Sista försöket

Som bäst sitter jag på tåget till Helsingfors. Imorgon ska jag träffa en specialist gällande min magmuskeldelning. Jag är så otroligt trött på att jobba på med all denna rehabilitering utan att nånting händer. I ett och ett halft år har jag jobbat svinhårt för att få ihop delningen. Utan resultat. Jag ser det här som min sista chans nu. Om hon säger att det finns möjlighet att få ihop diastasen ännu så går jag all in en sista gång och rehab-tränar mig tokig ett tag till. Sen ger jag upp.

Jag är helt förberedd på att jag kommer at vara tvungen att skippa i princip all annan träning ett bra tag framöver. Det känns isåfall tungt och trist men jag är redo att pausa all annan träning för att ge detta ett ordentligt sista försök nu.

Då jag ändå är på gång med att flasha min mage kan jag ju fortsätta att visa er en bild där delningen syns rätt bra. Varsågoda. Håll tummarna för att den inte ser ut såhär om några månader. 

Fyra månader efter operation av navelbråcket

Det har idag gått exakt fyra månader sedan min navelbråcksoperation. Och hur har det gått?

Känslan, gällande kontakten med magmusklerna, direkt efter operationen påminde faktiskt lite om känslan efter förlossning. Näst intill noll koll på aktivering och kontroll av djupa muskulaturen med andra ord. Även om jag var förberedd på att kontrollen kunde bli förändrad blev jag ändå överraskad över hur mycket kontrollen av aktiveringen som påverkades. 

Jag fick inte lyfta mera än några kg i en månad efter operationen. Det visade sig vara mycket svårare att inte lyfta barnen än vad jag trodde. Barnen blev som plåster på mig och reagerade starkt på förändringen att mamma plötsligt inte lyfte upp dem. Min mamma bodde hos oss i två veckor, min pappa en. Utan den hjälpen hade det varit omöjligt. December var lugnt den tyngsta månaden på länge. 

Läkningen de två första veckorna gick fort. Smärtan kring operationsområdet minskade dag för dag och efter ungefär tre veckor var det främst rotationer som gjorde ont samt palpationsömt precis på och kring naveln. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte göra eller lyfta för mycket. Efter cirka knappt två månader upplevde jag att smärtan var borta och aktivering av musklerna nästintill tillbaka liksom tidigare. 

Svullnaden gick ner så småningom de första veckorna men jag var ganska fundersam över att naveln fortsättningsvis putar rejält och det känns som att det finns vävnad som ännu kan puttas in tillbaka. Jag passade på att fråga huruvida detta är normalt då jag vid fyra veckor efter op lämnade tillbaka stödkorsetten ( vilken jag använt de två första veckorna efter op). Jag hade turen att på direkten få träffa kirurgen som opererat mig och som svar fick jag att det är vävnadsvätska kvar men att det ju bara har gått några veckor sedan op och jag ska ha tålamod. Nu har det gått fyra månader och det ser likadant ut...jag är onekligen lite orolig över att allt inte är riktigt som det borde. Tyvärr. 

Jag fick ingen handledning gällande träning eller rehabilitering efter ingreppet. Jag fick endast informationen att inte lyfta tungt på fyra veckor men att jag därefter kan börja träna som vanligt (!) En månad efter op hade jag aldrig kunnat tänka mig att träna som vanligt! Kroppen var absolut inte redo för det ännu, tvärtom. Fem veckor efter op gjorde jag en lite tyngre rörelse efter vilken jag hade ont området kring naveln i över en vecka framåt. Vid den tidpunkten hade kirurgen alltså gett mig lov att träna som vanligt, även magmuskler..!! Som tur insåg jag själv mina begränsningar och tog det väldigt lugnt med träningen. 

