera på känslan av att hela tiden kunna gå länge och fortare, att jag blir starkare och har bättre bålkontroll än att ge den putande magen och det facto att inga byxor går på mig. Jag njuter fortfarande väldigt mycket av frihetskänslan att inte längre leva i en gravid kropp. 


onsdag 6 september 2017

Åtta veckor med Vidar


Åtta veckor och en dag har gått sedan Vidar föddes. Och oj så fort det gått! Samtidigt har det hänt så mycket. Den senaste veckan har jag insett att jag nog har befunnit mig i nåt sorts chocktillstånd fram till nu. Trots att detta är tredje barnet så var jag inte fullt förberedd hur det skulle kännas att fa famnen ockuperad konstant samtidigt som två andra barn behöver mig rätt mycket. Att inte räcka till är ingen ny känsla men känslan tog minst sagt en ny nivå. Dessutom har det varit väldigt jobbigt att inte kunna läsa Vidars signaler som jag på nåt vis trodde jag skulle kunna efter två barn. Med Edwin var det ju så lätt att förstå vad han menade men nu plötligt fick vi ett barn som var missnöjd mest hela tiden hur mycket jag än försökte förstå och hjälpa. 
Efter åtta veckor förstår jag honom bättre även om jag fortfarande ibland inte förstår honom alls. Men nu, den senaste dryga veckan, har jag på ett nytt sätt landat i och accepterat situationen. Att jag nu går och bär på ett barn nästan hela tiden och att jag inte hinner med en bråkdel av vad jag vill och önskar. Såhär har vi det nu och det är helt okej även om stundvis också tungt förstås.

Vidar har som tur blivit nöjdare och det är härligt att han börjat le och jollra en hel del, det ger så skön och välbehövd motvikt. Han ogillar verkligen att ligga på golvet, nån ensataka minut accepterar han. Sitter går ibland till och med så länge man slänger i sig ett mål mat. Kanske. En orsak till varför jag tror att han intre trivs är att han alltid vill ha huvudet högt vilket i sin tur beror på att han får så väldigt mycket uppstötningar. 
Nätterna är oftast helt okej. Antalet blöjbyten är nere i ett eller ibland till och med inget, tack och lov! Han äter några gånger halft i sömnen men nån gång efter ca 3 måste jag ofta sitta med honom sovande i famnen eftersom han får mycket uppstötningar. 
På dagarna har han äntligen börjat trivas bra i vagn och somnar ofta bra i den. Ibland sover han också bra lite längre stunder, upp till 1,5h, ibland måste man vagna honom massor av gånger. Vaken orkar han vara mellan 1 och 1,5h förutom sista vakenpasset som ofta blir en hel del länge eftersom det är  svårt att få honom att somna på kvällen. 
Amningen funkar bra för det mesta. Han äter rätt fort och effektivt. Han vill gärna äta ofta men jag gör mitt bästa för att dra ut på det lite så att han inte äter varje timme. Tänker att magen mår bättre av lite paus. 

En liten fantastisk man med väldigt stark vilja, och röst, har flyttat in hos oss. 

 



fredag 1 september 2017

Mjölklös

Jag har levt ett par veckor utan att äta mjölkprodukter för att se om det skulle hjälpa mot Vidars magknip.
Jag konstaterade fort att jag äter massor med mjölkprodukter. Naturell yoghurt, kvarg, grynost, oivariini, ost och fetaost äter jag vanligtvis varje dag. Speciellt kvarg! Creme fraise och grädde används också ofta. Fick också insikt att mjölk finns i en hel del produkter som tex frukostflingor. Jag tyckte att det var supersvårt att vara utan all mjölk till en början men det gick bättre och bättre att hitta alternativa produkter. Men vilka dyra produkter sedan. Skippade rätt fort havreyoghurtarna på grund av priset (sojayoghurtarna skippade jag eftersom de också lär kunna besvära små magar.) alternativa ostar hittade jag inga riktigt bra men hann heller inte prova på flera än ett par.
Ett par nya vanor som får stanna efter de mjölkfria veckorna är havmjölken i (tyvärr koffeinfria) kaffet och min nya frukost som består av overnight oats; havregryn, ett par matskedar chiafrön och havre, kokos eller mandelmjölk vilket är gott och mättande och framförallt färdigt på morgonen vilket jag gör att jag alltid hinner få i mig frukost.
Tyvärr (eller som tur kanske) upplevde jag inte att mjölkfria dieten hjälpte mot Vidars knip så jag har börjat äta mjölkprodukter igen. Inte heller någon av magdropparna, vi har testat alla på marknaden verkar ha nån effekt, så nu kör vi med magmassage, pruttventil ibland och hoppet att tiden ska göra sitt med hans tarmar så han snart slipper ha så jobbigt. Och det har faktiskt blivit lite bättre redan. Vissa dagar har han långa nöjda stunder men han vill fortsättningsvis vara upprätt i famnen mest hela tiden. Några enstaka minuter kan han gå med på att sitta i sitter eller ligga på golvet. 

