Sockerberoende

Jag blev varnad för att bli fikaberoende som mammaledig. Jag skrattade lite och sa att "nej, nej det blir nog inga problem. Jag tycker ju inte ens så mycket om sötsaker. Inte bullar och bakverk iallafall". Well, nu är det väl bara att krypa fram och bekänna att jag under hela förra veckan åt godsaker varje dag. Efter dopet hade vi en hel massa gott kvar och det var helt enkelt så lätt att ta fram en liten bit toscakaka till eftermiddagskaffet*. Och framförallt gott! Franks toscakaka är fantastisk. Precis sådär knäckig som den ska vara ovanpå och mjuk och fluffig under. Nåväl. Det finns alltså inte så många bitar kvar i frysen mera. Rättare sagt en stackars bit. Förutom toscakakan lyckades jag även sänka en hel massa tranbärskex. Och jag som nästintill aldrig äter kex! de var med andra ord också ovanligt goda. Eller så var det bara jag som plötsligt drabbades av sockercravings.
Då Frank kom hem med en stor platta mörk choklad  som han hade fått var jag helt enkelt tvungen att ta tag i saken och bestämma att nu får det banne mig vara slut på smaskandet. Visst tycker jag att man kan äta lite godsaker nu som då men inte varje dag. För mig blev det förvånansvärt fort en dålig vana. Men nu är vanan bruten. Intressant dock att märka att jag måste kämpa lite mot att inte ta den där chokladbiten till kaffet. Men jag vet samtidigt att om några dagar går det utan problem.

Att inte äta en massa socker och annan ohälsosam mat varje dag ser jag som ett sätt att ta hand om mig själv och min hälsa. Att ta hand om mitt eget välmående har fått en helt ny mening sedan Agnes anlände. Jag vill vara frisk, pigg, hälsosam och leva länge för henne. Detta gör också att jag igen har fått mera ork för träningen. Det känns ytterst motiverat att träna för att må bra och ta hand om mig själv av de tidigare nämnda skälen förutom alla de andra skäl jag ju gör det för.


* jag har äntligen vågat börja dricka kaffe igen vilket jag lämnat bort pga Agnes magont.

Om att blogga

Många gånger har jag genom åren tänkt att jag ska sluta blogga. Det känns ibland som om man borde satsa stort, alltid ha nåt intressant att komma med och definitivt alltid bifoga en snygg bild med varje inlägg. Jag har egentligen aldrig varit ambitiös då det kommer till bloggen utan den liksom bara hänger med av gammal vana. Jag skriver nu som då om vad som händer i vardagen utan att satsa speciellt mycket tid på att fundera över vad jag ska skriva eller hur jag ska formulera mig. Bilder har jag kanske blivit lite duktigare på att bifoga under det senaste året men fortsättningsvis saknar ofta inläggen bilder. Mycket på grund av ren och skär lathet. Ja, man måste ju för det första ta bilden men sen ska man gräva fram usb-sladden, överföra bilden till datorn samt överföra den till bloggen. Som sagt, ren lathet från min sida.
Den senaste tiden har jag ingen funderat på att ge upp bloggandet. Tänkte att det redan finns alldeles tillräkligt med bebisbloggar för folk att följa med och det är ju inte precis så att denna sticker ut på nåt vis och är den orginellaste av mamma-bloggar. MEN sen, här om dagen, då jag gick tillbaka i bloggen för att kolla upp några saker började jag läsa om vad jag skrivit precis före Agnes föddes och den första tiden hemma.märkte jag hur mycket små saker jag redan hunnit glömma bort; hur jag kände och hur vi hade det då. Och oj så roligt det är att ha lite av det dokumenterat! Det motiverar att fortsätta skriva om vardagen med Agnes. Jag vet att det kommer att vara värdefullt längre fram. Dessutom är det otroligt roligt med alla kommentarer, råd och tips från både kända och okända läsare. Ni har hjälpt denna nybörjarmamma många gånger!

Så, inte heller denna gång går bloggen i graven!

För att fira det bjuder jag på två bilder jag nyss hittade. De är tagna av Frank  för 2 veckor sedan under vår österbottenweekend.