Lite om hur jag har mått som gravid

Jag fick frågan hur jag orkat humörmässigt och fysiskt under graviditeten. Mitt spontana svar är: mycket varierande!
Runt vecka 5-6 började jag må illa. Riktigt illa. Det kändes som att jag var fem före att spy mer eller mindre från morgon till kväll. Jag kastade dock sällan upp. Jag mådde illa varje dag till ca vecka 25, och mår fortfarande illa varje vecka men intensiteten har minskat gradvis och illamåendet jag har nu kan knappt jämföras med hur det var de första månaderna. De första knappa 4 månaderna var jag extremt trött och illamående. All energi jag hade gick åt till jobbet, efter arbetsdagen sov jag oftast ett par timmar. Frank fick i princip ta allt ansvar för hem, hund, matinköp och matlagning. Det var svårt att hålla uppe humöret då jag mådde så dåligt fysiskt.
I slutet av sommaren var illamåendet en aning bättre, det höll inte i sig konstant under dagen utan varierade ofta mellan att vara sämre antingen på morgon/dag/kväll. Det betydde att jag fick stunder då jag på ett annat sätt kunde fokusera på annat än att må illa. Jag började tex träna så smått igen efter en total paus på dryga 3 månader. Att börja vattegymnastisera, styrketräna lite, ta långa promenader, träna lite yoga och pilates gjorde mycket för mitt psykiska välbefinnande. Att jag igen kunde röra på mig gjorde det lite lättare att handskas med de fysiska förändringarna. Jag kände mig tidigt enorm (även om jag nu ser på bilder och kan konstatera att jag var långt ifrån så stor som jag kände mig) och tyckte att det var ganska jobbigt då kroppen förändrades så fort.
De fysiska förändringarna blev lättare att handskas med och kändes mera ok efter att jag började känna fosterrrörelser kring vecka 20. Då blev det konkret på ett helt nytt sätt att det finns en liten människa där inne vilket gjorde det enklare för mig att acceptera att min kropp ofta inte riktigt känns som min egen. Ett tag är den ju faktiskt inte bara min.
Ganska tidigt fick jag ju även besvär med foglossning. Redan i vecka 14(!) började jag tidvis känna smärta kring högra SI-leden. Runt vecka 22 är smärtorna kring SI-leden ibland så svåra att jag inte kan flytta tyngden till höger utan att det hugger till. Hur tunga patienter och hur stressigt det är på jobbet påverkar helt klart hur mycket smärta jag hade. Att ha ont mest hela tiden påverkade helt klart humöret negativt. Från och men vecka 29 blev jag sjukskriven för resten av graviditeten eftersom jag hade så ont och fixade inte längre ett fysiskt krävande jobb. Det kändes trist eftersom jag trots allt trivdes bra på jobbet men jag började fort må mycket bättre eftersom smärtan blev lindrigare och jag fick mera energi och ork. Frank märkte genast skillnad i mitt humör och sa att jag blev mycket gladare.
Nu har jag alltså varit sjukskriven i drygt 8 veckor och det är nog under den här perioden jag mått som bäst. Illamåendet har varit lindrigt, foglossningsbesvären i och för sig jobbiga men jag har ändå haft möjlighet att vila mycket och undvika de saker som provocerar smärtan mest. Jag har kunnat njuta av att ta dagarna i lugn takt och tänka mycket på vad som väntar oss, vem det lilla pyret månne är och hur hon kommer påverka våra liv. Jag har förberett mig mentalt och kännt mig ganska stabil och harmonisk i humöret.
Nu, men 18 dagar kvar till beräknad ankomst så börjar jag bli mera otålig och lite mera lättirritabel. Jag är mera rastlös och har tappat lite av det lugn jag haft de senaste två månaderna. Fysiskt känns det tungt. Det är jobbigt att kravla mig upp ur sängen flera gånger per natt, att det gör ont i höften och blygdbenet varje gång jag vänder mig i sängen och varje gång jag stiger upp och gå efter att ha suttit en lite längre stund. Det är frustrerande att känna mig begränsad, magen är ofta i vägen och jag får sammandragningar (sammandragningarna började redan efter v 20 och har gradvis ökat) så fort jag böjer mig en aning framåt, vid lättare ansträngning, så fort jag blir lite kissnödig etc. Längtan efter att få ha den lilla människan i famnen snarare än i magen är starkare än någonsin. Men jag försöker psyka mig genom att tänka positivt, att lilla knyttet mår bra och det gör ju även jag i det stora hela. Men det som nog hjälper allra mest är att känna de små rörelserna där inne. Det är mysigt och rogivande och ger ork att fixa det sista.
Det som hände i slutet av november då min vän födde sin lilla pojke alldeles för tidigt, han klarade sig inte, påverkade mig en hel del mot slutet av graviditeten. Händelsen gjorde att jag mot slutet kunnat fokusera bättre på de positiva bitarna med graviditeten. Den gav mig perspektiv.

Summa summarum tycker jag inte att det har varit någon hit att vara gravid. Det har varit såväl fysiskt som psykiskt tungt och det känns som att det har varat i en evighet. Visst har det samtidigt varit en häftig upplevelse att följa med hur en liten människa växer inne i mig. Nu känner jag mig dock redo för denna upplevelse att var slut för denna gång! Jag är grymt taggad inför nästa upplevelse- förlossningen samt framför allt att få träffa den lilla typen som ju är poängen med att gå igenom allt detta.