Bebismagar överallt

Tröttheten berodde nog på en flunssa som försökte tänka sig på. Igår vaknade jag med huvudvärk och lite halsont och kände mig allmänt risig. Skippade post gravid-jumppan jag hade tänkt gå på och vilade så mycket som möjligt. Redan på eftermiddagen och kvällen kände jag mig mycket bättre och idag känner jag mig som vanligt! Får riktigt hålla mig från ett träningspass här hemma nu då båda barnen sover. Bäst att ta det rätt lugnt ännu idag tänker jag. För säkerhets skull.
Istället sitter jag och kollar bloggar och funderar vem av de gravida (tre stycken kan få vilken dag som helst. Malenami förstås och två andra låsta bloggar) som har beräknat de kommande par veckorna som kommer uppdatera bebis-nytt först.
Konstaterar åter igen att de ju är så otroligt fina med sina magar. Men magen saknar jag ju, som bekant, inte men tro det eller ej (jag tror det knappt själv) så skulle jag nästan tycka att det vore häftigt att uppleva en förlossning igen. För den andra gången var en så positiv upplevelse. Men nej, jag överlåter förlossningsupplevelserna till andra kommande mammor och hoppas att de som har det framför sig får en minst lika positiv upplevelse som jag hade sista gången.
Förutom dessa tre små bebisar som ska födas så känner jag fyra par som väntar sig varsitt knytt innan sommaren är slut. För att inte tala om babyboomen inom bloggvärlden!  Bebismagar överallt nu känns det som.

Trötta bloggen

Vi har firat söndagen med att träffa en del av min släkt på Epoque för att äta lunch. Det började med att Edwin blev livrädd för nånting i rummet vi skulle äta i och skrek efter det som en galning så fort man försökte gå in i rummet. Allt väl så länge min pappa traskade omkring med honom i andra utrymmen. Inte precis den lugna lunchen vi tänkt oss men åtminstone fick jag och Frank äta samtidigt.

Annars. Vi har träffat mycket människor de senast veckorna. Roligt! Jag har äntligen vågat mig iväg ensam med båda barnen. Det blev inte alls nån katastrof, tvärtom gick det riktigt bra så jag ska nog våga mig iväg med småttingarna snart igen.

Just idag är jag trött. Jättetrött. För det mesta känns det inte att jag inte har sovit fler än ett par timmar åt gången i många månader nu. Men idag känner jag av av det. Ja, riktigt sliten känner jag mig. Förhoppningsvis lyckad jag förtränga denna känsla lika fort som den kom.

Som tur är dessa två små finisar nästan alltid glada. 

(Kan nån vänligen berätta varför det inte går att centrera bilder då man bloggar med iPad!? Detta är en orsak till så få bilder, det blir alltid krångel!)

Otippat

Storasyster Agnes kallar sin bror för Pudwan.

Lite otippat smeknamn kanske.

Utvecklingssprång?

Det är inte bara inatt som lillkillen käkat mer eller mindre konstant utan det har han gjort i en dryg vecka nu. Men det känns som att det tilltar. Enligt vad jag läser på nätet så har de ett utvecklingssprång mellan tre och fyra månader vilket bland annat lär kunna innebära större näringsbehov och att barnet alltså äter mera för att öka mjölkproduktionen. Jag hoppas detta är orsaken och att jag snart får sova ett tre-fyra timmars pass på natten igen för dessa enochenhalvtimmes snuttarna är rätt utmattande.

Dagar som denna

Jag försöker hålla sötsaksätandet till en dag i veckan. Men ibland kan man banne mig göra undantag. Inatt jobbade Frank natt, Agnes drömde mardrömmar och Edwin åt med 1,5h mellanrum. Jag somnade mitt i boken då jag läste för Agnes på förmiddagen. Så. Kändes helt okej att ta några chokladbitar till dagens tredje kopp kaffe.

