Det kom ett önskemål gällande vad och hur jag funderar då det gäller smärtlindring och förlossning. Jag har funderat lite hit och dit, tagit reda på vad det överhuvudtaget finns för alternativ, och kommit fram till en ganska enkel lösning; jag kommer att se hur långt jag klarar mig utan smärtlindrig och därefter ber jag om att få det som är fiffigast i just den situationen. Inte krångla till det helt enkelt och inte bestämma nånting på förhand. Jag har verkligen ingen aning om vad jag har att vänta mig och inte heller nån aning om hur jag kommer att reagera då det gäller. Även om jag tror mig ha en rätt hög smärttröskel så är jag nog medveten om att detta kommer att vara nåt helt utöver det jag hittills upplevt i mitt liv och litar inte på att min nuvarande uppfattning om min smärttröskel kommer att vara up to date i detta sammanhang.
Jag satsar alltså inte stenhårt på att försöka klara hela vägen utan någon smärtlindring alls men jag utgår inte heller från att använda allt som finns tillgängligt så fort som möjligt. Jag ska försöka lyssna på kroppen och på mig själv och sen får vi se vad som behövs eller inte.
Ni med erfarenhet, har ni haft en klar plan på förhand gällande vad ni vill ha/inte vill ha för smärtlindring. Och har det gått enligt planen?
Hej! (Ursäkta, blir en lång kommentar här.) Hade precis samma inställning till smärtlindring som du och sade det till personalen på Haikaranpesä vid BM-institutet, dit vi hade turen att få komma. De kräver en skriftlig plan (ifylld blankett) där man på ett ungefär listar olika grejer man tänkt sig inför förlossningen. Fick nog sen nästan genast smärtlindrande tabletter och sprutor i skinkan efter att jag kom in till förlossningssalen. Efter en tid blev det lustgas och kanske halvvägs eller iallafall några timmar innan bebisen kom ut fick jag sedan epidural, vilket åtminstone för mig fungerade utmärkt och det (sprutan i ryggen) gjorde INTE ALLS ont. Inte det minsta. Barnmorskan diskuterade hela tiden med mig om alternativen och jag frågade henne innan epiduralen ifall hon tyckte det var skäl att ta den och hon tyckte nog det kunde funka. Fick i slutskedet ännu en ny dos epiduralbedövning, vilket i mitt fall kanske var onödigt, eftersom (trots att det var väldigt skönt) verkade lindra sammandragningarna såpass mycket att jag liksom inte kände av dem ordentligt då ja sedan (väldigt plötsligt) skulle krysta allt vad det gick så det blev lite struligt men allt gick sist och slutligen fint. Nu är våran pojke (en stor en) snart 8 veckor gammal. Tror nog att du med din inställning och din fina baskondition kommer att klara dig riktigt bra. Men för min del kan jag i varje fall rekommendera smärtlindrande, det hjälpte mig att koncentrera mig på det som gällde. Kram från en gammal skolkompis ;)
SvaraRaderaInnan förlossningen tänkte jag att lustgas och epidural kunde vara aktuellt för mig, och så blev det. Mera syre än lustgas blev det och den "friska luften" gjorde mycket gott mitt i sammandragningarna. Epiduralen togs i precis rätt skede, men sedan öppnade jag mig så väldigt fort de sista cm så att bedövningen var ngt för stark då jag skulle börja krysta (dels därav blev det sugklocka). Om det blir någon fler gång... så tänker jag fråga efter syre i ett tidigare skede. /Jonna
SvaraRaderaJag hade rätt långt samma inställning då det gäller smärtlindring som du inför förlossningen. Jag öppnades snabbt, på sju timmar men krystade i en och en halv timme. Duschade och andades lustgas halva vägen och tog sen epidural då jag var 6 cm öppen. Jag började må lite illa av lustgasen och gav upp fort med den, ångrar ändå att jag inte fortsatte eftersom epiduralen tog bort lite av krystvärkarna och förmodligen drog på det stadiet. Och det är inte det trevligaste i barnafödandet, krystandet. Nu den här gången vill jag ge lustgasen en till chans och om möjligt undvika epiduralen. Men det är jätte svårt att planera på förhand...Det kommer gå bra, det är rätt intressant att föda barn trots allt. Lycka till!
SvaraRaderaRekommenderar TENS! Det var det enda jag använde och något man behöver börja öva på innan.
SvaraRaderaDen var till stor hjälp speciellt vägen till bb...
Annars tror jag så som tidigare talare att öppet sinne är det rätta, tänk igenom allt och hur du önskar men bestäm dig där och då.
Lycka till!
Jag hade tänkt på förhand att personalen vet nog vad jag behöver och när. I början av öppningskedet var varmt vatten super åt mig. Efter att vattnet hade gått och jag var öppen fem centimetrar testade jag lustgas, men blev väldigt illamående av det. När jag var öppen åtta centimetrar frågade jag efter epidural men då gav de mig rådet att inte ta epiduralen p.g.a. att det kan påverka krystandet negativt. Jag hade då egna andningsövningar och Joel masserade flitigt min rygg med nån kam-liknande-grej. Trots att jag inte hade epidural tog krystningen över en timme så tur var väl att jag inte hade epiduralen, ifall det då blivit ännu längre. För jag håller med Sophie, krystningen hör till det mindre trevliga i barnfödandet. Annars är det en väldigt intressant och positiv upplevelse som jag gärna gör igen, nångång. Anna (klasskompis och fd granne)
SvaraRaderaVad roligt att ni delar med er och berättar vad som funkat/funkat mindre bra för er! Tens hade jag faktiskt glömt bort som ett alternativ, det talas den väldigt lite om tycker jag. Samma sak gäller vanligt syrgas som sällan nämns men som kan underlätta i ett kanske tidigare skede. Riktigt spännande ska det nog bli det här att föda barn!!nästan så att jag riktigt ser fram emot det. (fast sen vet man ju aldrig vad som händer, ibland blir det ju snitt också. Men det hoppas jag vi slipper.)
SvaraRaderaJag igen tycker att krystningen var den bästa delen av förlossningen. Man kunde ju äntligen göra något då. Men då hade jag ju epidural också och hela hoiton var bedövad. Och jag krystade bara 51 minuter. Utan epidural och om det skulle ha tagit längre skulle jag säkert tycka annorlunda.
SvaraRaderaMed första barnet ville jag absolut inte veta nånting om förlossning på förhand, när vännerna pratade om att föda satt jag och tänkte på fotboll. När det sen blev dags litade jag på barnmorskan. Jag var mest rädd att jag för tidigt vill ha allt, och sen finns det inget kvar. Man kan ju inte på förhand veta hur ont man kommer att ha om 2 timmar. Det blev "bara" varmvatten, värmepåsar och livmoderhalsbedövning.
SvaraRaderaMed andra barnet hade jag bestämt mig för att inte ta epiduralen, eftersom jag klarade mig utan sist. Denna gång fick jag samma som första gången plus lustgas.
Din kropp vet vad den ska göra, så om du bara klarar av smärtan är det nog bättre att inte vara överbedövad. Men det är bara du som kan känna efter, så bestäm dig först när det är aktuellt.
By the way, jag tyckte också att det kändes mycket lättare att uthärda smärtan när man äntligen fick krysta. Det är en annan typ av smärta, men vid det laget ser man redan mållinjen. Första barnet krystade jag ut på 12 min, andra barnet 4 min.