Förberedelser inför vintern

Idag har vi, förutom sovit länge (jag och Cafu sov länge, Frank var morgonpiggelinus), promenerat i det underbara höstvädret och badat söndagsbastu, shoppat i Sello.

Ett par av mina favortiskor gick sönder härom veckan. Jag använde dem ett tag iallafall, trots hål i sulan, men fick till slut inse faktum och slängde bort dem. Min tanke var först att köpa ett par nästan likadana skor, det vill säga tunna sommar/vår/tidig höstskor (tänk mossgröna converseinspirerade) men sen kom jag på att jag ju kommer att behöva ordentliga höst/vinterskor också. Så det fick bli dessa:




Ett par svarta skodon från Tretorn. Materialet, goretex, samt den varma fodringen torde göra dem mycket praktiskta. Ja, för denna gång var jag ute efter praktiska samt bekväma. Jag vill kunna använda dem ute i slaskvädret, på promenad till hundhagen etc men ändå kunna ha dem om jag träffar en vän på Café eller påväg till jobbet.


Även Frank passade på att köpa sig ett par nya vinterdojjor.


Nu får snön komma om den så vill.

Nöjd

Det slog mig precis att jag faktiskt är fasligt nöjd med livet just nu. Ja, det är jag trots att det blir en hel del gnat om ett och annat.
Jag har det riktigt bra på alla vis som egentligen betyder nåt. Allt detdär andra som skymmer sikten ibland är antingen småsaker eller övergående.
Nu ska jag ta med mig den sköna känslan, krypa ner under täcket, känna en pudeln fid fötterna, snusa i Franks nacke och känna en liten tös kvällsgymnastisera.

Mat lathet

Jag är (igen) inne i en fas då jag tycker att matlagning känns grymt tråkigt. Helst skulle nån annan få handla och laga min mat varje dag. Det skulle vara en perfekt kombination av näringsämnen och självfallet gott.
Nu är ju det dock så att jag, som de flesta av oss, inte har nån personlig kock som fixar detta utan måsta laga maten själv. Men nämnas ska att Frank faktiskt fixar mat i vårt hushåll väldigt ofta. Oftare än jag själv.
I mårse då jag steg upp fanns det absolut ingenting att äta till morgonmål. Kylskåpet stirrade tomt tillbaka på mig och jag suckade djupt. Påvägen till jobbet gick jag via en R-kiosk för att utvärdera morgonmålsutbudet men det bestod på sin höjd av majonäsmackor. Det hela slutade med att jag gick via sjukhuskafeterian och köpte mig en svindyr, torr rågbrödsmacka.
Dessutom åt jag gröt till lunch för andra dagen i rad efter vilket jag tänkte att nu får det banne mig vara nog! I eftermiddag vill jag ha god, näringsrik mat och imorgon ska det finnas valmöjligheter av morgonmål.
Efter jobber drog jag med mig Frank till matbutiken och fixade därefter tillsammans ihop middagen som bestod av en sallad på mozzarella, tomat, mycket basilika, lite sallad och gurka, ångkokt broccoli och morot samt varsin sojaschnitzel. Voilá!


Nu är vi mätta och belåtna. Dessutom blev det över till en lunchlåda imorgon.

För att väcka min matlagningsinspiration kommer vi på lördagen att besöka slow-food festivalen som ordnas i Fiskars.

hår-fin

Föresten så tycker jag att ni alla ska surfa in på Malenas blogg och kolla in de fantastiska frisyrerna som hon den senaste tiden fixat. Dedär systrarna har fantastiska hårmanar, jag önskar jag kunde önska mig sånt hår till julklapp ;) Eftersom det ju tyvärr inte är en så realistisk önskning kan man ju iallfalla delta i tävlingen som pågår just nu och kanske, kanske vinna sig en tidig julklapp.

incoming sjukstuga (?)

Höstflunssan försöker greppa klorna om mig. Eller så är det magsjuka. Eller kanske en kombination? Mår ytterst konstigt men kan inte precisera hur jag riktigt mår. Feber har jag inte, tempen visade 35,8 trots att jag känner mig "stegrig". Huvudvärk har jag haft största delen av dagen och har dessutom känns mig ovanligt hängig, trött och håglös. Illamåendet har varit ovanligt påtaglig idag. Lunchen fick inte stanna kvar i magen, vilket under alla dessa snart 24 veckor trots allt (rättare sagt- trots illamåendet) varit en ovanlig företeelse.
Tiden lär väl utvisa vad det riktigt ska bli av detta. Kanske är det som bortblåst imorgon..

Peptalk

Idag hade jag en ganska vanlig dag på jobbet. Ganska. Bortsett från att en sköterska tyckte att hon skulle berätta vilken oansvarig mamma jag redan är.

Som vilken annan arbetsdag som helst förflyttade jag ensam en vuxen människa upp ur sängen och från sängkanten till rullstol. Människan i fråga hjälpte ytterst lite till så förflyttningen gjordes mha av god förflyttningsteknik. Tungt? tja, just denna förflyttning gick mycket smidigt men visst kräver det en del styrka trots att allt gick enligt planen.
Nåväl, sköterskan kom in i rummet strax efter förflyttningen och blev nästan hysterisk. Hon undrade hur jag kan hålla på med sådana lyft!? vet jag inte att det är farligt för mig och att det mycket troligt kommer sluta med missfall om jag inte slutar med sånt. Hon babblade på om att det är hemskt sedan då jag börjar blöda och förlorar barnet and so on and so on. Allt framför flera patienter. Jag blev alldeles paff och chockad. Visst ska man vara försiktig med att lyfta tungt, men så länge jag jobbar så hör det till vardagen för mig och det är bland annat det jag är utbildad att göra.
Det var hemskt att bli påhoppad på det viset. Fick mig verkligen att känna mig som en usel mamma som inte tänker på sitt barns bästa. Jag lämnade verkligen med en känsla av osäkerhet.
Tack bara för det uppbyggande peptalket.

Autch

Ni verkar vara eniga om att tv-bordet ska bli vitt. Åtminstone lät det ju inte bli sämre. Jag ska försöka muta Frank att måla bordet inom kort (själv ska jag ju inte i detta tillstånd andas in målångor).

Det kan hända att Frank snart även får överta städ-ansvaret i detta hushåll ett tag framöver. Efter att jag i fredags dammsugit och tvättat golvet gjorde foglossningen sig till känna igen. Hittills har smärtan känts i SI-leden och en aning i ena ljumsken men nu känns det även vid blygdbenet och I tell you, jag börjar förstå dessa gravida kvinnor man tidigare sett som gått på de mest konstiga sätt. Ibland vet man liksom inte riktigt vartåt man ska luta och vart man kan lägga tyngden. 16 veckor kvar. Hur ska detta sluta? för en del så slutar det ju faktiskt med kryckor eller till och med i rullstol. Så extrema smärtor hoppas jag verkligen att jag slipper.