Jag vet inte om det har kommit med åldern, att jag blivit så väldigt mycket bättre på att uppskatta små saker i livet. Jag har verkligen blivit så otroligt mycket bättre på att njuta och ta till vara på vanlig vardag. Det behövs inga konstigheter för att jag ska känna mig nöjd.
Idag har vi haft en alldeles vanlig hemmadag, jag och barnen. Eller alldeles vanlig var den kanske inte eftersom alla var ovanligt harmoniska och nöjda. Eftersom alla sov längre än normalt missade vi förmiddagens planer och hängde hemma precis hela dagen. Barnen har lekt, lekt och lekt. Vi gick, på barnens begäran ("snälla mamma kan vi gå ut! " what!?) ut en stund i regnet och de cyklade fram och tillbaka på vår lilla väg i oändlighet. Eller tills Vidar vaknade hungrig och jag var tvungen att gå in. Edwin lärde sig cykla för nån vecka sedan och nu cyklar han som om han aldrig gjort annat. Agnes lärde sig cykla förra sommaren och har fått kämpa mycket hårdare för att hitta kontroll och för att lära sig starta själv men nu äntligen behöver hon ingen hjälp och har hittat cykelglädjen. Jag ser fram emot alla små cykelutflykter vi kan göra i sommar.
Agnes och Edwin har haft en lång period då de lekt väldigt bra tillsammans. Om de får leka ostört så kan de oftast leka i timtal utan att man överhuvudtaget behöver ingripa i konflikter. Det är så otroligt tacksamt och skönt. Nu har de också börjat ta med Vidar i lekarna. Även om de alla tre förstås inte leker så långa stunder tillsammans så känns det otroligt att det redan leker på tremis.
"Du är min bästa vän Edwin" ,"Jag älskar Vidar och jag blir så lycklig då han skrattar". Dagens största besvikelse var insikten att de inte kan gifta sig med varandra.
<3
SvaraRadera