Att ta ansvar

Natten mellan söndag och måndag var jag uppe med Agnes minst 8 gånger.Kanske var det nån gång till, jag minns inte riktigt. Åt gjorde hon fyra gånger. Det var droppen. Jag kände att nu får det faktiskt vara nog. Nattätandet har nu blivit en ovana, hennes sätt att komma till ro och somna om. Eftersom jag har varit så trött, så trött den senaste tiden så har jag inte orkat stå emot den senaste tiden utan rätt fort erbjudit henne mat om nätterna. För man vill ju bara sova och hon somnar i regel nästan genast om bara hon får komma till bröstet en stund. 
Nu inser jag att det är dags att ta ansvar. Det är inte vår snart 10 månader gamla bebis som ska ta ansvar över sitt sovande. Det är mitt ansvar som förälder. Det är mitt ansvar att ge henne möjlighet att lära sig att somna om på egen hand.
Inatt fick hon alltså ingen mat och hon var minst sagt förbannad, vilket ju är förståeligt. Klart man blir arg då man plötsligt blir nekad nåt man är van vid att få. Vid 5, efter en hel del skrik, insåg hon dock att det inte blir nån mat/smutt och somnade.Hon sov till till  klockan 7, åt och sov till 8.

Nu gäller det bara att fortsätta köra på den hårda linjen vilket ju inte är det lättaste om nätterna när man ju helst bara vill sova. Men jag ska göra mitt bästa för att sätta gränser och ta mitt ansvar.