Återhämtningen

Tio veckor har gått sedan förlossningen och fysiskt börjar jag känna att kroppen långsamt återhämtar sig. Jag har inga fantasier om att den till utseende någonsin kommer att bli precis som tidigare men funktions- och styrkemässigt är absolut målet att helt återhämtad.

Den tredje gången går återhämtningen absolut långsammast för mig. Magen har dragit ihop sig i snigelfart, efter de två första veckorna, och foglossningen känner jag fortfarande av en hel del. Samtidigt har jag njutit massor av att kunna gå utan enorma foglossningsbesvär, sammandragningar eller en stor mage som trycker på lungor och organ. 

Den här gången hade jag förberett mig på ett annat sätt i för återhämtningen. Jag hade införskaffat två maggördlar, en kompressions/amningstopp och höga kompressionstrosor. Speciellt maggördlarna har varit fantastiska! De har verkligen påmint mig om hållning och magaktivering. Jag har definitivt haft nytta av dem och tycker det är synd att jag fattade att använda det först tredje gången. 

För att hjälpa vävnadernas läkning och återhämtning har jag ätit en hel del kosttillskott. Framför allt flytande kollagen för att förhoppningsvis påverka bukhinnans läkning positivt. Min bakomliggande tanke är förstås att min diastas inte ska bli så större än nödvändigt. För att kollagenet ska tillgodoses så bra som möjligt har jag även tagit tillskott av c- vitamin och zink. (Magnesium, B och D vitaminerna på bilden har egentligen inte specifikt med återhämtningen att göra). Självfallet är det näringsämnena och vitaminerna från vanlig mat som är det viktigaste men jag har velat ge kroppen en extra vitamin boost nu i början av återhämtningen. Gällande mat så har jag verkligen försökt att äta bra och varierat med vikt på mycket protein. 

Och så har jag tränat. Jag påbörjade knipövningarna övningar för att hitta rätt magmuskelaktivering redan på BB och har tränat lite varje dag. Ganska lätt känner jag att det har varit att hitta rätt muskler igen vilket åtminstone delvis nog har att göra med att jag tränade bäckenbotten och kontakten till djupa magmusklerna väldigt mycket hela graviditeten. 

Promenader började jag med nån dag efter förlossningen. Väldigt långsamma och korta till en början och har ökat tempo och längd gradvis. Foglossningen besvärade en hel del första månaden men nu känner jag mest av det om jag gått för långt en dag och även då jag ligger på sida. Jag räknar med att ha känningar av foglossningen minst så länge jag ammar. Med Edwin kände jag av det ännu ett år efter förlossningen om jag belastat bäckenet för mycket eller "fel". 

Åtta veckor efter förlossningen började jag gå på post natal pilates-timme. Lätt muskelträning för stora muskelgrupper har jag gjort hemma ett par gånger den senaste dryga veckan. Eventuellt går jag på första mama-shape up timmen ikväll (där tränas främst stora muskelgrupper i form av cirkelträning). 

Den största utmaningen, förutom att hitta tiden, är tålamod. Jag skulle så gärna vilja återgå till tyngre och tuffare träning mycket fortare. Magaktiveringsövningarna börjar kännas så oerhört tråkiga men jag vet ju samtidigt mycket väl att det är den långa, tråkiga vägen det lönar sig att gå. Tålamod behövs även inget avseendet att kroppen inte känns som min egen. Att det ibland känns svårt att hänga med i de enorma svängarna och förändringarna först under graviditeten och sen plötsligt befinna sig i en post-gravid kropp. Det har varit den jobbigaste gången att landa i kroppen igen efter en förlossning men jag försöker ta det med ro och låta processen ta sin tid. Känner att jag landar mer och mer i kroppen. Jag försöker att fokusera mera på känslan av att hela tiden kunna gå länge och fortare, att jag blir starkare och har bättre bålkontroll än att ge den putande magen och det facto att inga byxor går på mig. Jag njuter fortfarande väldigt mycket av frihetskänslan att inte längre leva i en gravid kropp. 

Åtta veckor med Vidar

Åtta veckor och en dag har gått sedan Vidar föddes. Och oj så fort det gått! Samtidigt har det hänt så mycket. Den senaste veckan har jag insett att jag nog har befunnit mig i nåt sorts chocktillstånd fram till nu. Trots att detta är tredje barnet så var jag inte fullt förberedd hur det skulle kännas att fa famnen ockuperad konstant samtidigt som två andra barn behöver mig rätt mycket. Att inte räcka till är ingen ny känsla men känslan tog minst sagt en ny nivå. Dessutom har det varit väldigt jobbigt att inte kunna läsa Vidars signaler som jag på nåt vis trodde jag skulle kunna efter två barn. Med Edwin var det ju så lätt att förstå vad han menade men nu plötligt fick vi ett barn som var missnöjd mest hela tiden hur mycket jag än försökte förstå och hjälpa. 

