Inte ens halvvägs

Läser på fb om en till liten människa som kommit till världen. Jag önskar att vi redan kommit oss så långt. Känns lite oroväckande att redan känna så här. Har ju inte ens kommit halvvägs. Har säkerligen att göra med att jag redan, nu i v 17+1, är ungefär lika stor som jag var med Agnes i vecka 30 (!!!) Ja, inte bara min åsikt utan det var även Franks konstaterande då vi igår såg på lite gamla magbilder. Denna, redan extrema, klumpighet i kombination med foglossningen gör sitt.
Samtidigt är jag ju så oerhört glad och tacksam över att vi kommit så här långt och allt verkar bra. Det är ju det som är huvudsaken. Vi får bara tro och hoppas det går bra ännu drygt 20 veckor till så vi får träffa typen där inne. För vi är ju så nyfikna!