Vecka 17 och den hatade foglossningen.

Andra rådgivningsbesöket idag. Eftersom jag ännu inte känner tydliga sparkar var höjdpunkten helt klart att få höra hjärtljuden. Annars inga konstigheter. Prat om illamående och trötthet, vilka båda lättat en del, en del om att jag redan haft en del sammandragningar men främst foglossningen. Har redan ganska jobbig foglossning och tyvärr finns det ju inte så mycket man kan göra. Alla SI-bälten i stl s var utlånade så planen att testa det sket sig. Osäker på om jag vill sätta pengar på ett eget eftersom jag inte upplevt att det hjälpt tidigare. Överväger testa akupunktur, vilket jag inte,prövat de två senaste gångerna. Än så länge funkar det att jobba, men visst lider jag om kvällarna de dagar det varit extra fysiskt tungt. Det värker både i blygdbenet i SI leden, 
har vårt att svänga mig, och promenera kan jag endast göra i relativt långsamt tempo med kort steglängd för att inte provocera ytterligare smärta ner mot ljumsken och i blygdbenet. Inte precis lovande alltså, men jag gör så gott jag kan för att bromsa och förebygga. Jag har inte lust att bli sjukskriven supertidigt pga detta, är ju inte ens halvvägs ännu. På nåt vis fixar jag smärtan menatalt bättre denna gång än tidigare. Åtminstone än så länge. Är kanske bättre mentalt förberedd och har helt kallt räknat med att det kommer bli jobbigt även denna gång med tanke på min historia med väldigt jobbig foglossning X2. 

En helt osannolik detalj gällande foglossningen är att jag kände av det typiska ilandet i blygdbenet redan någon dag innan jag plussade. Så var helt säker på att jag var gravid innan jag ens testat denna gång pga detta. Han nån annan hört om foglossningskänningar i vecka 4? Nä, inte jag heller. Helt sjukt.

Jag växer, min vana trogen, i snabb takt. Magen växer ungefär i trippeltakt denna gång. Märks minsann att vävnaderna är uttöjda. Förhoppningsvis planar tillväxttakten ut på såväl magen som mig så småningom.

Bilden tagen i lördags, vecka då 15+5. Idag 16+1.

Vad ska man träna i?

Jag har varit lite tröttare och mera illamående igen. Det går tydligen upp och ner en hel del men går iallafall i rätt riktning. Har orkat träna ett par gånger i veckan nu i ett par veckors tid och det har uppstått ett problem:träningsbyxor. Under tidigare graviditeter har jag haft några uttöjda låga tights som funkat under magen men de är sedan länge slutanvända och bortslängda. Jag ogillar verkligen när nåt skär in vid höften eller mage och det visar sig alla mina träningsbyxor göra redan. Köpte ett par vanliga träningsbyxor med bred mudd i en storlek större men då jag idag drog på mig dem insåg jag att de nog kommer bli för trånga vid magen för fort och drog av dem igen för att returneras.
Det visade sig vara förvånansvärt svårt att hitta förmånliga träningstights för gravida. Jag har nämligen ingen lust att sätta mycket pengar på ett plagg jag kommer använda under en mycket begränsad period. Beställde ett par lite trista, svarta, från Ozbaby, för ett riktigt bra pris på 20€ och nu hoppas jag att de ska passa bra.
De träningsbyxor jag egentligen suktar efter är dessa rosa från Noppies men de verkar vara slut i mindre storlek överallt. Lyxproblem.

                                                      

Men du sa ju aldrig mera...

Många har blivit överraskade av nyheten att vi väntar en trea. Jag har ju sagt att jag var färdig. Aldrig skulle jag gå igenom en graviditet igen. Och aldrig kunde jag ens tänka mig eventuella år av icke sovande igen. Jag skulle helt enkelt inte orka med tanke på hur sliten jag varit. Jag till och med opererade mitt bråck- så säker var jag. Dessutom har jag ju gett bort och sålt bort alla mina gravidkläder, mycket bebiskläder och prylar. 

Som tur är det materiella ju lätt att fixa men irriterande i nuläget. Gällande bråckoperationen misslyckades ju den genast, kanske det var meningen så... 

 Under vårvintern öppnade Frank dörren på glänt. Finns det ändå inte rum för en till....? Jag trodde först han skämtade. Sen trodde jag han var galen. Ett bra tag vägrade jag tänka på alternativet på allvar, men de små tankarna smög sig ändå in i mitt huvud oftare och oftare.  I samma veva som jag började fundera på saken började vi sova bra och livet med våra två barn kändes hela tiden allt lättare. De blir märkbart mera självständiga, leker och underhåller sig själva och varandra fantastiskt bra (visst är det gräl och konflikter också, men i det stora hela kommer de väldigt bra överens) Dessutom är de roliga att umgås med, kärleksfulla och har massor med intressanta funderingar. Plötsligt insåg jag hur kort tiden är då de är riktigt små och jag insåg hur fantastiskt roligt och givande det är och kommer att bli när de blir ännu äldre. Det ÄR en kort tid man är inne i bebistiden men konstant vaktande, total beroende, sömnlöshet etc. Det kan vara sjukt tungt då man är inne i det men det är ju verkligen värt det.

 Plötsligt insåg jag att jag är redo att börja om en gång till. Jag vill och jag vill tro att jag orkar. 

Så vi tog steget jag aldrig trodde jag skulle vilja, orka, våga ta. Jag är är säker på vad jag vill men visst känns det skrämmande också. Jag är ännu mera orolig över hur själva graviditeten ska gå. Kommer det gå vägen överhuvudtaget. Och om det gör det, hur kommer jag eventuellt orka vaka många långa år igen. Så visst finns det oro över många saker men jag försöker att fokusera på att ta en sak i taget. Det har mitt illamående och min trötthet hjälpt mig med iallafall. Jag har inte orkat grubbla eller fundera framåt så mycket utan min fokus har varit att orka igenom dagen, ibland timmen eller stunden.

En gång till.

Det är inte bara på bloggen det har varit paus. Jag har pausat med det mesta de senaste månaderna. En liten typ har tagit all min ork och gjort att jag varit illamående konstant, dygnet runt. De tre senaste dagarna har jag börjat känna hur jag återvänder igen. Det firade jag och magen med första träningen på månader. Jag hoppas innerligt att det har svängt på riktigt nu och kan börja leva lite mera normalt igen.

Med skräckblandad lycka väntar vi otåligt på sommaren och en liten trea.