Träningen att hitta och aktivera musklerna började jag ned i princip genast. Dynamiska övningar med inspiration av mamma mage appen började jag med ca en knapp månad efter op. Vid två månader började jag smått med yoga och muskel-träning hemma och har de senaste par månaderna gradvis ökat träningens intensitet och vikterna jag använder. Nu känner jag äntligen att jag kan köra på för fullt igen med tanke på operationen och bålkontrollen. Jag har inga känningar alls kring gamla bråcket då jag tränat med tunga vikter. Seger! 

Jag hoppas jag har fel gällande mina aningar att operationen ändå inte blev riktigt som den borde. Att naveln nu ser helt knäpp ut kan jag leva med så länge bråcket verkligen är helt ok och inte kommer ge mig besvär. Det var ju aldrig frågan om en kosmetisk operation (DÅ skulle ju slutresultatet minsann vara ett skämt). Ska kolla upp saken ännu en gång. Då jag orkar. Just nu känns det ju ok och oavsett om nåt ännu eventuellt borde åtgärdas så finns det inte på kartan att göra några nya i grepp om det absolut int behövs. Detta har varit en tung resa på många sätt. 

Precis före operationen såg naveln ut såhär.

En dryg vecka efter operationen såg den ut såhär. Hela magen ännu väldigt svullen.

Har inte fotat magen speciellt mycket, tyvärr. Nästa bild är tagen 2,5månad efter operationen. Den "svullna naveln" har definitivt inte blivit mindre. Ska kika in [senare ikväll] imorgon och uppdatera med en dagsfärsk bild också, fyra månader efter op. 

Ett gott tecken

Åh så glad jag blev över kommentaren att jag är saknad. Jag ska verkligen försöka bättra mig, jag lovar! Har bara varit så förskräckligt trött ett bra tag nu. Senaste veckorna har jag slocknat en stund på dagen då möjlighet funnits. Kämpat mig igenom de flesta dagar och mest längtat efter att få sova. Så har det faktiskt varit. Tyvärr. Men ska tro det vänder nu. Det känns så. Och just nu sover jag ju inte trots att barnen sover sedan en timme och klockan är 22. Nej, jag ska faktiskt dricka ett glas rött och se på skavlan istället för att stupa. Ett gott tecken.

En påminnelse

I ett skede under hösten fylldes Facebook flödet av länkar och inlägg gällande flyktingkrisen. Många berördes och ville hjälpa till på olika vis. Nu har uppståndelsen och (den synliga) aktiviteten och engagemanget helt klart svalnat. Vilket man förstås på sätt och vis förstå. Vi blir fort avtrubbade. Och visst känner jag själv också att jag inte orkar ta in hur mycket som helst på en gång. Jag orkar inte. Men då jag läste om alla barn som igen drunknade förra veckan satt jag dock och storgrät i soffan ett bra tag. Sen betalade jag in en liten summa till Nada Nord. Igen. Ja, det är viktigt att komma ihåg att hjälpbehovet är fortgående  och därför också viktigt att vi inte slutar att göra inbetalningar efter den första gången. Små summor med jämna mellanrum, ca en gång i månaden, är min egen målsättning. 

Själv skickar jag regelbundet slantar till Nada Nord, vilka är på plats på Lesbos igen för att hjälpa båtflyktibgar. Läs gärna om deras hjälparbete på hemsidan här. Via sms är det superlätt stt bidra med en summa! 

Men glöm för all del inte att välkomna flyktingarna på den orten du bor på! Att känna sig välkommen och väl bemött tror jag är oerhört viktigt för en lyckad integrering. 

