Diastasrehab, tredje träffen

Idag träffade jag fysioterapeuten för tredje gången. Delningen hade minskat en aning och även blivit grundare. Tyvärr glömde jag fota exakta måtten på delningens förändring och jag satt inte de exakta siffrorna på minne. Så det går nog framåt men rätt långsamt.
Jag har under de senaste par månaderna jobbat hårt med att träna upp bäckenbottenmuskulaturens styrka och uthållighet (jag har nog aktivt tränat bäckenbotten ända sedan graviditeten med Agnes men senaste månaderna verkligen målmedvetet och intensivt enligt specifikt schema) och aktiveringen kollades med ultraljud. Bäckenbotten utsätts för enorm påfrestning då buktrycket stiger som tex då man lyfter tungt eller gör en crunch. Med hjälp av ul kunde vi konstatera att min bäckenbotten inte riktigt orkade hålla emot det tryck som bildas då man gör en liten crunch, utan gav efter en aning mot slutet. Mycket tankeväckande för mig med tanke på hur mycket jag ändå har tänat bäckenbotten. Var givande och motiverande att konkret, visuellt se vad som händer/borde hända med bäckenbotten. Bäckenbottenträningen fortsätter alltså (livet ut) och kommer härefter också att varieras lite mera.
Fick en hel del nya övningar för att få delningen att förhoppningsvis minska diastasen men också övningar för att slappna av. Har ganska överaktiva muskler kring revben, vilket gör att de (revbenen) spretar ut och troligen påverkar delningen negativt. Övning för fascia release av överaktiva nedre magmuskler (borde egentligen gå till nån som kunde behandla mina fascior några gånger men börjar iallafall med självhjälp,  egna övningar med boll, och ser sen om nån inom detta kunnig kollega finns i närheten). Jag fick lov att göra mera övningar på gym, mera benträningen tex vilket är roligt. Bakåtböjningar och plankor är fortfarande "förbjudet" vilket innebär att yogan fortfarande är on hold.

Lite trist var att vi kunde konstatera att det nog, trots allt, verkar vara nåt knas med mitt navelbråck. Vilket jag anat ända från början. Det ÄR nåt annat än vävnadsvätska som putar ut (troligen alltså fortfarande ett litet bråck). Jag ska kontakta kirurgin och be dem kolla upp saken. Igen. Men jag har ju absolut ingen lust att göra flera ingrep på grund av detta. 

Jag kommer att tejpa naveln med kinesiotejp en del framöver för att ge bråcket stöd vid vissa övningar.

Känner mig otroligt tudelad för tillfället. Å ena sidan är jag motiverad och tycker att det ska bli roligt att sätta igång med de nya övningarna som jag fick. Samtidigt är jag SÅ trött på detta. Speciellt eftersom det verkar som att det förbaskade navelbråcket aldrig blev fixat ordentligt. Trött på att sätta enormt mycket tid, pengar och energi på nåt som kanske aldrig blir bra. För första gången känns det faktiskt som jag har lust att ge upp. Men ge upp är inget alternativ.