Mitt tips för att gilla kroppen

Debatten gällande skönhetsoperationer går just nu het på olika Finlandssvenska bloggar. Jag orkar för tillfället inte engagera mig tillräckligt för att skriva ner mina reflektionen gällande det här ämnet men jag vill gärna komma med ett tips och en uppmaning. Besök simhallen regelbundet! I simhallen ser man nakna människor i olika åldrar och olika former. Helt vanliga kroppar med platta rumpor, stora rumpor, hängiga bröst, minimala bröst, håriga snippor, rakade snippor, muskulösa lår, hängig hud. Precis som kroppar är, som kroppar blir under livets gång. Flera besök i simhallen är mitt tips och bidrag för att avdramatisera hur kroppen ser ut och istället sätta mera fokus på att uppskatta hur den fungera.
Självfallet inser jag ju att man inte plötsligt kommer att börja älska sin kropp och det man kanske är missnöjd över genom att gå till simhallen och se andra nakna kroppar men jag tror verkligen att det kan bidra till en sundare bild på hur kroppar verkligen ser ut. För sällan ser vi ju dessa riktiga kroppar (utan kläder) utan istället bombarderas vi med "perfekta" kroppar med runda, fasta bröst, platt mag, tight rumpa etc. Jag rekommenderar helt enkelt en liten näck reality check.


De som känner mig vet att jag verkligen inte är den person som under många år haft den mest okomplicerade relationen till min kropp och utseende. Jag vet hur det känns att vara missnöjd och att helst vilja ändra på i princip allt. Men att det jag ärligt stör mig mest på (efter en ofrivillig träningspaus på snart 4månader) för tillfället är  att mitt vänstra envisas med att göra ont säger en hel del om hur långt jag har kommit.
Men det är en annan historia.

Våra nya vänner

I slutet av året blev vi vänfamilj för en familj som kommit hit som kvotflyktingar från Syrien. Beslutet var ganska enkelt egentligen. Först funderade jag om vi har var som "krävs". Har vi nåt att ge och har vi tiden och orken. Men fort insåg jag att vi ju formar det efter hand utan att sätta så mycket krav eller press på det hela.
Jag tror att en av de viktigast sakerna är att de som kastas in i en helt ny kultur, främmande språk och system, är att få kontakt med helt vanliga typer. Som oss. Som kan introducera dem till andra vänner, göra saker tillsammans med, ge dem möjlighet ett med låg tröskel fråga saker av gälland kultur/byråkrati/etc. Förhoppningsvis hittar vi också människor som verkligen blir våra vänner också. Riktigt på riktigt.

Vi träffades senast idag hemma hos dem. De bjöd på fantastiskt god middag. Det handlar verkligen inte om att det bara är vi som "ger". Vi har fått lära oss och ta del av deras kultur och vanor. För att inte tala om goda mat.

Jag tycker att vi alla har ett ansvar att bidra till att forma det samhälle vi lever i. Jag menar inte att alla behöver bli vänfamilj men jag tycker att alla, ja alla, borde se till att lära känna flyktingar. Vi behöver lära känna varandra. Känner man ingen personligen är det alldeles för enkelt att ha fördomar och påverkas av all skrämselpropaganda man får läsa om var och varannan dag. De behöver också få känna sig välkomnade i vårt samhälle och ges möjligheten att delta och bidra i helt vanliga sammanhang.

Sömnbloggen del 100

Igår tog det tre (3) timmar att natta barnen. Idag 2,5h. Jag har sjungit 50sånger enligt barnens önskemål, berättar historier, varit tyst, pajat handen, gosat, gått ut ir rummet, varit inne i rummet. What not. Det är väl det som är problemet- har väl gjort för mycket och de konst att de kan köra med mig. De har bankat i sängarna, att i sängarna, varit i samma säng, skrikit, gråtit, bett om att få gå på wc, bett om mjölk, bett om värkmedicin, vrålat efter pappa (som jobbar kväll igen), varit fem före att somna flera gånger men insett att nepp vi börjar om igen.
Jag undrar bara, bad hände med att sitta i fåtöljen och nynna trollmor?? Varför, varför kan nattande och sovande inte bara fungera problemfritt. Varför i hela friden fattar inte ungarna att det är SKÖNT att somna och sova!? Hela natten.
Efter nu fyra åt av mer eller mindre dåligt sovande känns det som att jag håller på att bli galen. Det är tortyr.

mini update

Här kommer vi småningom in i lite mera normala rutiner efter en både tung och rolig december månad. Julen var härlig med massor av familj som kommit norrut från hfrs och Åbo. Alla mina syskon (5st) utom lillebror var här. Dessutom träffade vi en del annan släkt vi umgås med nån fåtal gång i året. Utöver det var månaden förvånansvär tung och handlade mest om att försöka få allt att fungera då jag inte har fått lyfta barnen. Min mamma kunde som tur bo hos oss ett par veckor och min pappa en och min äldsta syster och granne har hjälpt till massor. Barnen , speciellt Agnes, reagerade kraftigare än väntat. Det har varit svårt för andra att hjälpa till eftersom barnen satt sig på bakhasorna och varit riktiga mamma-plåster. Edwin är dessutom i en fas då han protesterar högljutt och våldsamt mot mer eller mindre allt. Speciellt att klä av sig, klä på sig, byta blöja. NEJ! Kan helt själv! Själv, själv själv!  Är definitivt det vi hör mest ut hans mun.

Som tur visste vi inte vad som väntade då vi tyckte att vi var trötta efter höstens eviga sjukande. Men hey! Nytt år, nya tag. Det har nu gått fem veckor sedan operationen. Jag lyfter barnen och drömmer nu om att börja träna igen efter evighetslång paus.
För övrigt förväntar jag mig inga enorma förändringar detta år. Tvärtom hoppas jag på ett lugnt år. Främst att vi alla ska få vara så friska som möjligt. Bra mat, mycket träning för de vuxna i familjen, träffa vänner, några mindre resor till Sthlm, Helsingfors, Åbo (åtminstone), läsa böcker själv och med barnen. Sånt tänker jag mig. Inga konstigheter. Eller ja, jag har ju glömt en stor grej. Jobb. Det här året är det dags för jobb och dagisstart. Eftersom jag inte har nåt jobb att gå tillbaka till är det minst sagt spännande att se vad som riktigt kommer att hända på den fronten. Vad som helst kan hända! Kanske jag får för mig stt göra nåt alldeles nytt? Den som lever får se.