Mitt tips för att gilla kroppen

Debatten gällande skönhetsoperationer går just nu het på olika Finlandssvenska bloggar. Jag orkar för tillfället inte engagera mig tillräckligt för att skriva ner mina reflektionen gällande det här ämnet men jag vill gärna komma med ett tips och en uppmaning. Besök simhallen regelbundet! I simhallen ser man nakna människor i olika åldrar och olika former. Helt vanliga kroppar med platta rumpor, stora rumpor, hängiga bröst, minimala bröst, håriga snippor, rakade snippor, muskulösa lår, hängig hud. Precis som kroppar är, som kroppar blir under livets gång. Flera besök i simhallen är mitt tips och bidrag för att avdramatisera hur kroppen ser ut och istället sätta mera fokus på att uppskatta hur den fungera.
Självfallet inser jag ju att man inte plötsligt kommer att börja älska sin kropp och det man kanske är missnöjd över genom att gå till simhallen och se andra nakna kroppar men jag tror verkligen att det kan bidra till en sundare bild på hur kroppar verkligen ser ut. För sällan ser vi ju dessa riktiga kroppar (utan kläder) utan istället bombarderas vi med "perfekta" kroppar med runda, fasta bröst, platt mag, tight rumpa etc. Jag rekommenderar helt enkelt en liten näck reality check.


De som känner mig vet att jag verkligen inte är den person som under många år haft den mest okomplicerade relationen till min kropp och utseende. Jag vet hur det känns att vara missnöjd och att helst vilja ändra på i princip allt. Men att det jag ärligt stör mig mest på (efter en ofrivillig träningspaus på snart 4månader) för tillfället är  att mitt vänstra envisas med att göra ont säger en hel del om hur långt jag har kommit.
Men det är en annan historia.

Våra nya vänner

I slutet av året blev vi vänfamilj för en familj som kommit hit som kvotflyktingar från Syrien. Beslutet var ganska enkelt egentligen. Först funderade jag om vi har var som "krävs". Har vi nåt att ge och har vi tiden och orken. Men fort insåg jag att vi ju formar det efter hand utan att sätta så mycket krav eller press på det hela.
Jag tror att en av de viktigast sakerna är att de som kastas in i en helt ny kultur, främmande språk och system, är att få kontakt med helt vanliga typer. Som oss. Som kan introducera dem till andra vänner, göra saker tillsammans med, ge dem möjlighet ett med låg tröskel fråga saker av gälland kultur/byråkrati/etc. Förhoppningsvis hittar vi också människor som verkligen blir våra vänner också. Riktigt på riktigt.

Vi träffades senast idag hemma hos dem. De bjöd på fantastiskt god middag. Det handlar verkligen inte om att det bara är vi som "ger". Vi har fått lära oss och ta del av deras kultur och vanor. För att inte tala om goda mat.

Jag tycker att vi alla har ett ansvar att bidra till att forma det samhälle vi lever i. Jag menar inte att alla behöver bli vänfamilj men jag tycker att alla, ja alla, borde se till att lära känna flyktingar. Vi behöver lära känna varandra. Känner man ingen personligen är det alldeles för enkelt att ha fördomar och påverkas av all skrämselpropaganda man får läsa om var och varannan dag. De behöver också få känna sig välkomnade i vårt samhälle och ges möjligheten att delta och bidra i helt vanliga sammanhang.

Sömnbloggen del 100

Igår tog det tre (3) timmar att natta barnen. Idag 2,5h. Jag har sjungit 50sånger enligt barnens önskemål, berättar historier, varit tyst, pajat handen, gosat, gått ut ir rummet, varit inne i rummet. What not. Det är väl det som är problemet- har väl gjort för mycket och de konst att de kan köra med mig. De har bankat i sängarna, att i sängarna, varit i samma säng, skrikit, gråtit, bett om att få gå på wc, bett om mjölk, bett om värkmedicin, vrålat efter pappa (som jobbar kväll igen), varit fem före att somna flera gånger men insett att nepp vi börjar om igen.
Jag undrar bara, bad hände med att sitta i fåtöljen och nynna trollmor?? Varför, varför kan nattande och sovande inte bara fungera problemfritt. Varför i hela friden fattar inte ungarna att det är SKÖNT att somna och sova!? Hela natten.
Efter nu fyra åt av mer eller mindre dåligt sovande känns det som att jag håller på att bli galen. Det är tortyr.