Det har nu gått nästan sex månader sedan vi flyttade från Helsingfors till Jakobstad. Jag upplever att det har varit tufft. Tyngre än jag hade tänkt att det skulle bli.
Det svåraste för mig är att jag saknar min familj i Helsingfors. Det blev igen så konkret förra helgen då vi var i Helsingfors. Jag saknar så mycket att kunna träffa dem ofta och är ledsen över att barnen inte får umgås med dem oftare. Det var jätte tungt att åka tillbaka igen efter helgen.
Jag saknas förstås också vännerna där. Jag saknar område vi bodde i. Jag saknar musikleken förvånansvärt mycket. Jag saknar att kunna ta sig fram med buss vilket var super praktiskt då man rörde sig med vagn och eventuellt sovande barn. Jag saknar köpcentrum (faktiskt- de är otroligt sköna att hänga med med småbarn men jag inser ju samtidigt att jag inte skulle hänga så mycket i köpcentrum med en tvååring och en minibebis). Jag saknar pulsen och människorna. Jag saknar staden. Jag saknar kollegerna jag fortfarande höll kontakten med.
Jag saknar så mycket och det beror förstås på att jag betraktade Helsingfors som hemma. Jag hade byggt upp en vardag som jag trivdes mycket bra med.
Under hösten har jag jobbat en hel del för att hitta min plats i ett nytt sammanhang. Jag har varit aktiv och försökt lära känna människor. Men det år svårt. Jag upplever att det år svårare att få kontakt med människor här än i Helsingfors. Kanske är det för att människor har mera slutna umgängeskretsar här? Jag vet inte, men det är en teori. Att alla nästan vet vem alla är redan och man vet också vem som "tillhör" vilken umgängeskrets. Dessa har ju ofta uppstått och formats från att man var liten och det är knepigt att få in foten. Säkert är det så här mer eller mindre överallt men kanske tydligare på mindre orter.
Sedan Lilleman föddes så har jag mest bara varit hemma. Största orsaken förstås för att undvika onödiga infektioner då han är så liten. Sen känns det rätt omständigt att bege sig iväg nånstans då det är kallt med en liten som ska äta stup i kvarten, går ju int precis att dra fram maten var som helst.
Även om dagarna går fort så känner jag mig nog lite rastlös. Jag längtar efter vår och sommar eftersom jag inbillar mig att jag kommer att vara mera aktiv gällande att komma mig ut och träffa människor då. För tillfället så står det liksom rätt stilla, knytande av nya kontakter och sociala nätverk. Som tur finns det ju några vänner här och en del bekanta. Annars skulle jag nog känna mig ännu mera ensam.
Det här blev kanske ett rätt negativt inlägg vilket nog beror på resan till Helsingfors för ett par veckor sedan. Saknaden blev så mycket större igen efter att ha varit där. Jag längtar verkligen tillbaka till så mycket. Samtidigt längtar jag inte tillbaka till 57kvm (även om jag nog saknar lägenheten) och jag vill fortsättningsvis inte bosätta mig någonstans långt ute i esbo eller vanda för att ha råd med större boende och för att ha råd att jobba mindre då barnen är små.
Jag tror hårt på att jag kommer att börja trivas ännu. Och på många sätt så trivs jag nog redan. Men det tar sin tid.
Detta blev ett ganska uselt inlägg gällande flytten. Blev mera ett jag saknar-Helsingfors-inlägg. Ni får gärna fråga om det är nåt specifikt gällande flytten som ni vill veta.
