torsdag 20 juli 2017

Välkommen Vidar!

För en dryg vecka sedan, på den 12 Juli, föddes vår fina Vidar. Lillkillen hade det lite tufft i början men mår nu bra och vi är väldigt upptagna med att njuta av bebisbubblan. 




                                 
                                          
                                 
                                 

måndag 10 juli 2017

Tredje barnet. Den långa versionen.


Många har frågat mig hur det kommer sig att jag ändrade mig gällande ett tredje barn. Jag har vid många tillfällen sagt att det inte blir flera än två. Snart har vi ändå tre. Och jag trodde mig vara väldigt säker. Jag till och med opererade mitt bråck, vilket man inte bör om man planerar flera barn. Kanske tur att operationen misslyckades.

Lite som bakrundsfakta så har jag aldrig varit en person som har längtat efter barn hela livet. I nåt skede tänkte jag snarare tvärtom att jag aldrig vill gifta mig eller ha barn. En delorsak till att jag tänkte så är nog att jag är ett skilsmässobarn som upplevt en väldigt destruktiv skilsmässa och vet hur det kan påverka alla familjemedlemmar väldigt mycket, väldigt länge. Jag tänkte att jag aldrig ville riskera göra liknande misstag och lättast undviker man väl det om man inte bildar familj alls.

Sen träffade jag Frank. Han som egentligen inte alls var typen jag normalt blev intresserad av. Jag blev ju intresserad av stereotypa lite bad, sportig typ som helst var lite svårfångade. De snälla ratade jag normalt i snabb takt. Men så hade jag ingen tanke om att bli ett par då vi träffades utan vi umgicks mycket som vänner tills jag plötsligt, till min egen förvåning, insåg att det höll på att växa fram nåt mera än vänskap. Nåväl, tidigt var vi överens om att det inte blir nåt giftemål eftersom ingen av oss tänkte oss ha behov av det. Men med tiden ändrade vi oss, båda två och efter ganska många år började det växa fram en längtan efter flera medlemmar till familjen. Ändå. Nån regelrätt bebissjuka har jag dock aldrig upplevt.

Efter 8år tillsammans föddes Agnes och knappt två år senare Edwin. De fyra första åren som förälder, bortsett kanske från tiden då Agnes var ca 1år tills Edwin föddes som var en rätt lugn tid, var väldigt påfrestande. Ett tar var jag konstant toltalt slut, jobbade heltid samtidigt som jag vakade flera timmar med Edwin varje natt och vi gjorde vårt bästa för att orka med hans långa, intensiva, skrikutbrott flera gånger om dagen. Jag hade ofta hjärtklappning, hade problem med minnet och perioden var klart den mest slitsamma även för vårt förhållande. Det var nog då jag trodde mig bestämma att det inte blir flera. Jag tänkte att jag helt fysiskt inte skulle klara påfrestningen med förståndet och förhållandet i behåll. 

Men så svängde det där efter drygt fyra år. De lugna, smidiga, stunderna blev flera och i nåt skede började Frank tala om en trea.... Min första reaktion var att han blivit knäpp. Aldrig. Men ju mer han talade om sin längtan desto oftare märkte jag att jag också började inkludera ett tredje barn i tankar om framtiden. Under hela processen blev också  vardagen betydligt lättare och jag började inse, även i praktiken, att vi inte kommer vara småbarnsföräldrar för evigt. I nåt skede med två blöjbarn, två som delvis matas, behöver hjälp med påklädande, avklädande, wc-besök, hållas uppsikt över mer eller mindre konstant samtidigt som allt annat ska fungera i hemmet kände jag att småbarnstiden kommer vara för evigt. Klart jag visste att det inte är så men det kunde k ä n n a s så. Det var svårt att fatta att det kommer bli lättare och för att orka så var tidsperspektivet ofta väldigt kortsiktigt. Att tänka mig ett tredje barn i det skedet hade varit totalt otänkbart. Men ju lättare det blev desto längre blev perspektivet och jag insåg att tanken på ett tredje barn inte bara var tänkbar utan även välkommen. För hur tungt det än ibland varit med de två vi har så är de båda fantastiska typer och jag väntar med nyfikenhet på vad det är för person som kommer till oss näst.

Då jag börjat kunnat se lite länge framåt än småbarnsåren började jag också tänka mera på aspekten att barnen får en till väldigt värdefull relation. Att ha syskon är värdefullt, ger så mycket glädje, en trygghet och lärorikt på många sätt. Samtidigt tänker jag inte att man be h ö v e r syskon. Jag tror man klarar sig fint även som ensambarn och tycker inte att "barnet behöver syskon" i sig är ett så viktigt eller vägande argument. Ser det mera som att ett syskon till är ett bonus och rikedom. Förhoppningsvis kan de alla utveckla relationer de har glädje av livet ut. 

