Fula, osympatiska tankar.

Det finns massor med gravida överallt både bland vän- och bekantskapskretsen och i bloggvärlden. Den senaste tiden har jag noterat en oerhört oattraktiv och osympatisk sida hos migsjälv. Jag kan bli otroligt svartsjuk på alla med små magar och de som säger/skriver att de gått upp lite eller minimalt fastän minst halva graviditeten passerat. Blev riktigt provocerad av en som kommenterade att "varför skulle jag gå upp desto mera i vikt, jag äter ju precis som vanligt och trycker inte i mig massa onyttigheter" . Jag hade lust att ropa "Det har inte jag heller gjort under tidigare graviditeter men ändå gått upp närmare 20kg!" men höll käften. 
Egentligen handlar för mig magstorlek och viktuppgång om helt olika grejer. Magstorlek är egentligen inte så laddat och om det inte vore för att jag känner mig så oerhört klumpig, magen trycker på lungorna, jag har svårt att lyfta och ha de andra barnen i famnen, knyta skorna, inte får knäppt jackan, har svårt att hitta sovställning etc skulle det spela noll roll fastän magen skulle vara ännu större. Magen kommer ju ounvikligt att bli mer eller mindre stor mot slutet så skulle så gärna ha känt mig lite smidigare lite längre. Men de smidiga dagarna har jag passerat för länge sedan. Det handlar om det praktiska som blir mera problematiskt och tungt. 
Vikten däremot verkar trycka på känsligare knappar. Det är just kommentaren som ovan som får mig att tro att folk tänker att jag totalt skiter i vad jag stoppar i mig "för annars går man inte upp så mycket". JO! Vissa lyckligt lottade gör det ändå kan jag informera. I ärlighetens namn har jag inte varit närapå så noggrann med att äta endast hälsosamt denna gång som tidigare två graviditeter, speciellt under första då jag åt galet hälsosamt och ändå fick frågan av hälsovårdaren om jag äter mycket bulla då jag går upp "för mycket i vikt". Men ohälsosamt eller enorma mängder har jag inte ätit heller denna gång. Jag har helt medvetet försökt att avdramatisera viktuppgången och inte problematisera mat och ätande. Det förstnämnda går ju sisådär som ni märker. Jag kan bli lite ledsen över att jag blir mycket mera påverkad än vad jag önskar av olika ideal även som gravid. Eller, egentligen blir jag inte ledsen utan arg och frustrerad. Jag önskar jag skulle klara av att släppa alla onödiga krav, ideal, andras åsikter och tankar (eller vad jag tror sitta andra tänker?). En högre viktuppgång får mig tydligen att känna mig misslyckad och att jag på nåt vis har presterat sämre. Vilket jag på en vis nivå kan avfärda som bullshit men som på en annan nivå gnager i mig.
Jag får jobba vidare på att klara av att tappa kontrollen. För just kontrollen över vad som händer med och i kroppen är man så illa tvungen att till stor del släppa när man delar sin kropp mer en annan människa. Svårt tycker jag.