Efter åtta veckor förstår jag honom bättre även om jag fortfarande ibland inte förstår honom alls. Men nu, den senaste dryga veckan, har jag på ett nytt sätt landat i och accepterat situationen. Att jag nu går och bär på ett barn nästan hela tiden och att jag inte hinner med en bråkdel av vad jag vill och önskar. Såhär har vi det nu och det är helt okej även om stundvis också tungt förstås.

Vidar har som tur blivit nöjdare och det är härligt att han börjat le och jollra en hel del, det ger så skön och välbehövd motvikt. Han ogillar verkligen att ligga på golvet, nån ensataka minut accepterar han. Sitter går ibland till och med så länge man slänger i sig ett mål mat. Kanske. En orsak till varför jag tror att han intre trivs är att han alltid vill ha huvudet högt vilket i sin tur beror på att han får så väldigt mycket uppstötningar. 

Nätterna är oftast helt okej. Antalet blöjbyten är nere i ett eller ibland till och med inget, tack och lov! Han äter några gånger halft i sömnen men nån gång efter ca 3 måste jag ofta sitta med honom sovande i famnen eftersom han får mycket uppstötningar. 

På dagarna har han äntligen börjat trivas bra i vagn och somnar ofta bra i den. Ibland sover han också bra lite längre stunder, upp till 1,5h, ibland måste man vagna honom massor av gånger. Vaken orkar han vara mellan 1 och 1,5h förutom sista vakenpasset som ofta blir en hel del länge eftersom det är  svårt att få honom att somna på kvällen. 

Amningen funkar bra för det mesta. Han äter rätt fort och effektivt. Han vill gärna äta ofta men jag gör mitt bästa för att dra ut på det lite så att han inte äter varje timme. Tänker att magen mår bättre av lite paus. 

En liten fantastisk man med väldigt stark vilja, och röst, har flyttat in hos oss. 

 

Mjölklös

Jag har levt ett par veckor utan att äta mjölkprodukter för att se om det skulle hjälpa mot Vidars magknip.

Jag konstaterade fort att jag äter massor med mjölkprodukter. Naturell yoghurt, kvarg, grynost, oivariini, ost och fetaost äter jag vanligtvis varje dag. Speciellt kvarg! Creme fraise och grädde används också ofta. Fick också insikt att mjölk finns i en hel del produkter som tex frukostflingor. Jag tyckte att det var supersvårt att vara utan all mjölk till en början men det gick bättre och bättre att hitta alternativa produkter. Men vilka dyra produkter sedan. Skippade rätt fort havreyoghurtarna på grund av priset (sojayoghurtarna skippade jag eftersom de också lär kunna besvära små magar.) alternativa ostar hittade jag inga riktigt bra men hann heller inte prova på flera än ett par.

Ett par nya vanor som får stanna efter de mjölkfria veckorna är havmjölken i (tyvärr koffeinfria) kaffet och min nya frukost som består av overnight oats; havregryn, ett par matskedar chiafrön och havre, kokos eller mandelmjölk vilket är gott och mättande och framförallt färdigt på morgonen vilket jag gör att jag alltid hinner få i mig frukost.

Tyvärr (eller som tur kanske) upplevde jag inte att mjölkfria dieten hjälpte mot Vidars knip så jag har börjat äta mjölkprodukter igen. Inte heller någon av magdropparna, vi har testat alla på marknaden verkar ha nån effekt, så nu kör vi med magmassage, pruttventil ibland och hoppet att tiden ska göra sitt med hans tarmar så han snart slipper ha så jobbigt. Och det har faktiskt blivit lite bättre redan. Vissa dagar har han långa nöjda stunder men han vill fortsättningsvis vara upprätt i famnen mest hela tiden. Några enstaka minuter kan han gå med på att sitta i sitter eller ligga på golvet. 

Vi vet att vi lever men mitt i tröttheten och ibland uppgivenheten är vi tacksamma och lyckliga. Vardagen är minst sagt en berg-och dalbana av känsloregister. 

                                    

                                                 Så många droppar. Så lite effekt.