Sockerberoende

Jag blev varnad för att bli fikaberoende som mammaledig. Jag skrattade lite och sa att "nej, nej det blir nog inga problem. Jag tycker ju inte ens så mycket om sötsaker. Inte bullar och bakverk iallafall". Well, nu är det väl bara att krypa fram och bekänna att jag under hela förra veckan åt godsaker varje dag. Efter dopet hade vi en hel massa gott kvar och det var helt enkelt så lätt att ta fram en liten bit toscakaka till eftermiddagskaffet*. Och framförallt gott! Franks toscakaka är fantastisk. Precis sådär knäckig som den ska vara ovanpå och mjuk och fluffig under. Nåväl. Det finns alltså inte så många bitar kvar i frysen mera. Rättare sagt en stackars bit. Förutom toscakakan lyckades jag även sänka en hel massa tranbärskex. Och jag som nästintill aldrig äter kex! de var med andra ord också ovanligt goda. Eller så var det bara jag som plötsligt drabbades av sockercravings.
Då Frank kom hem med en stor platta mörk choklad  som han hade fått var jag helt enkelt tvungen att ta tag i saken och bestämma att nu får det banne mig vara slut på smaskandet. Visst tycker jag att man kan äta lite godsaker nu som då men inte varje dag. För mig blev det förvånansvärt fort en dålig vana. Men nu är vanan bruten. Intressant dock att märka att jag måste kämpa lite mot att inte ta den där chokladbiten till kaffet. Men jag vet samtidigt att om några dagar går det utan problem.

Att inte äta en massa socker och annan ohälsosam mat varje dag ser jag som ett sätt att ta hand om mig själv och min hälsa. Att ta hand om mitt eget välmående har fått en helt ny mening sedan Agnes anlände. Jag vill vara frisk, pigg, hälsosam och leva länge för henne. Detta gör också att jag igen har fått mera ork för träningen. Det känns ytterst motiverat att träna för att må bra och ta hand om mig själv av de tidigare nämnda skälen förutom alla de andra skäl jag ju gör det för.


* jag har äntligen vågat börja dricka kaffe igen vilket jag lämnat bort pga Agnes magont.