Sova på dagen

Har precis druckit en kopp kaffe och läst dagens tidning. De dagar barnen vilar samtidigt på dagen ger en skön stund att bara sitta ner lite. Ibland krävs det inte mer än så.
När jag skriver vila menar jag bokstavligen vila. Inte sova. Eller jo, Edwin sover ute i vagnen men Agnes sjunger och babblar i sängen. Igen. Precis som igår sover hon inte och jag ska strax gå och avsluta vilan. Hon sover alltmer sällan om dagarna men jag känner ändå att det är lite väl tidigt att skippa dagssömnen som tvååring. Eller? Å ena sidan verkar hon fortfarande behöva det och sover ibland två timmar på dagen. Ibland sover hon, som sagt, inte alls. De dagarna hon inte sover lägger vi henne en timme tidigare, vid sju, och hon somnar då bums istället för att ligga och tala långa stunder som hon annars ofta gör. Oftast blir det nog en del gnäll på eftermiddagen och kvällen om hon inte sover men rätt bra orkar hon ändå. Förvånansvärt bra.
Nå, så länge hon nöjt ligger och vilar ska vi vara nöjda. Fast då hon slutar vara nöjd i sängen är det kanske dags att sluta helt. Det positiva med att hon eventuellt skippar dagssömnen helt snart är att det blir enklare att planera dagen då man bara har ett barns sovtider att ta i beaktande.

Och tilläggas ska att hon ju faktiskt sover elva, tolv timmar om nätterna. Utan att vi hör en knyst av henne. För bara ett drygt halvt år sedan vågade jag knappt tro att den dagen nånsin skulle komma.

Då det inte blir som man tänkt sig

Jag trivs för det mesta med att nästan all min tid går till barnen just nu. Jag vet ju att det är en kort period i livet och jag försöker verkligen ta till vara på den och njuta av den. Och det gör jag för det mesta. Men ibland behöver jag komma ut och träffa lite vuxna människor och ibland känns det som att hemmaväggarna kommer emot.
Igår såg jag verkligen fram emot att komma ut lite. Att komma ut lite skulle ha inneburit att fara på barnjumppa med Agnes. Jag var glad och nöjd över att ha fått Edwins mattider att passa in och möjliggjorde att jag kunde fara (vi har inte orkat ta itu med flaskmatning ännu). Men. Då det var dags att åka totalvägrade Agnes. Hon skulle absolut inte åka på jumppa utan ville stanna hemma. Ja, vad säger man? Nu ska vi åka för mamma vill träffa andra vuxna? Nä. Det var bara att stanna hemma då. Jag kände mig som en tvååring själv. Sur och tvär och gick ut på en ordentlig vagnpromenad men lillkillen och hunden för att lugna nerverna lite.
Idag gjorde jag då ett nytt försök att komma ut lite. Folkhälsan ordnar jumppa för nyblivna mammor dit man kan ta med bebisen. Perfekt tänkte jag och drog iväg med Edwin efter att Frank kommit hem från nattskift. Inte så perfekt tänkte Edwin som redan varit vaken i över två timmar då jumppan började. I drygt 20min orkade före tröttheten tog över och trötthetsskriket överröstade instruktören. Men han skulle absolut inte somna där så så väldigt mycket varken jumppande eller socialiserande blev det för min del. Nå, han sov sen i vagnen då vi kom hem så jag hann köra igenom ett träningsprogram hemma istället. Bättre än inget.
För en stund hann jag igen bli riktigt irriterad före jag insåg att det bara är att gilla läget. Ibland funkar det att springa runt och vara aktiv med småttingar. Ibland funkar det mindre bra. Och ibland kommer man sig tydligen inte iväg överhuvudtaget. Det gäller att försöka vara flexibel, behålla lugnet och göra det bästa av situationen.


Gällande dagens jumppa så ska jag trots allt nog göra ett nytt försök en annan gång. Det var bra som påminnelse för mig att verkligen fokusera på tekniken och skynda långsamt. Tekniken brukar jag i och för sig alltid försöka vara noggrann med med att skynda långsamt är jag kanske lite sämre på. Jag vill träna lite för hårt för fort. För hoppas vi lyckas bättre med timingen av sovandet nästa gång.