Vi vet att vi lever men mitt i tröttheten och ibland uppgivenheten är vi tacksamma och lyckliga. Vardagen är minst sagt en berg-och dalbana av känsloregister. 

                                    
                                                 Så många droppar. Så lite effekt.

torsdag 24 augusti 2017

Tredje som inte bara hänger med

Det finns hur mycket som helst jag hade kunnat skriva om den senaste tiden men tiden och händerna vill inte räcka till.
Vidar blev sex veckor igår. Känns som en otroligt lång tid men samtidigt har veckorna gått väldigt fort. Han trivs fortsättningsvis i princip bara i famnen eller bärsjalen men jag upplever att han ändå blivit en del nöjdare de senaste dagarna. Det är inte konstant gnäll eller gråt då han är vaken vilket förstås är skönt för oss alla. 
Att tredje barnen "bara hänger med", som många säger, stämmer inte med min erfarenhet av trebarnslivet såhär långt. Famnen och händerna är upptagna konstant och att åka någonstans med alla tre eller ens bara Vidar känns just nu väldigt energikrävande eftersom man aldrig vet om Vidar kommer vråla i ett eller ej. Samtidigt vill jag inte bli isolerad hemma. 

Idag är jag ensam med alla tre för första gången. Klockan är 13.30 och hittills har dagen gått över förväntan. Endast ett mindre nervsammanbrott då stora barnen smulat ner halva köket och vardagsrummet med modellera och krupit runt i det. 

Nu vaknar denna skrutt som för övrigt gått upp hela 500gram de senaste par veckorna. Inte konstigt att det känns som att jag ammar så ofta att det nästan inte känns som nån ide att lägga undan brösten mellan varven, heh. 


tisdag 8 augusti 2017

Lilla magen

Imorgon blir Vidar fyra veckor. Känns som en lång men samtidigt kort tid. Otroligt intensiv!

Tyvärr har den rätt lugna början blivit utbytt till ett kontant kånkande på en missnöjd liten typ. Vidar har ända från början visat att han har temperament men nu verkar han ha en hel del magknip och dessutom reflux vilket gör att han alla sina vakna stunder vill vara i famnen med huvudet högt och helst tryck på magen. Då är han kanske nöjd en stund. Nätterna går långt ut på att hålla hans huvud högt långa stunder efter att han har ätit och även försöka trösta ledsen bebis som helst vill tröstäta men som får ännu mera reflux-problem om har är vid bröstet så mycket han önskar.

Jag har lämnat bort kaffe och kommer att från och med imorgon testa att lämna bort alla mjölkprodukter och hoppas att det kanske lindrar. 

                           

I sjal verkar han trivas rätt bra iallafall så den kommer vi att ta i ännu flitigare bruk.

torsdag 3 augusti 2017

Förlossningen

Nu har det gått hela tre veckor och en dag sedan förlossningen och jag tycker det är hög tid att jag skriver ner förloppet även här. För min egen del skrev jag ner och gick igenom allt flera gånger redan på BB.

