Igår träffade jag en kär vän på stan direkt efter jobbet. Eftersom vi hade väldigt lite tid att umgås innan hon skulle iväg till sitt flyg var jag mån om att ta min in till centrum snarast möjligt efter min jobbdag. Jag lämnade alltså cykeln utanför jobbet och hoppade på buss 121A in till Kampen.
På kvällen insåg jag mitt problem. Min cykel var på jobbet och jag hatar att ta bussen till jobbet om det inte ösregnar eller är ordentlig vinter. Efter lite funderande på hur jag skulle lösa problemet kom jag på den superba idén att springa till jobbet.
Klockan 05.50 idag tyckte jag att det var den mest idiotiska idén jag kommit på på länge och undrade hur jag skulle orka dra mig iväg. Kom då på ytterligare en genialisk idé- ställa mig på vågen (vilket jag inte gjort sedan februari). Det funkade alldeles utmärkt som den lilla motivationsboost som fattades eftersom den visade minst 2kg för mycket. Det var alltså en klar sak: på med löparkläderna, tråtta nycklar och busskort (för säkerthetsskull om jag skulle få kramp i muskel, seriös stickning el dylikt) i den minimala fickan baktill på löparbyxorna, i med lite yoghurt och iväg!
Hur ljuvligt är det inte att börja dagen med en 16.6 km länk i morgonsolen? Jag kan berätta; rätt ljuvligt de första 10km, mindre ljuvligt de sista 3km då vaderna höll på att ge upp. Nöjd och belåten är jag iallafall i efterhand för att jag orkade dra mig upp och iväg, orkade springa hela vägen trots nästintill icke-existerande löpträning på många månader. En ordentlig kick! Dock lär det inte upprepas alltför ofta.
Vad blir det för utmaning näst?
