Våra barn är ganska olika på många sätt men en av sakerna de har gemensamt är att ingendera sovit många timmar i ett kör utan mycket jobb och krångel bakom. Vår kära gosse, som hela i tiden ätit ganska ofta om nätterna, har börjat äta ännu oftare. Inatt var det nog rekord. Kring 8 gånger tror jag han ätit. Och då försökte jag först ge tutt, klappa rumpa, paja huvet, what not, före jag gav mat. Men mat fick han till slut. Varje gång. För han blev så förbannad att storasyster alldeles säkert hade vaknat hon också om maten inte hade serverats. (Hon vaknade i och för sig kring fyra hon också och sov bara snuttar efter det, men det är en annan historia och beror på saker som förhoppningsvis är fort övergående så vi snart har iallafall har ETT barn av två som sover gott om nätterna)".
Jag börjar känna att vi måste börja göra nånting snart för att vi alla ska få sova men jag vet inte riktigt vad vi ska ha för tillvägagångssätt. Att han protesterar då han plötsligt inte får mat som han brukar är väl rätt självklart men det går inte att ha honom att protestera så mycket med flera barn i huset.
Jag njuter väldigt mycket av småbarnslivet just nu. Även om det är hektiskt, alltid stökigt, tvååringen trotsar och tiden aldrig vill täcka till så njuter jag mycket av vardagen och av våra fina barn. Jag vet att jag kommer att sakna den här tiden senare i livet så jag försöker verkligen ta vara på den. Men denna sömnlöshet, den kommer jag verkligen inte att sakna. Jag fattar faktiskt inte hur det går att fungera som normala människor efter så lite sömn som jag och vi levt på de 2,5 senaste åren (med undantag för knappa halvåret före Edwin föddes). Men det går tydligen.
