Linn Fellman, Fysioterapeut

JAAA! nu är jag äntligen legitimerad fysioterapeut. Jag hade tänkt sätta upp en bild på min mapp med alla viktiga bevis på att jag är färdig och mitt examensarbete, men det är jag för lat för att göra. Jag tycker att det är omständigt att ladda upp bilder. Eller snarare det att få in bilderna på datorn överhuvudtaget. Intressant hur vissa saker helt enkelt tar emot. Flytta över bilder från kameran till dator, att tvätta kläder och torka damm tar väldigt mycket emot för mig.
Tillbaka till huvudnyheten. Jag är alltså äntligen färdig. Vem hade trott det? jag tvivlade nog skjälv många gånger då jag satt ensam och stirrade på mitt examensarbete som stampade på stället. På nåt konstigt vis blev det färdigt i allafall. Det firades tillsammans med goda vänner och en hel det skumppa i fredags.
Nu saknas bara den lilla detaljen JOBB efter från och med årsskiftet, men det orkar jag inte stressa över ännu. Sen då jag ringt runt till alla ställen jag kan komma på och fått nej från varje så börjar jag panikstressa. Tillsdess ska jag njuta. Dessutom ska jag faktiskt inleda första dryga veckan i januari men lite semester. Sådeså.

Men ännu är det inte semester, tvärtom så ska jag efter publicerande av detta inlägg bege mig mot tåget tillbaka till Jakobstad. Två veckor (7dagar jobb) :)) av jobb återstår på Malmska, sen flyttar jag hem på riktigt.

Upptäckt i jakobstad. del tre.

Jag har säkerligen upptäckt en hel bunt med saker sedan rucoladramat, men har inte orkat plita ner dem och nu har jag förträngt var jag upptäckt. Det bevisar antagligen att de upptäckterna är ungefär lika viktiga som rucolan. Vilken jag för övrigt nu har hittat i både citymarket och prisma. hehe.
De senaste veckornas upptäckt tycker jag är väldigt trevlig eftersom jag råkar vara en pudel-fantast. Det finns nämligen massor med pudlar i denna lilla stad. Rättade bestämt sex styckern har vi träffat under de senaste två veckorna och de är lika fantastiskt glada som pudlar brukar vara, vilket jag blivit glad över eftersom jag ett tag var lite rädd för att jag gjort en upptäckt att största delen av hundarna i jakobstad är icke-socialiserade och är arga och bitska. Detta pga av att Cafu blivit attackerad på trottoaren och att vara och varannan hund skäller eller morrar då man går förbi. Det stämmer alltså inte..eller så är alla hundar förutom pudlarana bitska och associala- alternativt är jag rasist och anser att pudel är den idealiska hundrasen i alla avseenden. Vilket jag i och för sig tycker, men man borde väl vara dipliomatisk
Anyway så var min poäng att det finns mycket pudlar här, vilket jag tycker att är trevligt. ( dessutom har pudelägarna varit utomordentligt trevliga. sådan hund sådan ägare, eller hur var det? ;))
Jag bjuder på en bild på älskade plutt-Cafu.


Det är reda way past my bedtime men jag är för ovanlighetens skull inte dödstrött. Kan eventuellt bero på att jag sov en timme fram till kl 18. kanske finns det en koppling.

Imorgon har fantastiska Frank födelsedag och jag har inte fått tag på hans födelsedagspresent. Så nu får han den (förhoppningsvis får jag tag på den överhuvudtaget) inte på sin födelsedag, vilket känns tråkigt. Men åtminstonde åker jag hem imorgon vilket han förhoppningsvis uppskattar ännu mera än presenten han får i ett senare skede.
En stor orsak, förutom Franks födelsedag, är att jag har examensdimission på fredagen. Jag blir äntligen officiellt legitimerad fysioterapeut. Det kommer firas med skumppa!!

Hipphurra för mig-igår.

Igår hade jag födelsedag. Halvägs till 50 har jag hunnit och plötsligt inser jag att jag inte är alldeles ung längre. Stod och betraktade mina relativt nya rynkor under ögonen och var inte nöjd med vad jag såg. Å andra sidan bryr jag mig inte så fasligt om rynkor och ålderstecken. Den krisen kommer kanske vid 30...(?) Tvärtom tycker jag att det är rätt skönt att bli äldre. Den största ålderstressen jag känner av nu är att jag vill kunna så mycket yrkesmässigt. Jag vill vara inneha så mycket kunskap och känna att jag verkligen vet vad jag talar om, känna att jag ger patienter/klienter den bästa fysioterapin möjligt-eller veta exakt vart jag ska skicka dem vidare om de behöver en vidare specialkunskap jag inte innehar. Nu känner jag för det mesta att jag inte innehar nån kunskap alls vilket är fruktansvärt frustrerande. Småningom kanske jag börjar känna mig som ett proffs på riktigt. Nu behövs erfarenhet och tålamod.

Min födelsedag var lugn och trevlig. Spenderade förmiddagen och tidig eftermiddagen med fina vännen Ylva. Långpromenad med pudlarna, en sväng på marknad och på stan och latte och kaka avnjöts. Sen drog jag iväg till kokkola och åt middag med en del av familjen och tog sen en tidig natt där eftersom jag inte lyckades fixa skjuts tillbaka till jstad och utgång. Bra så. Eventuellt blir det lite mera firande nästa fredag då det blir skumppapartajj på rautalampi efter min examensdimission.
Fina gåvor fick jag föresten också. Två vackra armband, ett av Ylva, ett av syster I (Liv har omdöpt mellanstorasyster Cecilia :)) vackra blommor av svärmor (samt spikmatta jag fått i förtid) och 45 minuter massage av syster Nora. Det är fortfarande barnsligt roligt att få presenter.
På tal om presenter och rynkor så funderar jag på att skämma bort migsjälv med en 25-års present i form av Estée Lauder Advanced Night Repair Eye Recovery Complex. Den lär vara effektiv. Ska gå en sväng via Stockmann hemma i Helsingfors i helgen och se om den finns att hitta där.

Om jobb och död

När folk frågar om mitt jobb brukar jag svara att det är ett rätt bra första jobb. Inte alldeles för svårt eller tungt. Passligt med utmaningar såhär i början. Idag kom jag på att det inte riktigt är sant. Det är på sätt och vis tungt, väldigt tungt. Under min tid i jakobstad har en handfull människor dött på min avdelning. Många flera tynar sakta bort, en stor del har förändrats så att anhöriga knappt känner igen dem, jag undrar om de ens känner igen sig själva.
Jag jobbar inom geriatriken så det är ju såhär det är. Döden hör livet till, jag vet, men jag tycker att det är svårt att inte ta till mig för mycket. Det är väl det man borde klara av som proffs, inte ta med sig jobbet hem men det är jag dålig på. Det blir tungt i längden att tänka på patienterna och deras anhöriga. Att tänka på tragiska öden och liv som rinner ut...
En bra erfarenhet, ja. Har i och för sig hunnit erfara en hel del tuffa grejer under studietiden med självmords-patienter, hjärntumörer, förlaming efter olyckor...alltid har jag tagit hem patienterna. Men jag börjar undra om jag egentligen skulle må bättre av att jobba med nånting där jag inte konstant blir påmind om hur skört livet är och att döden kan vänta bakom hörnet.
Å andra sidan är det väldigt givande och man påminns verkligen om att uppskatta små saker i livet, uppskatta familj och vänner, uppskatta hälsa och funktionsförmåga.