Förlossningen

Jag såg ju som bekant fram emot förlossningen och tyckte att det skulle bli en intressant utmaning. Utmaning blev det minsann. Det var helt klart tuffare än jag hade kunnat föreställa mig.
Ni får berättelsen i korthet.

Jag började få smärtsamma värkar på fredag eftermiddag och de höll i sig hela natten. Att sova var en omöjlighet. På morgonnatten klingade värkarna dock av och under lördag förmiddag kom de bara sporadiskt för att sedan börja igen vid 16-tiden. Lite före tre på natten ringde jag till Kvinnokliniken och hörde och vi borde åka in, då kom värkarna med ca 6minuters mellanrum och var ordentligt jobbiga. De tyckte jag skulle ta 1gram paracetamol och ringa igen om det inte alls hjälpte. Det hjälpte inte och vi åkte in vid 4-tiden på natten.

På vägen i taxin hade jag knappt några värkar alls så jag tänkte att de säkert skickar hem oss, att det är falskt alarm. Men det var det inte, förlossningen var igång och vi fick lov att stanna kvar. Värkarna tilltog fort i täthet och styrka dock tog öppningsskedet länge. Kl 13 på eftermiddagen hade jag endast öppnats 3cm på 8 timmar! fram till det hade jag använt mig av lustgas i några timmar men kände i det skede att jag behöver effektivare smärtlindring eftersom värkarna kom så tätt och inte gav mig några andningspauser alls. Jag kunde inte slappna av mera. Frank har berättat för mig att timmarna före klockan 13 var jag knappt kontaktbar men den biten har jag till viss del redan förträngt. Klockan 13 fick jag alltså epidural och det var rena rena himmelen! bedövningen gjorde att jag till och med kunde vila lite och samla krafter före jag igen började känna att värkarna tilltog. Efter epiduralen gick öppningsskedet rätt fort, krystningsskedet började kl 16 och 27 minuter senare var lillan ute. Krystningsskedet och krystvärkarna var faktiskt helt okej i jämförelse med öppningsvärkarna eftersom det var så konkret vad man själv skulle göra och målet var så nära. Dock blev hjärtljuden dåliga mot slutet och det blev bråttom att få ut henne. Men allt visade sig sist och slutligen vara ok då hon kom ut.

Det var helt klart jobbigare än vad jag hade tänkt mig men samtidigt en fantastisk upplevelse att vara med om och helt klar värt all smärta nu då man har det lilla underverket hemma och allt gått bra.

Men jag är definitivt inte en av de kvinnor som känner att "det här skulle jag kunna göra om när som helst". Nä, roligt var det definitivt inte men vi klarade det.