När man inte kan bygga

Och sen dagens tumme ner: hur i hela friden kan garage vara så dyrt!! Och grunden sen! Hade liksom tänkt att ett biltak med förråd kommer nån och smättar upp för några tusenlappar. Inte för minst tjugo stycken tusenlappar. Håhåjaja. Blir väl lite längre sparprojekt än jag trodde.
Finns det månne nån lär-dig-bygga-garage samt gjuta grund- kurs man kan gå? Kanske man kunde kombinera det med en kurs i att bygga lekstuga och gungställning. För det borde också byggas. Och jag kan inte bygga. Inte ens en gungställning.

Sova i vagn

Ibland behövs det inte så stora saker för att bli riktigt glad. Under förmiddagspromenaden tänkte jag på hur fantastiskt lyxigt det är att vi har en liten pojke som numera sover 3h ute i vagnen från ca kl 10 och 11. Att han sover gott oavsett om vagnen står stilla eller rör sig. Jag hann redan bli rädd att han skulle vara ett barn som hatar att sova i vagn eftersom han skrek som en galning i vagnen till en början. Sen, då det blev svinkallt här, blev det en vagn paus och efter det har det bara gått bättre och bättre att sova i vagn. Nu går det alltså superbra. Att barnet sover gott i vagnen underlättar vardagen massor. Såväl då vi bara är hemma som vi är på språng. Åh, vad jag är glad över att han börjat trivas så bra i vagnen!

Dessutom somnar han rätt bra tid på kvällarna, nån gång mellan 20 och 22, och sover oftast fram till ungefär klockan 9. Visserligen äter han för det mesta med ungefär 2h mellanrum om nätterna men inatt sov han faktiskt 5h i ett kör! 

Dessa små saker är stora saker för mig och för oss. Vi har minsann lärt oss att uppskatta fungerande sömn under Agnes första år. För vi vet även hur otroligt tungt det är då det inte fungerar.

Då hjärtat smälter

Mitt hjärta smälter lite då Edwin skiner upp och ler varje gång storasyster kommer nära. Mitt hjärta smälter lite då Agnes går sin kvällsrunda och säger godnatt åt alla och säger: "godnatt, sov så gott Edwin" och pussar honom.

Visst hoppades och trodde jag att de skulle ha glädje av varandra, syskonen, men inte anade jag att deras förhållande skulle bli så kärleksfullt så fort.

Livet med två barn

Jag fick frågan hur det går att vara hemma med två barn.
Ja, egentligen så känns det inte som att jag är ensam så väldigt mycket med dem eftersom Frank jobbar tre skiftes jobb och är hemma en del dagtid. Eller, visst är jag ju ensam med dem en hel del förstås men jag kan faktiskt inte säga hur det går ännu eftersom det känns som att vi inte har nåt system på vardagen här ännu.
Eftersom jag är en person som tycker on rutiner, system och struktur på saker och ting är en del av mig inte så förtjust i att vår vardag är rätt flytande just nu. Jag fungerar bäst och mest effektivt med klarare rutiner. Samtidigt har jag den senaste tiden börjat uppskatta att Frank faktiskt är hemma väldigt mycket dagtid eftersom det har blivit rätt många långa nattskift för honom. Och nätterna klarar jag ju bra själv eftersom Agnes sover hela nätter och Edwin somnar om efter att han ätit. Det som är lite knepigt är egentligen timmen mellan kl 19 och 20 då Agnes äter kvällsgröt, behöver hjälp med tvätt och klädbyte, tandtvätt och saga. Att fixa det samtidigt som Edwin eventuellt vill äta eller är gnällig (det brukar vara både hungrigt och trött även för hans del den tiden) är en utmaning. Men många av kvällarna Frank jobbat har svärmor kommit och hjälpt till vilket gör en enorm skillnad speciellt just under den kritiska timmen.
Dagarna är ju helt klart mera hektiska med två barn istället för ett. Ja, nu i efterhand så kan jag tänka hur otroligt lätt det var att bara få fokusera på ett barns behov. Men det fattade jag ju inte riktigt då utan tyckte minsann att det var fullt upp bara med ett barn. Och det var det ju också på sätt och vis. Som en bekant, fyrabarnsmamma, sa till mig före Edwin föddes och jag funderade på hur man månne ska hinna ge flera barn den tid de behöver: Ett barn tar all din tid, två barn tar all din tid, tre barn tar all din tid, fyra barn tar all din tid...
Och visst kan jag känna mig otillräcklig ibland men samtidigt tror jag att det är positivt för barnen att lära sig att dela på uppmärksamheten, att lära sig att vänta och att lära sig att deras behov (eller det de vill) inte alltid möts på sekunden. Det här kanske låter konstigt men jag tycker nästan att det är enklare att fokusera mindre på barnen med två barn än då vi hade ett. Enklare att ta tiden att göra allt det där andra som behöver göras. Barnen får liksom hänga med mera på ett hörn. Vara delaktiga utan att stå i centrum.

