Igår låg en man halvt medvetslös framför ingången till vår närbutik. Det sipprade blod från pannan och han hade uppenbarligen slagit i huvudet rätt ordentligt. En hel del människor gick in och ut från butiken, alla f ö r b i mannen (drygt 5 personer hann gå förbi under tiden vi närmade oss ingången och några personer stod alldeles i närheten och pratade sinsemellan utan att ta någon notis om mannen). En troligen vägande orsak till att ingen stannade för att kolla hur han mådde eller hjälpa upp honom var antagligen att han såg ut att höra till det lokala A-laget och antagligen gjort det ganska många år också. Men oavsett om han fallit på grund av alkoholpåverkan eller inte var det uppenbart att han fallit rätt ordentligt och inte klarade av att ta sig upp själv. Dessutom kan man inte säkert veta om det är frågan om en sjukdomsatack.
Nåväl, vi men barnvagnen stannade och tillkallade hjälp av butikens väktare som hjälpte till att få upp mannen och sitta och tillkallade i sin tur efter mera hjälp.
Jag tycker att det känns skrämmande- att folk bara ignorerar en människa som uppenbarligen behöver hjälp. Man får ju verkligen hoppas att man själv inte blir ignorerad om man en dag själv råkar ut för något.
usch va hemskt- jag har sett samma sak.. mänskor liksom "vågar" int eller vill inte hjälpa..
SvaraRaderaVi var med om en otäck grej ett par år tillbaka när en man storkna i sin köttbit på vändagen när vi var och äta-
och ingen hjälpte oss-
jag ropade med hög röst: onko hoitohenkilökuntaa paikalla-ingen var det, men ingen annan vågade komma fram och hjälpa. De tog en halv evighet före ambulansen kom.. och vi försökte med min man och en servitris återuppliva honom.. och fick i senare skede veta att han dog.. tyckte det var alldeles fasligt att mänskor inte hjälper..
tänkte exakt samma som du- hoppas någon hjälper om man själv råkar ut för något..
i februari, när jag var 8mån gravid, halkade jag om omkull utanför en pub i vår stad. Med mig hade jag min 3åriga kille, som jag höll i handen och drog omkull när jag halkade. Med en fruktansvärd foglossning och en gråtande 2 åring var det inte så lätt att stiga upp.
SvaraRadera4 personer gick förbi mig, var av 2 var ett ungt par. Alla bara stirrade på mig och tog besvärat en omväg runt oss.
Det var inte en kul känsla kan jag säga, att ligga där och kämpa mot gråten. Så oberoende om det är en ung människa, ett fyllo eller pensionär som ramlat, kan jag inte gå förbi utan att åtm kolla att allt är ok!!
Ja du, knepigt förstå. Jag har tre gånger med bebis på armen kollat upp sjuka mänskor på gatan. Senast i bussen för två månader sedan föll en gammal gumma ihop och jag försökte hålla henne vid medvetande o fråga allt vettigt man kan komma på. Men eftersom Liv blev småorolig då vagnen e vänd framåt kommenderade jag busschauffören på plats (som nog stannade genast) och en medpassagerare, en man, att ta över då jag inte orkade hålla i tunga tanten o samtidigt prata med Liv o försöka få ner tanten smidigt på bussgolvet.
SvaraRaderaMen då blev jag PISSarg på alla som bara stirrade, och två stycken kom o hjälpte. Var ju lite obvious då Liv började gråta att jag inte fixade allt. Jag kollade att tanten hölls vid medvetande o så gav jag tantens ägodelar åt busschauffören o frågade om en kvinna i min ålder hade koll på tanten. O så for jag vidare o de fick vänta på ambulans. Helt otroligt varje gång det händer!
Anna
Det är ett mycket märkligt fenomen det där. En lokal alkis hade trillat utanför en pub i Rödbergen när jag bodde där också, och klarade inte av att ta sig upp själv. Jag tog tag i honom och försökte hjälpa honom upp och stå, och under den tiden vi kämpade - jag i kjol och höga klackar - så gick jagvetintehurmångamänniskor förbi, och ignorerade oss totalt. Till sist stannade jag en man och beordrade honom att hjälpa oss. Vad är det liksom med folk som bara ser förbi? Man blir så trött och ledsen på sånt, liksom.
SvaraRadera