För en veck sedan, natten mellan fredag och lördag, väckte Frank mig nån gång mellan 03 och 04 och sa att det luktar rök. Eller väckte och väckte. Jag var halvt vaken och i färd med att amma Vidar då han kom in men tydligen var jag antingen så trött och halvsov eller så var jag redan så påverkad av kolmonoxiden att jag inte reagerat på lukten innan Frank dök upp. Skrämmande att jag inte reagerat för när jag vaknade till ordentligt märkte jag att det luktade rejält. Efter en stunds funderande insåg vi att vi ju måste ut! Tack och lov bor min syster på andra sidan vägen så vi rullade in barnen i deras täcken och sprang över med dem till grannhuset. Det var ju kallare än minus 20 grader så vi var tacksamma över att kunna springa raka vägen in och inte behöva rusa runt i grannskapet.
Orsaken till röken var att en liten jävel i kakelugnen hade återuppstått och börjat osa efter att spjället stängts. Vi har många brandvarnare men ingen hade varnat. Vad som hade hänt om Edwin inte hade haft ljud på natten och väckt Frank vill jag helst inte tänka på men jag har minsann funderat på varje alternativt scenario. Den senaste veckan har varit en riktigt dödsvecka i mitt huvud. Efter att vi dragit ut alla textiler ut huset, städat och torkat och tvättat för att få bort röklukt var det riktigt jobbigt att bädda alla små sängar igen och gå igenom alla tankar gällande hur det skulle ha kunnat gå. Om barnet till den säng jag bäddade inte skulle ha vaknat igen. Eller ingen av oss. Eller bara det.
Hu. Nu är tacksamheten stor över att vi alla mår bra. Åter igen blev vi alldeles för medvetna om hur skört livet är.
Härefter kommer spjället aldrig att stängas helt till natten. Och ja, vi skaffade och skruvade upp en kolmonoxidvarnare innan vi sov den första natten i vårt jus igen.