Egentligen går det faktiskt rätt bra med två barn tycker jag. Jag har liksom varit inställd på att tiden inte kommer räcka till så mycket annat än familjen ett bra tag framöver. Och det är helt okej. För det var ju det här vi ville, ta småbarnstiden på en gång. Det är sist och slutligen inte så många år som vi kommer att ha små barn som behöver oss (eller annan vuxen) dygnet runt. Om bara nåt år kommer Agnes själv att kunna springa över till grannbarnen och leka själv! (På vår lilla väg, som bara är några hundra meter lång)bor hela sex stycken barn födda samma år som Agnes , år 2012. Så det lär bli mycket spring och lek i gårdarna på v-vägen.

Fullt upp, ja. Men det är så här vi vill ha det.

Sjukstugan fortsätter

Och precis som jag trodde att vi alla återhämtat oss från flunssan börjar Edwin hosta slem-hosta. Hann redan tro att han skulle klara sig undan. Nu hoppas vi på en lindrig och snabb variant för honom. Som tur verkar han inte besväras så mycket av det själv och han sov, konstigt nog, bra inatt, trots att hostan låter mycket otrevlig.

Eftersom våra sociala planer gått i stöpet pga sjuka barn och jag så småningom känner att jag börjar klättra på väggarna om jag inte kommer mig ut tror jag att jag tar med Agnes på en loppis runda på eftermiddagen i hopp om att hitta nåt nytt amningsvänligt plagg. Eller egentligen mest bara just för att komma ut lite.
Skönt iallafall att själv känna mig återhämtad igen. Imorgon kör träningen igång igen. Och nästa vecka (för det går ju bara inte att starta före helgen, eller hur!?) gör vi ett nytt försök med införandet av godisdag som ju verkligen misslyckats dessa sjuk-veckor.

Träningen

Jag började ju träna enligt Olga Rönnbergs upplägg i slutet av December. Hur har det gått? Både bra och dåligt. Det var ju inte alldeles lätt att få in tre pass i veckan ändå eftersom Edwin rätt fort slutade med sitt maraton sovande och började med snuttsovande istället. Men minst ett par gång i veckan har jag kört igenom passet. Dock kunde jag ju inte låta bli att börja med nästa nivå av övningar lite fortare än vad man borde + att jag började plankträna alla dagar fortare än det enligt schemat är tänkt. Jag har bara inte kunnat hålla mig!
Promenaderna har det, som jag anade, inte gått nåt vidare med utan det har bara blivit ordentliga promenader sporadiskt. Tanken är dock att få in mera av dem och jag vet att det nog går om jag bestämmer mig för det men har hittills prioriterat och fokuserat på muskeltränigen. Jag var lite rädd för  hur det skulle gå med vagnpromenader överhuvudtaget eftersom Edwin skrek som en galning och inte alls verkade trivas i vagnen till en början. Nu verkar han ha ändrat åsikt och sover riktigt gott i vagnen. Åtminstone om den rör sig.
Stretchingen har inte gått nåt vidare. Oftast hinner jag inte med det i samband med träningspasset och sen lämnar det ofta helt även om tanken är att jag ska göra det senare under dagen eller kvällen. Borde förbättras.
Att träna för tillfället är verkligen stressträning. Jag vet aldrig om jag kommer att hinna köra igenom alla övningar så jag kör på så fort jag kan för att hinna med så mycket som möjligt före jag eventuellt blir avbruten. Det gör att jag inte är så fokuserad och närvarande som jag skulle vilja vara utan jag märker att jag mentalt ofta är inne på nästa övning före jag avslutat den jag håller på med.
Jag vet ju samtidigt att jag inte kommer att träna så här för all framtid utan lite längre fram kommer jag att ta mig träningstid som egentid och då veta att jag har en viss tid till mitt förfogande. Den dagen kommer nog rätt fort ändå så jag stressar inte över att det just nu blir en del stressträning.
Det jag däremot stressar över är att jag fått mycket foglossningsbesvär igen. Ja, de har faktiskt blivit värr de senast par veckorna och vissa nätter har det ilat så förbaskat vid blygdbenet att jag har svårt att sova. Har nu skippat statiska utfall då jag tänker att det kunde vara en övning som gör foglossningsbesvären värre. Men trots att jag skippat det och dessutom inte tränat alls på en vecka pga av förkylning verkar det inte hjälpa. Så jag stressar. Stressar och är rädd för att bli en av de man läser om som har besvär i många år. Eller för alltid. Trots mitt yrke känner jag mig faktiskt lite osäker på hur jag ska gå framåt med min träning nu. Men träna vill jag och träna ska jag!

Stanna tiden!

Två månader och nio dagar gammal tyckte Edwin det var dags att svänga sig från mage till rygg. Två gånger. Shit, snart vill han väl ha sin första moped också. Jag hinner inte med.

Sockerstopp

Här har vi firat vår fina tvååring i helgen. Tvååringen vaknade upp med feber dagen efter kalaset. Men vi hann ha kalas! Sen vill jag inte riktigt tänka på att barnen cirkulerade munspelen under kalasets gång. Inklusive födelsedagsflickan....
Även jag har känt mig lite hängig de senast par dagarna och har piggat upp mig med socker. Kan konstatera att sockerätandet igen har blivit en dålig vana och inför därför godisdag nu. En dag i veckan får jag äta nåt sött, om jag vill. Må det sedan vara måndag eller lördag, spelar ingen roll. Jag vill absolut kunna njuta av godsaker här i livet men ett sockersug varje dag vill jag inte ha.