semester och mag-update

Än så länge har jag bara haft en dryg veckan semester med det känns som en mindre evighet. Jag har hunnit med massor. Raittat runt i österbotten, träffat en massa härliga människor, varit ute på 3 villor, plockat många liter blåbär, badat bastu så många gånger att jag inte minns hur många, ätit god mat, simmat, besökt bostadsmässan ..ja överlag haft det skönt. Och det tänkte jag fortsätta med ett tag till. Dock beger vi oss så småningom ner mot Vasa och därifrån hem till Helsingfors mot slutet av veckan. Min sista semestervecka tänkte jag njuta av hemma.

Mindre trevligt under semestern är mina höft som redan börjat bråka. Dagen efter att plockade blåbär kunde jag knappt stiga ur sängen. Det oroar minsann att redan få problem med foglossning inte minst med tanke på mitt jobb som är fysiskt krävande och kräver att jag lyfter och förflyttar vuxna människor. Inte alls bra. Dock har illamåendet blivit bättre även om det fortsättningsvis är kvar. Magen växer och redan nu, i vecka 16, syns det tydligt att jag har en liten inneboende i magen. Det var t o m en som för en vecka sedan gissade att jag är i vecka 24!
Jag är tudelad över hur jag ska göra med magbilder på bloggen dock. Får se, kanske det dyker upp i nåt skede. Ännu har jag dock inte tagit några bilder överhuvudtaget (! jag vet, många säger att det borde dokumenteras men det känns fortfarande ganska konstig för mig att fokusera på magen).

Nu fortsätter jag semestra. So long!

Busy

Jag är busy med att ha semester. Datorn fick lämna hemma i Helsinki så länge jag chillar runt i österbotten. Bäst får man tag på mig via telefon om man vill ses i Kokkola-Jakobstad-Vasa trakten inom den närmaste veckan.

Lilla Cafu

De senaste dagarna, och nätterna, har vi haft fullt upp med att sköta om en seriöst magsjuk pudel. Vi har varit tvungna att springa ut på nätterna för att det inte ska hända olyckor inomhus..och ändå har det helt och hållet inte kunnat undvikas. Före vi insåg allvaret i magsjukan hann vår nya, vita, matta bli både nerspydd och nerskiten. (Med mycket tvätt och bra matt-tvättmedel har mattan dock räddats från en tidigt öde).
Stackars liten har gått ner 500gram vilket är massor för en liten kropp som ursprungligen vägde 6,6kg. Efter fyra dagar utan att våra försök att ge dietmat och vatten med spruta gav några resultat var vi tvugna att besöka veterinären där de konstaterade att stackarn var uttorkad och behövde stanna på djursjukhus för att få dropp.
Igår kväll fick han komma hem. Och nu repar han sig tack vare dropp, tre olika mediciner och specialmat relativt fort men fortfarande är han ytterst ynklig.
Det är hjärtskärande då lilla vännen har ont och mår dåligt.

Idag efter jobbet såg det ut så här ett par timmar.

Detdär vanliga livet

Under sen eftermiddag och kväll har jag idag tagit 1,5h promenad, yogat (bara solhälsning A + B x 5-men iallafall) och bakat semlor. Vet ni vad det betyder kära vänner? Jo, att jag äntligen börjar ha lite mera energi och orkar äntligen leva lite mera som vanligt! Jag hoppas denna utveckling håller i sig för det är fantastiskt att orka leva utan att behöva känna att jag är 5 före att kasta upp.
Vecka 13+0 idag.

Dagens absurdaste

För ett tag sedan satt vi på en restaurang och väntade på att vår take-away mat skulle bli färdig. I bakgrunden spelade musik som jag först inte lade så mycke märke till, före refrängen kom igång. Jag trodde det var ett skämt men det är det tydligen inte. Jag har nu suttit och skrattat hysteriskt över absurdheten. Lyssna på texten och få er ett gott skratt http://www.youtube.com/watch?v=LDtYkOrV4-E.
I ärlighetens namn så tycker jag lite synd om Enrique.

So far

Ja, så kan det gå. Jag som ännu för 10år sedan sa att jag inte skulle gifta mig. Och inte ville jag ha barn heller. Nu har jag varit lyckligt gift i 2 år och går och bär på ett litet hjärta. Jag har minsann förändrats en hel del. Lycklig är jag över att vara precis där jag är just nu.

Det känns skönt att den lilla hemligheten inte längre är en hemlighet. Nu kan jag berätta varför jag är grymt trött, varför jag ser grön ut i ansiktet, varför det ser ut som att jag skaffat mig en liten ölmage. Och varför jag varit så tyst här. Den senaste tiden, sedan vecka 5 ungefär har jag mått riktigt illa. Varje dag, från morgon till kväll mer eller mindre konstant. Dessutom grymt trött. Nästan som att vara bakis i 1,5 månad.
Så, mitt liv har bestått av att orka ge all min energi under arbetsdagen, göra ett bra jobb (vilket jag tydligen har fixat ganska bra eftersom mina arbetskompisar inte anat någonting) och sen kommit hem och stupat. Många dagar har jag sovit 2timmar då jag kommit hem, vaknat för nån timme och sen sovit för natten. Inte så mycket att blogga om med andra ord.
Nu har jag äntligen börjat bli en liten aning piggare men illamåendet håller i sig även om jag nu får lite mera "pauser" och intensiteten har avtagit en del.

Att få se det lilla knyttet sprattla, hjärtat slå gav mycket ork och energi.

...fast jag hoppas nog jag får börja må lite bättre i god tid före januari iallafall.

Det lilla hjärtat

Idag såg jag det minsta men största hjärtat jag hittills sett. Det slår under mitt.