Allhelgona

Vi har firat en lugn allhelgona helg. Frank ha för ovanlighetens skull varit ledig hela helgen och vi har mest bara varit tillsammans. Igår fick vi besök av grannar och efter det även spontanbesök av vänner. Roligt då folk bara ringer och frågar om vi är hemma och har tid med besök. Mera sånt!

På kvällskvisten gick vi till gravgården för att tända ljus. Klockan var nästan 19 så gravgården var full av ljus. Det var vackert, riktigt vackert. Samtidigt tungt. För det är tungt att verkligen stanna upp och ta sig tid att minnas och att sakna de som fattas en; vännerna som dog alldeles för tidigt,  far- och morföräldrar, livet som bara blev några veckor. Tufft att se dottern tända ljus på sin farfars grav. Ja, vackert men tungt. Vi gick in i kyrkan en liten stund för att lyssna på musiken de spelade och precis då det kändes som att alla tunga känslor tog över så slutade en låt och Agnes klappade i sina händer och utbrast "mera musik!" . Då går det inte annat än att landa i nuet igen och bara älska och uppskatta det liv som finns precis här och nu. Att minnas, att sörja och att sakna är nödvändigt tror jag. Men man får inte bli så uppslukad av sorgen att man tappar nuet.

Idag fortsatte vi med temat att ta det lugnt och vara tillsammans genom att under förmiddagen besöka simhallen, eftermiddagen en skön familjepromenad och på kvällen blev det barnjumppa för Frank och Agnes. Nu sover Agnes och jag tror den vuxna delen av familjen bara ska koppla bort våra hjärnor, se på Solsidan och somna tidigt.