Andningspaus

Jag har snart packat min väska. Imorgon åker jag, efter en kort arbetsdag, upp till österbotten för att kramas med Frank samt träffa vänner och en del av familjen. Jag ser fram emot lite miljöombyte och njuta av fyra lediga dagar. Det har varit tunga månader av vardagslig. Don´t get me wrong, jag gillar min vardag med det behövs andningspauser.



Som ni ser så kommer jag att ha trevligt sällskap på tåget i form av boken Puhdistus, som jag så länge tänkt läsa men inte kommit mig för, samt lära mig lite mera om fotografering.

Jag ska andas riktigt djupt, långsamt, varva ner och njuta.

Svett och tvätt

Att jag älskar att träna överraskar knappast någon. Jag har passat på att träna en hela del nu då både Frank och hunden har varit i österbotten. Varför sitta hemma och uggla för sigsjälv liksom då man istället kan svettas? Under de 9 dagar de varit borta har jag tränat 24gånger (/drygt 20h). (Det inkluderar dock 7 x 30min powerwalks till/från jobbet, så gå inte och tro att jag övertränar mig. Jag varvar tuff träning med lugnare, mera återhämtande träning.)
Det finns dock EN mycket negativ och irriterande del med träningen och det är all tvätt som uppstår till följd av allt svettande. Man borde ju tvätta varannan dag!
Till saken hör att jag hatar att tvätta. Det finns få saker jag ogillar så mycket som just tvätta. Då städar jag många gånger hellre. Jag städar hellre wc:n 10 gånger om bara jag slipper tvätta.
Tidigare tyckte jag vi hade ett bra system i vårt hem, nämligen att Frank hade ansvaret för tvätten. Nuförtiden har vi tydligen plötsligt delat ansvar men jag brukar försöka smita från min del genom att vänta ut Frank. Det funkar ganska ofta.
Detta system funkar ju uppenbarligen inte nu då jag är ensam hemma, jag MÅSTE helt enkelt tvätta själv. Detta innebär att vår tvättkorg nu är fylld att äckliga svettkläder- och även att jag börjar ha väldigt ont om träningskläder. Därför var jag så illa tvungen att ta tag i saken och boka en tvättid- imorgon gäller det.

Sköna vår!

Och på tal om sol så har ni väl alla märkt att våren äntligen är här på riktigt nu. Jag och brorsan drog ut på en liten cykelfärd i fredags, med kameran i högsta hugg. Jag fick syn på det här underbara vårtecknet

Sol ute, sol inne.

Underbara solsken! Jag har njutit av vårens första längre länk idag. Hade tänkt en vanlig joggintur på dryga 7km men benen var så pigga och lätta att jag inte ville sluta så jag sprang lite till och det blev till slut strax under 12km. 12km av ren njutning från början till slut. Det är nästan en euforisk känsla när benen bara rullar på utan att man knappt behöver anstränga sig.

Jag älskar att springa och skulle göra det så mycket mera om det inte vore för mina knä problem. Jag har konstaterade broskförslitningar i båda knäna och bör därför undvika att löpträna. Jag kan dock inte låta bli att dra ut på läng nu som då, nån gång i veckan. Jogging är för mig terapeutiskt då tankarna flödar fritt och hela kroppen får jobba- inklusive hjärtat.

Frank saknad

Idag försökte jag mig på en danslektion. Jag var skrattretande urusel. Ja, faktiskt så skrattretande att jag själv fick bita big i läppen några gånger för att inte skratta rakt ut år mina klumpiga försök att hänga med.
Dock blev jag lite ledsen över att jag inte kan dansa, för oj så vacker läraren var då hon kontrollerat, lätt och obehindrat (synligen) dansade. Hon är ju iofs proffs. Men ändå.


Jag har blivit dålig på att äta sedan Frank drog iväg på sin semester. Jag har aldrig tidigare i mitt liv glömt bort att äta så många gånger inom en så kort tid som under den senaste veckan.
Det beror nog på att jag håller mig så extremt sysselsatt att maten liksom inte hinner in i schemat. Den extremt höga nivån av aktiviteter beror förstås på att jag inte vill vara hemma för migsjälv och hinna sakna Frank så förfärligt.
Idag kom jag hem strax efter kl 21 och insåg att jag inte ätit annat än morgonmål i form av sojaghurt och kvarg(/lunch? eftersom kl var över 13) samt druckit en cider på kvällskvisten. Så jag svepte ihop en enorm sallad med bland annat pestopasta, avocado, rucola och en enorm bit stekt getost.
Men varför blir jag inte hungrig? jag tror det är seriös Frank saknad.

Lite häftigt är det ju nog ändå, att jag saknar honom så oerhört redan efter några dagar ifrån varandra trots att vi varit tillsammans i över 7år.

Det har varit en tung arbetsvecka och jag är minst sagt crazy trött. Orkade precis med lite fredagsstädning och nu ska jag inleda seriös immobilisering i soffan.

Dagens nyheter

Frank har åkt till österbotten för att fira två veckor semester. Jag lindrar min avunsdjuka med att jobba som en gris samt försöka mig på träningsläger. Mitt träningsläger sket sig redan igår då jag inte orkade med det inplanerade träningspasset efter jobbet utan promenerade hem och sjönk in i dvala några timmar (dock drog jag iväg min tunga bak på en länk för att inte förstöra träningslägret totalt redan första dagen.) Idag orkade jag inte stiga upp 5.50 då väckarklockan ringde. Morgonträningen uteblev därmed. Hemkommen kl 20.30 så lyckades jag dock hitta lite energi för lite ashtagayoga samt hemmaträning. Nu blir det skärpning framöver och får inte frångå träningsplanerna igen.
Jag vet inte vart min disciplin försvunnit. Kanske är det nåt hormonellt som påverkar mig att bli en förslappad människa. För nån sorts hormonrubbning verkar jag lida av för tillfället. Mitt ansikte har fått för sig att återgå till tonårsstadiet och då menar jag inte ljuvligt ungdomlig fräsch och skimmrande hy utan finnface-tonåring. Jag lär inte bjuda på bildbevis.

Nyheter som dock övervinner de nyss beskrivna ytligheterna är att jag fick förlängt jobbkontrakt fram till årsskiftet. Fantastiskt skönt! Nu är jag verkligen glad att jag vågade ta chansen i höstas, byta jobb trots risken att bli arbetslös efter bara några månader. Man måste våga för att vinna.