onsdag 22 april 2015

syskonrum

Frank drog till Åbo förra helgen för lite egen tid och för att ladda batterierna. Jag fick fnatt och flyttade Edwins säng in i Agnes rum på fredag eftermiddag. Logiskt eller hur, flytta in en dåligt sovande pojke med sin fantastiskt sovande syster, kan väl antingen bli katastrof eller succé. Jag hoppades då det sista och var beredd på det förstnämnda.
Jag har länge önskat att barnen skulle sova i samma rum men har inte vågat prova med rädsla att Agnes goda nattsömn ska rubbas. Jag har tänkt stt vi testar sen då Edwin sover bra. Sen insåg jag att då Edwin sover bra kommer vi absolut inte våga riskera en god nattsömn. Så ska det prövas ska det prövas nu då han inte mera sover katastrofalt dåligt (skriker och är vaken i flera timmar varje natt) utan endast semi-dåligt (vaknar flera gånger varje natt vilket alltid slutar med att jag "sover" i gästrummet med Edwin på mig).
De fyra första nätterna har gått över all förväntan. Edwin han varit lugnare på kvällarna och somnat fortare, helt utan härj och protester. Han har sovit betydligt lugnare, jag har bara behövt gå in nån enstaka gång per natt, gett tutt och lagt ner honom i sängen. (En natt kissade han igenom alla kläder men somnade fint om efter alla byten). Agnes har haft svårare att somna eftersom jag suttit en stund i rummet vilket hon inte är van vid. Men hon har sedan sovit hur bra som helst. Har inte ens vaknat på morgonen då lillebror vaknat en timme före henne och hojtat efter mamma och pappa.
En natt har vi till och med sovit hela natten!
Jag har haft svårt att tro att det faktiskt kunde gå så här bra. Och inatt kom bakslaget. Edwin sov igen oroligt och jag tappade räkning gällande hur många gånger jag sprungit in för att läggs ner och lugna ner honom. Till slut började även Agens störas av honom och då tog jag killen med mig i arbetsrummet resten av natten.

Hoppas verkligen på att det var ett tillfälligt bakslag för jag börjar ha slut på idéer. Och slut på ork. Dessutom börjar jag glömma möten och händelser. Idag glömde jag att vi skulle få besök på eftermiddagen. Mindre roligt då både huset och jag själv ser ut som kaoset själv och dessutom inget förberett att bjuda på. Jag vet inte hur många gånger jag tror att min hjärnkapacitet troligen nått botten...tydligen går det att sjunka lite djupare ännu.

8 kommentarer:

  1. Jag förstår dig, det är helt fruktansvärt när man inte får sova p.g.a. vaknande barn. Jag känner mig så trött att jag tror jag snart går sönder riktigt på riktigt. Du som ska jobba utanför hemmet om dagarna kan väl inte måsta vara den som tar hand om barnens nattvaknanden?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tanken var att Frank skulle ansvara för nätterna från det att jag började jobba. Men Edwin fick fort ordentlig separationsångest från mig och vägrade nån annan än mamma om nätterna. Då Frank försökte lugna honom på natten skrek han tills han bokstavligen började spy men så fort jag kom in i rummet och han fick komma och sova med (på) mig lugnade han sig. (Förutom en period vi hade unde vintern då han var vaken 1,5h varje natt oavsett vem som försökte). Vi har försökt att hitta nåt sätt som gör att så många som möjligt får sova så mycket som möjligt. Vi har väl inte lyckats speciellt bra men vi har överlevt och nu känns det som att vi har det värsta bakom oss..
      Hoppas du och ni också sover gott snart!:)

      Radera
  2. Voi fy för vaknätter! Styrka till sig Linn! Kram från en som också går i dimma pga sömnbrist. (Ibland känner jag mig utan hjärna, glömmer allt och lite till .. Må det vara övergående)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och kämpekram till dig och er också. Det är verkligen hemskt att inte få sova ordentligt! Det värsta tycker jag nästan är då jag känner art jag inte orkar njuta av livet utan mest bara "står ut". Det verkar ändå som att vi har det värsta bakom oss men vi är i det här skedet så slitna att det känns som att det kommer att ta en lång tid före jag kommer vara återhämtad. Hoppas verkligen TT hjärnan och minnet återhämtar sig, jo! Just nu funkar den verkligen inte optimalt, känner mig lindrigt dement.
      Kram Jenny!

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Ingen bra sak att jag känner igen mig i vad du skriver här. Också alla svar på kommentarerna. Jag känner att jag bara står ut och ibland vet jag inte hur jag ska orka hela dagen efter ännu en fruktansvärd natt. Robin är nu 9 månader och trots att vi hade en sömnskola för honom för ca 2 månader sedan så har det inte blivit bättre. Nu är han dessutom snorig och jag har ammat honom på natten igen fast jag inte borde. Har bara varit så trött och inte fått honom nedlugnad på annat sätt. Han har ännu bara 2 tänder så kan ju vara fler som är på kommande och det som stör honom. Så hjälper det ju inte att Molly så gott som varje natt kommer till vår säng eller behöver någon av oss bredvid sin säng för att somna om. Önskar så att det vänder snart för jag vet inte hur länge till jag orkar såhär.

    Skönt att det verkar ha lättat lite för er nu. Kanske våra barn också snart får börja sova i samma rum :) kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar SÅ att jag kunde komma med bra tips och råd till er för att ni alla skulle få sova bättre. Det är tortyr att sova dåligt långa tider + dessutom försöka orka med en krävande småbarnsvardag. Det känns som jag själv har åldrats massor på några få år pga att det är så slitsamt.
      Kämpa på Sanna! Hoppas verkligen på bättre tider även för er.

      Radera