Förlossningen

Nu har det gått hela tre veckor och en dag sedan förlossningen och jag tycker det är hög tid att jag skriver ner förloppet även här. För min egen del skrev jag ner och gick igenom allt flera gånger redan på BB.

Tisdagen 11:e Juli hade jag mycket förvärkar hela dagen men eftersom jag haft massor av sammandragningar redan länge så vågade jag inte hoppas på att förlossningen var på gång. Däremot var jag lite orolig över lite fosterrörelser, ringde till rådgivningen och bad att få komma och kolla att allt var ok. Det fick jag förstås och hjärtljuden var fina och allt verkade ok. Jag pustade ut och  tog med barnen på kaffe- och lekträff tillsammans med vänner där jag nog tyckte att sammandragningarna kom väldigt ofta. Men igen,vågade inte tro och hoppas att en förlossning skulle vara pågång.

På kvällen kom svärmor och gav mig lite taktil massage för att kanske hjälpa kroppen på traven lite. 

Kl 20 då barnen var i säng tyckte jag att värkarna kom ännu tätare och började klocka mest för nyfikenhetens skull. Insåg att de var väldigt regelbundna, mellan 5 och 6 minuter och höll i sig kring minuten. Jag vågade fortfarande inte hoppas på att det var annat än förvärkar men hade inte ro att gå och sova. Jag såg på Netflix och klockade värkar som småningom blev starkare men inte tätare. Jag tränings- profylax andades lite nen egentligen kändes värkarna knappt smärtsamma ännu.

Vid midnatt var läget stabilt detsamma men tog jag 1gram paracetamol för att testa om det skulle ha nån inverkan. Det hade det inte vilket för första gången fick mig att tänka att det kanske var på riktigt nu.

Kl 02 var läget fortfarande rätt likadant, värkar med c 5min mellanrum. Lite kraftigare men inte jobbigare än att jag låg i soffan och maratonkollade på Homeland. Jag ringde ändå BB för att rådgöra, hade på känn att det plötligt kunde börja gå undan och jag ville INTE föda på vägen. Barnmorskan jag talade med tyckte att jag skulle avvakta en timme och komma in om värkarna tilltog. De gjorde de.

Kl 04 kunde jag äntligen att värkarnas intensitet tog en ny växel och fick börja använda profylaxandningen "på riktigt" även om det fortfarande kändes relativt smärtfritt att ta sig igenom värkarna. Lite mera koncentration krävdes bara. Nu vågade jag inte vara hemma längre. Jag hade absolut klarat av att fortsätta vara hemma men vågade inte med tanke på att vi har 30min bilväg till BB. Vi ringde svärmor och kl 04.30 startade vi mot BB. Under bilfärden fortsatte värkarna komma med ca 5min mellanrum och jag andades igenom dem utan problem. Var lite nervös över att jag kanske knappt skulle vara öppen...

Kl 05.00 var vi framme och jag var öppen 3cm. Barnmorskan funderade om vi ville åka hem en sväng (!!!) eller stanna i närheten och ta en promenad. Åka hem var definitivt inget alternativ för mig, jag kände att värkarna började tillta betydligt. Vi fick dock varken åka hem eller ta någon promenad för kurvan visade att bebisens hjärtljud sjönk för mycket under värkarna och återhämtade sig dåligt så vi blev direkt flyttade till en förlossningssal där vi fortsatte att följa med bebisens mående. Jag som helst ville vara uppe och röra på mig var lite besviken över att sitta fast i sladdar. Bad var förstås också uteslutet. Så fort jag fick förflyttade jag mig från sängen till gungstolen bredvid. Sammandragningarna blev väldigt fort jobbigare och jag fick börja koncentrera mig ordentligt på att andas och slappna av. 

Ca 6.45(?) testade jag ta lustgas till hjälp, trots att jag ogillat det de tidigare två gångerna. Denna gång hjälpte det ta toppen av värkarna en stund men då intensiteten tilltog ytterligare blev andningen störd och jag ville inte ha det längre. Kastade iväg masken en halvtimme senare. 

Vid 7 var det skiftesbyte, jag var öppen 5cm och blev besviken för det var jobbigt nu. Jag försökte pompa på boll och luta mot sängen för att kunna slappna av någorlunda. 

7.20 Jag koncentrerade mig på andningen som en galning men vi började fundera på smärtlindring och kom överens om att testa PCB. Men hann aldrig få det för 10min senare, kl 7.30, gick vattnet och jag fick krystvärkar. Här fick jag nästan lite panik för jag trodde ju aldrig att jag kunde vara fullt öppen, hur skulle jag klara av att hålla tillbaka krystningsimpulserna!? Men till min stora förvåning hade 5cm öppnats under 30min och jag VAR fullt öppen! Men nu var det bråttom. Vattnet var grönt och bebisen mådde dåligt. Barnmorskan berättade att navelsträngen var hårt lindat kring halsen ett par varv och nu måste den fort ut. I ena ögonvrån såg jag läkare komma in och jag var väldigt medveten om att får jag inte ut bebisen fort nu så kommer de vara tvungna att hjälpa ut honom med diverse metoder. Så jag fokuserade som aldrig förr, blockerade smärtan så gott jag kunde och fokuserade all energi på att få ut bebisen så fort som någonsin möjligt. Barnmorskan, som precis hoppat in på morgonskift, var fantastiskt tydlig med att ge klara och tydliga instruktioner som hjälpte mitt fokus. Åtta minuter, kl 7.47 var han ute.

Intensiteten på värkarna den sista halvtimmen innan krystningsskedet var galen. Det kändes nästan som en ändå lång halvtimmes värk. Men så öppnades ju också 5cm under den halvtimmen. I mina papper står det att förlossningens längd är 12h, från regelbundna sammandragningar kl 20 föregående kväll, men den arbetsamma delen var nog bara de tre sista timmarna.

Eftersom Vidar hade det jobbigt med andningen gick de genast iväg med honom, Frank gick med. Han fördes fort vidare till barnavdelningens intensivavdelning för att få övertryck för att underlätta andningen samt antibiotika mot eventuell infektion i lungorna efter att han aspirerat det gröna fostervatten. 

De par timmarna efter att Vidar föddes var nog de jobbigaste. Att inte få upp honom på bröstet. Att få in brickan med mat utan att ha en bebis i rummet. Det tog ett par timmar innan jag var ihopsydd (trodde för övrigt att det skulle vara en oåterkalleligt massaker efter att jag gett allt för att få ut honom så fort som möjligt, gissa min glädje då barnmorskan meddelade att hon bara behövde sy tre stygn.) och tvättad och fick gå ner och titta på honom. Titta men ännu inte hålla. Det var hjärtskärande att se honom ligga i kuvösen med en massa slangar och sladdar men samtidigt skönt att veta att hans läge inte var kritiskt. Sist och slutligen repade han sig överraskande fort. Slapp övertrycket på kvällen samma dag och resten av övervakningen ett dygn senare. Antibiotikan avslutades i förtid eftersom crp:t aldrig steg. Hem fick vi åka redan tre dagar efter att han föddes. 

Bortsett från att det blev bråttom och oroligt i slutet så tycker jag att förlossningen gick bra. Jag är nöjd över att jag klarade av att fokusera och slappna av mha andningen. Frank var ett fantastiskt stöd och hjälpte mig fokusera då det var jobbigt. Jag sade det efter Edwins förlossning och jag säger det igen- att träna profylax (också partner som ska vara med) innan förlossningen är SÅ bra. Borde vara obligatoriskt före man ska föda.

Jag kunde absolut tänka mig att föda barn igen. Absolut inte vara gravid.