Snart ett år

Snart har vi bott i Jakobstad ett år. Det har gått jättefort. Samtidigt känns det som att det är länge sedan vi bodde i Helsingfors. 

Nyligen fick jag frågan om jag börjat trivas bättre. Svart är väl nog ja. Jag trivs med var och hur vi bor. Jag trivs med vardagen och jag är tacksam över min familj.

Men samtidigt  så känner jag egentligen ingenting för staden i sig. Jag har svårt att se den som min hemstad. Men det kommer kanske med tiden.

Och visst kan jag känna mig ensam. Under hösten sprang jag ju på en hel del aktiviteter med Agnes men sedan Edwin föddes har jag inte tagit mig ut speciellt mycket med båda barnen. Dagarna försvinner i ett huj och det känns som att det är svårt att hitta tid, och delvis ork, att ta initiativ till att träffa människor. 

Några besök och träffar har vi dock hunnit med de senast par veckorna och det har varit jättetrevligt. 

Troligen kommer det att kännas annorlunda då jag börjar jobba. Då kommer jag ut bland människor och är också delaktig på ett annat sätt.