Tisdagen 11:e Juli hade jag mycket förvärkar hela dagen men eftersom jag haft massor av sammandragningar redan länge så vågade jag inte hoppas på att förlossningen var på gång. Däremot var jag lite orolig över lite fosterrörelser, ringde till rådgivningen och bad att få komma och kolla att allt var ok. Det fick jag förstås och hjärtljuden var fina och allt verkade ok. Jag pustade ut och  tog med barnen på kaffe- och lekträff tillsammans med vänner där jag nog tyckte att sammandragningarna kom väldigt ofta. Men igen,vågade inte tro och hoppas att en förlossning skulle vara pågång.
På kvällen kom svärmor och gav mig lite taktil massage för att kanske hjälpa kroppen på traven lite. 

Kl 20 då barnen var i säng tyckte jag att värkarna kom ännu tätare och började klocka mest för nyfikenhetens skull. Insåg att de var väldigt regelbundna, mellan 5 och 6 minuter och höll i sig kring minuten. Jag vågade fortfarande inte hoppas på att det var annat än förvärkar men hade inte ro att gå och sova. Jag såg på Netflix och klockade värkar som småningom blev starkare men inte tätare. Jag tränings- profylax andades lite nen egentligen kändes värkarna knappt smärtsamma ännu.
Vid midnatt var läget stabilt detsamma men tog jag 1gram paracetamol för att testa om det skulle ha nån inverkan. Det hade det inte vilket för första gången fick mig att tänka att det kanske var på riktigt nu.
Kl 02 var läget fortfarande rätt likadant, värkar med c 5min mellanrum. Lite kraftigare men inte jobbigare än att jag låg i soffan och maratonkollade på Homeland. Jag ringde ändå BB för att rådgöra, hade på känn att det plötligt kunde börja gå undan och jag ville INTE föda på vägen. Barnmorskan jag talade med tyckte att jag skulle avvakta en timme och komma in om värkarna tilltog. De gjorde de.
Kl 04 kunde jag äntligen att värkarnas intensitet tog en ny växel och fick börja använda profylaxandningen "på riktigt" även om det fortfarande kändes relativt smärtfritt att ta sig igenom värkarna. Lite mera koncentration krävdes bara. Nu vågade jag inte vara hemma längre. Jag hade absolut klarat av att fortsätta vara hemma men vågade inte med tanke på att vi har 30min bilväg till BB. Vi ringde svärmor och kl 04.30 startade vi mot BB. Under bilfärden fortsatte värkarna komma med ca 5min mellanrum och jag andades igenom dem utan problem. Var lite nervös över att jag kanske knappt skulle vara öppen...
Kl 05.00 var vi framme och jag var öppen 3cm. Barnmorskan funderade om vi ville åka hem en sväng (!!!) eller stanna i närheten och ta en promenad. Åka hem var definitivt inget alternativ för mig, jag kände att värkarna började tillta betydligt. Vi fick dock varken åka hem eller ta någon promenad för kurvan visade att bebisens hjärtljud sjönk för mycket under värkarna och återhämtade sig dåligt så vi blev direkt flyttade till en förlossningssal där vi fortsatte att följa med bebisens mående. Jag som helst ville vara uppe och röra på mig var lite besviken över att sitta fast i sladdar. Bad var förstås också uteslutet. Så fort jag fick förflyttade jag mig från sängen till gungstolen bredvid. Sammandragningarna blev väldigt fort jobbigare och jag fick börja koncentrera mig ordentligt på att andas och slappna av. 
Ca 6.45(?) testade jag ta lustgas till hjälp, trots att jag ogillat det de tidigare två gångerna. Denna gång hjälpte det ta toppen av värkarna en stund men då intensiteten tilltog ytterligare blev andningen störd och jag ville inte ha det längre. Kastade iväg masken en halvtimme senare. 
Vid 7 var det skiftesbyte, jag var öppen 5cm och blev besviken för det var jobbigt nu. Jag försökte pompa på boll och luta mot sängen för att kunna slappna av någorlunda. 
7.20 Jag koncentrerade mig på andningen som en galning men vi började fundera på smärtlindring och kom överens om att testa PCB. Men hann aldrig få det för 10min senare, kl 7.30, gick vattnet och jag fick krystvärkar. Här fick jag nästan lite panik för jag trodde ju aldrig att jag kunde vara fullt öppen, hur skulle jag klara av att hålla tillbaka krystningsimpulserna!? Men till min stora förvåning hade 5cm öppnats under 30min och jag VAR fullt öppen! Men nu var det bråttom. Vattnet var grönt och bebisen mådde dåligt. Barnmorskan berättade att navelsträngen var hårt lindat kring halsen ett par varv och nu måste den fort ut. I ena ögonvrån såg jag läkare komma in och jag var väldigt medveten om att får jag inte ut bebisen fort nu så kommer de vara tvungna att hjälpa ut honom med diverse metoder. Så jag fokuserade som aldrig förr, blockerade smärtan så gott jag kunde och fokuserade all energi på att få ut bebisen så fort som någonsin möjligt. Barnmorskan, som precis hoppat in på morgonskift, var fantastiskt tydlig med att ge klara och tydliga instruktioner som hjälpte mitt fokus. Åtta minuter, kl 7.47 var han ute.
Intensiteten på värkarna den sista halvtimmen innan krystningsskedet var galen. Det kändes nästan som en ändå lång halvtimmes värk. Men så öppnades ju också 5cm under den halvtimmen. I mina papper står det att förlossningens längd är 12h, från regelbundna sammandragningar kl 20 föregående kväll, men den arbetsamma delen var nog bara de tre sista timmarna.