Inför trean oroar jag mig rätt lite. Den här gången känner jag mig rätt trygg i min föräldraroll och litar på min förmåga att lösa och klara av utmaningar vartefter de kommer. Det ända jag stundvis oroar mig för är om vi är tvungna att vaka väldigt mycket i långa tider igen, hur jag och vi ska orka då eftersom det är de långa periodern av lite sömn som jag upplever har tärt mest tidigare, Men för det mesta funderar jag inte så mycket på det utan tänker att vi nog fixar även det om vi är tvungna. 

                         
Numera stiger dessa små älsklingar upp själva nästan varje morgon och sitter en stund tillsammans och "läser" bamse. Ibland slåss de som galningar, ofta leker de fantastiskt bra.  Varje dag har de roligt tillsammans. Det ska bli så väldigt spännande att se vem trean är och hur det kommer att påverka syskon- och familjedynamiken. 
    

lördag 1 juli 2017

Preggolistan v 38

Jag skulle ju återkomma efter rådgivningen. Inga konstigheter. Kör samma lista som i vecka 29.

Rörelser: Mycket rörelser men ändrat karaktär. Märks att det är lite utrymme och rörelserna känns mest som bökande och skuffande och ofta trycks det ut hårda fötter och händer.
Hjärtljud: Skrev hon tydligen inte upp i rådgivningskortet. 
Sf-mått: 31,5cm. Fortfarande under medelkurvan hur mycket jag än får höra att min mage är så stooor. 
Viktökning: Nästan 18kg. Hela 2kg på senaste två veckorna (!) vilket kändes lite överraskande. Jag hoppas att jag har mera vätska i kroppen än jag upplever att jag har.
Halsbränna: Ja, relativt ofta men inte jättebesvärande.
Ryggbesvär: Ja. Ryggen börjar bli trött nu. Speciellt då jag stått och gått lite mera orkar den inte jobba optimalt. Orkar inte riktigt hålla en bra hållning mera heller.
Bäckenbesvär:  Ja. Smärtan i symfysen är horribel. Förutom då jag går så har jag hemskt vilovärk. Det värker och strålar även då jag är stilla vilket nu verkligen påverkar min nattsömn. Varje gång jag stiger upp om morgnarna behöver jag ta stöd för att ta mina första steg. Ser SÅ fram emot att slippa denna foglossning. 
Muskel och vadkramp: Ja. Hade förträngt hur ont det sendrag i vaderna gör! Men blivit bättre efter att jag äter mera magnesium. 
Blodtryck: 109/64. Puls 71
Åderbrock: Nej.
Nästäppa: Nä.
Urinvägsinfektion: nej.
Känsligt tandkött: Njä, lite.
Bättre hy och hår: Ja, både ock. Håret hålls rent mycket länge vilket är skönt. Går riktigt bra att tvätta det Max en gång i veckan. Är tydligen betydligt mera känslig för solen. Har bränt mig trots att jag använder solskyddsfaktor 50 vilket aldrig skulle hända i normala fall.
Illamående: Minskat klart. Dyker lindrigt upp nu som då.
Trötthet: Ja. Har ganska lite energiresurser men samtidigt finns det många projekt jag skulle vilja fixa. Ekvationen går ej ihop.
Upp och ner i humöret: Ja. Ganska lättirriterad.
Strimmor på magen: Nej.
Putande navel: Ja och nej. Platt utputande märklig uppenbarelse.
Svullnader: Upplever mig inte så svullen men har troligen mera vätska i kroppen än vad jag inser (hoppas jag) 
Yrsel: Ibland, inte så det stör. 
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Ja. Nu har jag börjat märka skillnad! Svettas klart mera och tyvärr funkar min nya eco deodorant inte optimalt i detta tillstånd i kombination med varma dagar. Varit tvungen att delvis återgå till "vanlig" deo igen.
Blodbrist/ järnbrist: Nej men hb sjunkit från att varit kring 124 till nu 114. Känner nog av dippen.
Sammandragningar: Ja, fortfarande många gånger om dagen och de har definitivt tilltagit i styrka senaste veckorna. 
Sömnproblem: Sover klart sämre. Väldigt svårt att ligga bekvämt och alla svängar gör väldigt ont i symfysen. Övre kroppen måste vara rejält upphöjd för att det i te ska kännas som att lungorna blir ihoptryckta,
Nytt konstigt matbehov: Fortfarande gärna sallader med mycket fetaost, oliver, soltorkade tomater etc. Kikärter och morotsstavar! Smoothie är ett morgonmålsmåste. Så inga riktigt konstiga saker egentligen. Dricker massor med hallonbladsté, mest som isté men kanske inte för att jag skulle känna sug utan för att jag hoppas det hjälper kroppens återhämtning och kanske, kanske bidrar till att få igång förlossning. 

                          
Dagsfärsk bild, vecka 37+5. Till vänster aktiverade djupa magmuskler, till höger avslappnade. Ser ni skillnaden? Jag hoppas aktiveringen och träningen jag gjort dagligen hela graviditeten igenom ska påverka återhämtningen positivt. Blir intressant att se.