Som tur är det materiella ju lätt att fixa men irriterande i nuläget. Gällande bråckoperationen misslyckades ju den genast, kanske det var meningen så...
Under vårvintern öppnade Frank dörren på glänt. Finns det ändå inte rum för en till....? Jag trodde först han skämtade. Sen trodde jag han var galen. Ett bra tag vägrade jag tänka på alternativet på allvar, men de små tankarna smög sig ändå in i mitt huvud oftare och oftare. I samma veva som jag började fundera på saken började vi sova bra och livet med våra två barn kändes hela tiden allt lättare. De blir märkbart mera självständiga, leker och underhåller sig själva och varandra fantastiskt bra (visst är det gräl och konflikter också, men i det stora hela kommer de väldigt bra överens) Dessutom är de roliga att umgås med, kärleksfulla och har massor med intressanta funderingar. Plötsligt insåg jag hur kort tiden är då de är riktigt små och jag insåg hur fantastiskt roligt och givande det är och kommer att bli när de blir ännu äldre. Det ÄR en kort tid man är inne i bebistiden men konstant vaktande, total beroende, sömnlöshet etc. Det kan vara sjukt tungt då man är inne i det men det är ju verkligen värt det.
Plötsligt insåg jag att jag är redo att börja om en gång till. Jag vill och jag vill tro att jag orkar.
Så vi tog steget jag aldrig trodde jag skulle vilja, orka, våga ta. Jag är är säker på vad jag vill men visst känns det skrämmande också. Jag är ännu mera orolig över hur själva graviditeten ska gå. Kommer det gå vägen överhuvudtaget. Och om det gör det, hur kommer jag eventuellt orka vaka många långa år igen. Så visst finns det oro över många saker men jag försöker att fokusera på att ta en sak i taget. Det har mitt illamående och min trötthet hjälpt mig med iallafall. Jag har inte orkat grubbla eller fundera framåt så mycket utan min fokus har varit att orka igenom dagen, ibland timmen eller stunden.