Eftersom Vidar hade det jobbigt med andningen gick de genast iväg med honom, Frank gick med. Han fördes fort vidare till barnavdelningens intensivavdelning för att få övertryck för att underlätta andningen samt antibiotika mot eventuell infektion i lungorna efter att han aspirerat det gröna fostervatten. 

De par timmarna efter att Vidar föddes var nog de jobbigaste. Att inte få upp honom på bröstet. Att få in brickan med mat utan att ha en bebis i rummet. Det tog ett par timmar innan jag var ihopsydd (trodde för övrigt att det skulle vara en oåterkalleligt massaker efter att jag gett allt för att få ut honom så fort som möjligt, gissa min glädje då barnmorskan meddelade att hon bara behövde sy tre stygn.) och tvättad och fick gå ner och titta på honom. Titta men ännu inte hålla. Det var hjärtskärande att se honom ligga i kuvösen med en massa slangar och sladdar men samtidigt skönt att veta att hans läge inte var kritiskt. Sist och slutligen repade han sig överraskande fort. Slapp övertrycket på kvällen samma dag och resten av övervakningen ett dygn senare. Antibiotikan avslutades i förtid eftersom crp:t aldrig steg. Hem fick vi åka redan tre dagar efter att han föddes. 

Bortsett från att det blev bråttom och oroligt i slutet så tycker jag att förlossningen gick bra. Jag är nöjd över att jag klarade av att fokusera och slappna av mha andningen. Frank var ett fantastiskt stöd och hjälpte mig fokusera då det var jobbigt. Jag sade det efter Edwins förlossning och jag säger det igen- att träna profylax (också partner som ska vara med) innan förlossningen är SÅ bra. Borde vara obligatoriskt före man ska föda.

Jag kunde absolut tänka mig att föda barn igen. Absolut inte vara gravid. 

torsdag 27 juli 2017

Två veckor med Vidar


Igår blev Vidar två veckor. Två fina veckor har vi haft i vår bubbla. Jag känner mig alldeles nykär och vill påstå att även alla andra familjemedlemmar är upp över öronen förälskade i vår nya familjemedlem. Edwin vill pussas, kramas och gosa med Vidar mest hela tiden och Agnes säger att hon älskar honom oändligt och är lycklig över honom. Så är de med honom hela tiden. Det är ljuvligt att se.

Vidar sover förstås mycket som nyfödingar gör men han är oftast vaken mellan en och två timmar i tre etapper under dagen. Dygnsrytmen verkar han redan ha på klart men nätterna blir rätt hackiga eftersom han bajsar efter varje gång han har ätit och istället för att skönt få sova vidare efter mat måste blöjan bytas vilket han vaknar av och har svårt att somna om. Hela mat och bajsrumban tar i värsta fall upp till 2h per gång. Men det lär ju ge med sig så småningom.
Lite magknip verkar han ha men bara kortare stunder och för det mesta relativt lindrigt.

Livet med tre barn är, som väntat, intensivt men vi njuter och mår bra även om lite trötta.