Jag har funderat lite på det jag skrev om smärtlindrig, att inte planera så mycket. Det stämmer delvis, samtidigt inte. Jag har många planer i mitt huvud och tror att det är viktigt med mental förberedelse. Att gå igenom alternativa scenario, inte minst då det gäller sin egen reaktion. Kommer jag bli paralyserad, kommer jag kunna fokusera och ta det lugnt, eller blir jag alternativt alldeles livrädd och hysterisk? Och vad har har för redskap att klara av de olika alternativen. Sånt funderar jag på hela tiden. Den mentala förberedelesen är i full gång med andra ord. Det jag dock fokuserar mest på är att gå in i det med en positiv inställning och försöka ta reda på mina rädslor före för att förhoppningsvis kunna släppa dem. Att se det hela som en stor utmaning (i positiv bemärkelse).
Det jag kanske menade med att "ta det som det kommer" är att jag inte vill planera enligt en plan för detaljerat och för att inte bli handfallen och besviken om det inte går enligt just den planen.
Som bäst läser jag denna bok. Har dock inte kommit så långt så att jag kan säga bu eller bä. Det kan jag kanske ikväll, eller imorgon då den lär vara färdig läst.
Ikväll ska jag iväg på sista träffen med min "mammakraft" grupp, vilken jag nämnt tidigare. Vi ska bland annat diskutera förlossning.
Jag befinner mig alltså i förberedelese-mode. Så det lär nog komma flera tankar inom detta tema ännu.
Baserat på allt jag sett och lärt mig om barnafödande: Take the drugs.
SvaraRaderaTocha, nää - alla behöver int dom.
SvaraRaderaKul att du vill vara mer i diskussionen Toscha :) En del klarar ju sig faktiskt fint helt utan, dock tror jag nog att det blir nån typ av smärtlindring för min del, men vad återstår att se.
SvaraRaderaJa tänkte som så att vi sir hu de blir. Behöver ja nå smärtlindring så säger ja till.Ja börja me lustgas å höll på me de ganska länge, men blev nog yr av den så ja fösöka andas in de så lite ja måste. Sen fråga di om ja vill ha nå bedövning. Ja fick (PCB) livmoderhalsbedövning å tyckte de va super. kunde ta en tupplur innan de blev dags att börja krysta. Ja hade öppningsvärkar i 11,5h så tuppluren å smärtlindringen va välkommen. De va personalen som tog beslutet om vilken smärtlindring ja fick.
SvaraRaderaJag kan rekommendera att söka på "dykteknik". Hjälpte mig förbi spräckta hinnor och halvägs genom de 27 timmarna Mio tog på sig att komma ut. Till sist bad jag förvisso att nån skulle skjuta mig och släppte ur mig ganska grova svordomar innan epiduralen - som jag tvekade inför ända in i sista minuten, men min barnmorska menade att det nästan är tvunget att ta den när de skulle sätta hög dos värkförstärkande dropp åt mig - var på plats. Jag hoppas dock att en eventuell andra förlossning inte skulle dra ut så mycket på tiden att jag skulle ha en möjlighet att skippa epiduralen, även om det var som att komma till himmelriket i det skedet när den började verka.
SvaraRadera