syskonrum

Frank drog till Åbo förra helgen för lite egen tid och för att ladda batterierna. Jag fick fnatt och flyttade Edwins säng in i Agnes rum på fredag eftermiddag. Logiskt eller hur, flytta in en dåligt sovande pojke med sin fantastiskt sovande syster, kan väl antingen bli katastrof eller succé. Jag hoppades då det sista och var beredd på det förstnämnda.
Jag har länge önskat att barnen skulle sova i samma rum men har inte vågat prova med rädsla att Agnes goda nattsömn ska rubbas. Jag har tänkt stt vi testar sen då Edwin sover bra. Sen insåg jag att då Edwin sover bra kommer vi absolut inte våga riskera en god nattsömn. Så ska det prövas ska det prövas nu då han inte mera sover katastrofalt dåligt (skriker och är vaken i flera timmar varje natt) utan endast semi-dåligt (vaknar flera gånger varje natt vilket alltid slutar med att jag "sover" i gästrummet med Edwin på mig).
De fyra första nätterna har gått över all förväntan. Edwin han varit lugnare på kvällarna och somnat fortare, helt utan härj och protester. Han har sovit betydligt lugnare, jag har bara behövt gå in nån enstaka gång per natt, gett tutt och lagt ner honom i sängen. (En natt kissade han igenom alla kläder men somnade fint om efter alla byten). Agnes har haft svårare att somna eftersom jag suttit en stund i rummet vilket hon inte är van vid. Men hon har sedan sovit hur bra som helst. Har inte ens vaknat på morgonen då lillebror vaknat en timme före henne och hojtat efter mamma och pappa.
En natt har vi till och med sovit hela natten!
Jag har haft svårt att tro att det faktiskt kunde gå så här bra. Och inatt kom bakslaget. Edwin sov igen oroligt och jag tappade räkning gällande hur många gånger jag sprungit in för att läggs ner och lugna ner honom. Till slut började även Agens störas av honom och då tog jag killen med mig i arbetsrummet resten av natten.

Hoppas verkligen på att det var ett tillfälligt bakslag för jag börjar ha slut på idéer. Och slut på ork. Dessutom börjar jag glömma möten och händelser. Idag glömde jag att vi skulle få besök på eftermiddagen. Mindre roligt då både huset och jag själv ser ut som kaoset själv och dessutom inget förberett att bjuda på. Jag vet inte hur många gånger jag tror att min hjärnkapacitet troligen nått botten...tydligen går det att sjunka lite djupare ännu.

Som så många andra

Ibland känns det som att jag är den ända småbarnsföräldern som är riktigt, riktigt trött. Detta antagande på basen av vad jag läser och hör om vad "alla" små småbarnsföräldrar orkar och hinner göra. För det mesta orkar jag inte ens läsa om utan undviker medvetet att utsätta mig för andras vardagar. För jag vill ju så gärna orka och hinna jag också.
Men så lästa jag Dannis blogg häromdagen och på basen av alla tillhörande kommentarer så inser jag att det finns väldigt många andra trötta småbarnsföräldrar där ute också. Även om jag förstås inte önskar någon annan detta evinnerliga trötthetstillstånd så känns det ändå lite, lite lättare att veta att jag inte är den enda som inte fixar två småttingar, heltidsjobb, sömnbrist deluxe som en dans. Tvärtom, fixar det just och just.

Nu har jag iallafall fyra välbehövda lediga dagar. Edwin är flunsig, famnig, gnällig och sover PÅ mig om nätterna. Så, ja. Jag vet inte om ledigheten kom precis passligt eller opassligt.
Vi kämpar på.