Den långa väntan

En vecka kvar till beräknad nedkomst. Jag hoppas det inte tar så länge men försöker ändå ställa in mig mentalt på att det går över. Igen.
Ändå mår jag nog rätt bra. Känner mig förstås oerhört klumpig och det är svårt att hitta bra sovställning. Dock känns det som att magen har sjunkit lite den senaste veckan för det känns som att lungorna och inälvorna skulle ha lite mera utrymme. Men trots att jag inte lider av några värre krämpor så känner jag mig verkligen färdig med den här fasen och väntar otåligt på att nåt ska börja hända så vi får träffa vår nya familjemedlem.

Även Agnes funderar mycket på det nya syskonet och allt omkring. Det är oerhört intressant att lyssna till hennes lekar. Ikväll satt hon och lekte med några leksaksdjur, munnen gick som vanligt i ett. Hon talade om och om ingen om kattungen som är i mammans mage. Och så kom den ut. Och så var den i magen igen. Länge satt och och lekte och pratade om det här. Tidigare på dagen lekte hon med en hund och en bil. Hunden hoppade in i bilen och brummade iväg till BB, lekte hon.
Det ska verkligen bli intressant att se hur hon reagerar då bebisen verkligen är här. För även om vi talar och funderar en hel del om vad som komma skall så är hon ju så liten ännu att hon inte kan förstå och greppa vad det riktigt betyder att få ett syskon. Men det ska nog gå bra oavsett hur hon reagerar. Det som känns viktigast är att hon ska känna att hon är med och välkomnar den nya familjemedlemmen. Att hon inte ska känna sig åsidosatt eller utanför.

För att inte bli tokig av att mest vänta så försöker jag boka in träffar med vänner och bekanta, springa på program med Agnes och tänka på annat än NÄR det månne ska börja hända nåt. Idag fick jag annat att tänka på då dagen började med härliga nyheter om att en ny liten människa fötts! Jag är verkligen så glad för den nya lilla familjen skull och ser fram emot att träffa lilla underverket.

I helgen står Sås och Kopp, cafébesök, barnfest och bakning på programmet. Om det inte händer nåt mer spännande.