Jag tänker att flera kanske tänkte nåt i samma stil. Tyckte det var vågat och konstigt att sätta upp en enorm bild bara på min mage.
Saken är den att jag numera ser och tänker på mina problem med diastasen och magen med mina professionella ögon. Jag ser problem, funktion/avsaknad av funktion, målsättning, framsteg, analyserar, funderar med rehabiliteringen som grund. För det mesta kopplar jag numera bort personliga känslor om vad jag tänker och tycker om hur magen tex ser ut. Det spelar liksom ingen roll. På gott och ont.
De första magbildern jag satt upp på bloggen var mycket svårare. Jag kände mig så ful. Magen ful och speciellt naveln deformerad och för mig själv frånstötande. Nu känner jag egentligen ingenting vilket på sätt och vis är en delseger på vägen att kanske kunna känna nåt mera positivt nån dag igen. Problemet just nu är kanske att jag i nåt skede av processen var fokuserad på att vända mina negativa tankar till positivt vartefter rehabiliteringen skulle framskrida och på nåt vis tänka att kroppen och mentala biten jobbat tillsammans i rätt riktning. Men eftersom den fysiska rehabiliteringen nästintill avstannade trots enorm insats av mig blev jag bara frustrerad och arg på att kroppen inte gör som jag vill. Sen släppte jag det. Nu känner jag som sagt ingenting men vet heller inte riktigt vad som är nästa steg. Släppa hela projektet känns lockande men inget vettigt alternativ eftersom bråcket ger mig besvär och diastasen gör hela min core instabil och jag vill förebygga värre problem.
En liten parentes bara jag fick för mig att tillägga. För att klargöra (?) lite om hur jag tänkte.
