Tumistid med Edwin

Frank och Agnes är i Åbo över helgen. Att vara ensam med Edwin har hittills varit super chill. Och så mycket man får gjort med bara ett litet barn att ta hand om! Hittills har jag städat huset, organiserat mitt klädskåp, trimmat hunden, varit på café med en vän,  varit på loppisrunda, tagit en långpromenad, umgåtts med syster och systerdotter och dessutom förstås gosat och lekt massor med Edwin. Ett nöjt barn är nästan som inget barn.
Det är konstigt tyst i huset när yrvädret är borta. Lite svårt är det nog att njuta helt av lugnet och tystnaden, för jag saknar ju dem båda. Men jag njuter samtidigt nog. Och jag njuter av att få ge Edwin all uppmärksamhet för ovanlighetens skull. Det känns som att han har börjat tala mera under dryga dygnet som vi har varit på tumis. Kanske är det för att han äntligen får taltur. Eller kanske är det jag som lyssnar bättre.

Snart ett år

Snart har vi bott i Jakobstad ett år. Det har gått jättefort. Samtidigt känns det som att det är länge sedan vi bodde i Helsingfors. 

Nyligen fick jag frågan om jag börjat trivas bättre. Svart är väl nog ja. Jag trivs med var och hur vi bor. Jag trivs med vardagen och jag är tacksam över min familj.

Men samtidigt  så känner jag egentligen ingenting för staden i sig. Jag har svårt att se den som min hemstad. Men det kommer kanske med tiden.

Och visst kan jag känna mig ensam. Under hösten sprang jag ju på en hel del aktiviteter med Agnes men sedan Edwin föddes har jag inte tagit mig ut speciellt mycket med båda barnen. Dagarna försvinner i ett huj och det känns som att det är svårt att hitta tid, och delvis ork, att ta initiativ till att träffa människor. 

Några besök och träffar har vi dock hunnit med de senast par veckorna och det har varit jättetrevligt. 

Troligen kommer det att kännas annorlunda då jag börjar jobba. Då kommer jag ut bland människor och är också delaktig på ett annat sätt.